Norra Bantorget 1976-1977. Foto: Peter Gullers, Spårvägsmuseet
Norra Bantorget
Namnet Norra Bantorget skvallrar om vad som har funnits på den här platsen tidigare - Stockholms norra järnvägsstation. Men här har också stått ett fängelse, ett barnhem, en repslagarbana och en gasklocka.
Järnvägen kom till Stockholm på 1860-talet. Tågen norrut avgick ifrån Norra Bantorget till en början. Tågen söderifrån vände först vid Liljeholmen, senare vid Södra station på Södermalm. Mellan stationerna fick resenärerna ta sig på annat sätt. Men redan 1871 byggdes de södra och norra stambanorna ihop och Stockholms Centralstation invigdes, ett stenkast från Norra Bantorget. Norra station förvandlades då till en godsstation istället medan persontågen gick till och från Centralstationen.
Stationen vid Norra Bantorget fortsatte att användas för godstransporter till 1924. Då flyttade godsstationens verksamhet till stationen som låg vid Norrtull, som övertog namnet Norra station också.
Själva torget är ungefär lika gammalt som järnvägsstationen. Under 1870-talet anlade staden en öppen plats för torghandel intill stationen. Platsen fick namnet Norra Bantorget 1876. Det var praktiskt eftersom många varor kom till Stockholm med godstågen. Där bedrev försäljare handel på torget. Omkring år 1900 anlades parken, som i början av 2000-talet blev större när platsen byggdes om.
Klaragasverket låg nere vid vatten ett par kvarter från Norra Bantorget. Där tillverkades gas till Stockholms gatubelysning. 1875 hade tillverkningen ökat och gasverket behövde mer plats att lagra gasen på. Gasverket lät bygga en ny gasklocka på Norra Bantorget. Intill gasklockan stod två mindre hus, på var sin sida. I det ena huset bodde klockskötaren och det andra var maskinhuset för driften av gasklockan.
I slutet av 1800-talet byggde Stockholms stad ett nytt gasverk i Värtahamnen istället. Det låg bättre där, nära hamnen och utanför stadskärnan. Gasklockan vid Norra Bantorget stängde i början av 1910-talet och revs. Under gasklockan hade det legat en cirkelformad bassäng. Murarna till bassängen blev nu väggar till en konsertsal istället. Runt och över konsertsalen blev det ett stort hotell.
Konsertsalen fick namnet Auditorium. I salen fick en publik på mer än 1700 personer plats. Här höll Stockholms konsertförening till innan Konserthuset vid Hötorget stod klart 1926. Auditorium användes både till konserter och föreläsningar. I den stora salen spelade orkestrar till dans också, med många hundra danspar som virvlade runt på golvet.
1942 bytte hela den stora byggnaden namn till Vinterpalatset. Den stora cirkelformade salen blev nu biosalong istället. I slutet av 1950-talet visades biofilmer här med avancerad teknik - flera synkroniserade projektorer och en välvd bioduk.
Den sista föreställningen hölls på nyårsafton 1977, och i början av 1978 revs Vinterpalatset. På platsen byggdes ett kontorshus sedan.
Utvalt källmaterial om gasklockan, Auditorium och Vinterpalatset
I slutet av 1800-talet växte den svenska arbetarrörelsen fram. Arbetare inom olika yrken bildade fackförbund och krävde förbättrade arbetsförhållanden och politiska rättigheter. Arbetarrörelsen samlade många medlemmar i Stockholm. För att kunna hålla politiska möten med många deltagare byggde de Folkets hus. Huset låg på Barnhemsgatan 14 och invigdes 1901.
När Folkets hus stod klart på Barnhemsgatan samlade också andra organisationer inom arbetarrörelsen sina verksamheter omkring Norra Bantorget. Där låg tryckerier, olika grafiska organisationer och flera fackliga och politiska organisationer. Många av dessa organisationer finns kvar i byggnaderna kring torget, till exempel LO, Landsorganisationen som är ett samarbete mellan flera olika fackförbund.
Norra Bantorget blev en samlingspunkt för arbetarrörelsen och i folkmun började att kallas för Röda Bantorget. Torget blev en samlingsplats också för olika demonstrationer och protester när Sverige demokratiserades i början av 1900-talet.
Första maj-demonstrationerna startade härifrån till och med år 1939. När andra världskriget bröt ut ville många politiskt aktiva markera samarbete och samförstånd, så 1940 bjöds de borgerliga partierna in till ett så kallat medborgartåg istället. Medborgartåget gick från Humlegården till Gärdet istället. Mot slutet av kriget återupptog Socialdemokraterna sin första maj-demonstration från Norra bantorget igen. 1970 vände tågets ordning så att det började i Humlegården och slutade på Norra Bantorget.
Allmänna barnhuset gick från barnhem till transitboende
Stora barnhuset i Stockholm öppnade sina nybyggda lokaler 1638. Byggnaden låg då vid stadens utkanter vid korsningen Drottninggatan-Barnhusgatan. Tvärs över gatan låg den stora barnhusträdgården, rakt över det som är Norra Bantorget idag.
På Stora barnhuset togs både flickor och pojkar mellan sju och tolv år emot. Barnen på barnhuset var antingen föräldralösa, eller så hade föräldrarna lämnat in barnen där för att de inte hade råd att försörja dem. Barnen fick gå i skolan varannan dag och arbeta varannan dag. Tanken var att de när de vid tolv års ålder skulle ha lärt sig både ett enklare yrke och lite läsning och räkning. Från åtta års ålder kunde barnen lånas ut att arbeta för olika hantverkare. Varje år kom ungefär 150 barn till barnhuset.
Barnen skulle fostras av personalen till lydiga och arbetsamma barn. De fick själva betala för sin mat med egna intjänade pengar. Många av pojkarna arbetade med att sy segel i barnhusets buldanverkstad medan flickorna spann eller kardade. Runt barnhusets gård fanns ett högt plank och de som försökte rymma fick som straff bära en träklump med kedja runt benet. I praktiken var barnen fångar.
1785 slogs Stora barnhuset ihop med Lilla barnhuset som framför allt hade tagit hand om nyfödda och småbarn. Då bytte verksamheten namn till Allmänna Barnhuset. Samtidigt ändrades verksamheten. Istället för att låta de föräldralösa barnen växa upp på barnhem skulle de utackorderas till fosterfamiljer. Barnen som lämnades in till barnhuset blev från och med nu placerade i fosterfamiljer runtom i Sverige. I slutet av 1700-talet gjorde personalen flera resor till olika delar av Sverige med grupper av barn när barnhemmet skulle tömmas.
1788 reste en barnsköterska och en magister till Åby i Östergötland med 15 barn som skulle bo i nya familjer där. Allmänna barnhuset betalade ersättning till de familjer som tog emot ett fosterbarn. Barnen blev placerade i de familjer som ville ha minst betalt. Många barn blev utnyttjade som billig arbetskraft i familjerna de kom till, fick för lite mat och blev sjuka. Barnhuset höll kontakt med familjerna och barnen för att kontrollera hur det gick för barnen.
Fosterfamiljerna fick ekonomisk ersättning tills barnen var 14 år gamla. Det kostade ganska mycket att lämna ett barn till barnhuset. Ibland kunde man få hjälp från fattigvårdsnämnden. En annan möjlighet var att modern ”ammade in” barnet. Det innebar att hon anställdes på barnhuset under 8 månader för att amma både sitt eget barn och ett barn till. Allmänna barnhuset gav också ekonomiskt bidrag till fattiga mödrar och deras barn.
Barn med olika funktionsnedsättningar blev ofta kvar på barnhuset. De som inte kunde arbeta fick istället bo i församlingarnas fattighus när de blev större.
I slutet av 1800-talet blev villkoren bättre
De första åren efter 1785 avled 30-50% av barnen före ett års ålder. Ett nytt reglemente från 1850 bestämde en överläkare skulle vara ansvarig för barnhuset. Åren 1851-1860 dog 64 % av de inskrivna barnen innan de fyllt 14 år. Sedan blev förhållandena sakta bättre och på 1870-talet var dödligheten nere i 18 %.
I december 1885 flyttade Allmänna barnhuset till nya lokaler vid Norrtull och de gamla byggnaderna vid Drottninggatan revs 1886. Då hade ungefär 70 000 barn passerat genom barnhuset sedan starten 250 år tidigare.
1917 kom en ny lag som gav ensamstående mödrar rätt till underhåll. Barnamordsplakatet upphörde och man hade inte längre rätt att vara anonym som förälder. Antalet barn som lämnades till Allmänna barnhuset minskade kraftigt i och med detta.
Stockholms länscellfängelse - human och modern fångvård
1844 byggde Stockholm ett nytt länscellfängelse längs det som då hette Rörstrandsgatan. 1885 bytte gatan namn till Wallingatan. Det nya fängelset hade 93 celler som låg längs byggnadens ytterväggar. Innanför raden av celler gick korridorer på alla våningsplanen, som var öppna inåt - genom hela huset gick ett öppet schakt i mitten.
I varje cell var det tänkt att en fånge skulle sitta utan att behöva dela rum med andra. Där fanns också en egen klosett så fångarna behövde inte dela dass med varandra som tidigare. Vid mitten av 1800-talet sker stora förändringar i hur fångarna behandlas. Tanken är att en mer human fångvård ska ändra brottslingarnas beteende, snarare än att de bara ska straffas för att ha brutit mot lagarna.
1896 var fängelset redan omodernt, och ett nytt byggdes på Östermalm istället. Efter att länscellfängelset hade rivits byggdes det som idag är LO-borgen på samma plats.
Redan före länsfängelset fanns Nya Smedjegården i kvarteret intill. Det var ett fängelse kombinerat med tukthus och barnhem. Under 1700-talet fungerade det som kronans rannsakningsfängelse och här satt de dödsdömda fångar som väntade på sin avrättning.
Utvalt källmaterial om Länscellfängelset Norrmalm och Nya Smedjegården
