Barnhuset syns till vänster, under kvarnarna. Barnhusträdgården ligger innanför det långa staketet i mitten av bilden. Konstnär: Johan Sevenbom, 1784. Stadsmuseet i Stockholm
Barnhem i Stockholm
1633 fick läraren mäster Mattias tillåtelse att öppna ett barnhus vid Drottninggatan. Detta blev Stockholms allmänna barnhus och verksamheten fanns kvar i olika former till 1922.
Stora Barnhuset vid Drottninggatan
1600-talets Stockholm var rikt på fattiga gatubarn. De drog runt på gatorna, tiggde, stal och störde ordningen. Under 1630-talet byggdes ett barnhus vid den då nya Drottninggatan på en tomt som drottning Kristinas lärare Mäster Mattias hade fått disponera för att starta ett barnhem för Stockholms mest utsatta invånare. Innan dess fanns det ett kombinerat barnhem och fängelse där föräldralösa barn bodde tillsammans med dömda vuxna. Barn- och tukthuset fungerade så illa att det lades ner 1631.
Allmänna barnhuset gick från barnhem till transitboende
Stora barnhuset i Stockholm öppnade sina nybyggda lokaler 1638. Byggnaden låg då vid stadens utkanter vid korsningen Drottninggatan-Barnhusgatan. Tvärs över gatan låg den stora barnhusträdgården, rakt över det som är Norra Bantorget idag.
På Stora barnhuset togs både flickor och pojkar mellan sju och tolv år emot. Barnen på barnhuset var antingen föräldralösa, eller så hade föräldrarna lämnat in barnen där för att de inte hade råd att försörja dem. Barnen fick gå i skolan varannan dag och arbeta varannan dag. Tanken var att de när de vid tolv års ålder skulle ha lärt sig både ett enklare yrke och lite läsning och räkning. Från åtta års ålder kunde barnen lånas ut att arbeta för olika hantverkare. Varje år kom ungefär 150 barn till barnhuset.
Barnen skulle fostras av personalen till lydiga och arbetsamma barn. De fick själva betala för sin mat med egna intjänade pengar. Många av pojkarna arbetade med att sy segel i barnhusets buldanverkstad medan flickorna spann eller kardade. Runt barnhusets gård fanns ett högt plank och de som försökte rymma fick som straff bära en träklump med kedja runt benet. I praktiken var barnen fångar.
1785 slogs Stora barnhuset ihop med Lilla barnhuset som framför allt hade tagit hand om nyfödda och småbarn. Då bytte verksamheten namn till Allmänna Barnhuset. Samtidigt ändrades verksamheten. Istället för att låta de föräldralösa barnen växa upp på barnhem skulle de utackorderas till fosterfamiljer. Barnen som lämnades in till barnhuset blev från och med nu placerade i fosterfamiljer runtom i Sverige. I slutet av 1700-talet gjorde personalen flera resor till olika delar av Sverige med grupper av barn när barnhemmet skulle tömmas.
1788 reste en barnsköterska och en magister till Åby i Östergötland med 15 barn som skulle bo i nya familjer där. Allmänna barnhuset betalade ersättning till de familjer som tog emot ett fosterbarn. Barnen blev placerade i de familjer som ville ha minst betalt. Många barn blev utnyttjade som billig arbetskraft i familjerna de kom till, fick för lite mat och blev sjuka. Barnhuset höll kontakt med familjerna och barnen för att kontrollera hur det gick för barnen.
Fosterfamiljerna fick ekonomisk ersättning tills barnen var 14 år gamla. Det kostade ganska mycket att lämna ett barn till barnhuset. Ibland kunde man få hjälp från fattigvårdsnämnden. En annan möjlighet var att modern ”ammade in” barnet. Det innebar att hon anställdes på barnhuset under 8 månader för att amma både sitt eget barn och ett barn till. Allmänna barnhuset gav också ekonomiskt bidrag till fattiga mödrar och deras barn.
Barn med olika funktionsnedsättningar blev ofta kvar på barnhuset. De som inte kunde arbeta fick istället bo i församlingarnas fattighus när de blev större.
I slutet av 1800-talet blev villkoren bättre
De första åren efter 1785 avled 30-50% av barnen före ett års ålder. Ett nytt reglemente från 1850 bestämde en överläkare skulle vara ansvarig för barnhuset. Åren 1851-1860 dog 64 % av de inskrivna barnen innan de fyllt 14 år. Sedan blev förhållandena sakta bättre och på 1870-talet var dödligheten nere i 18 %.
I december 1885 flyttade Allmänna barnhuset till nya lokaler vid Norrtull och de gamla byggnaderna vid Drottninggatan revs 1886. Då hade ungefär 70 000 barn passerat genom barnhuset sedan starten 250 år tidigare.
1917 kom en ny lag som gav ensamstående mödrar rätt till underhåll. Barnamordsplakatet upphörde och man hade inte längre rätt att vara anonym som förälder. Antalet barn som lämnades till Allmänna barnhuset minskade kraftigt i och med detta.
Carl Wilhelm växte upp på barnhem. Han föddes i februari 1866. och när han var 11 dagar gammal lämnade hans mamma in honom på Allmänna barnhuset. Han skrevs in som Nr 11048, Carl Wilhelm Nyberg. Redan i juni samma år blev han fosterbarn på ett torp i Frötuna i närheten av Norrtälje. Vi kan hitta honom i Frötuna församlings husförhörslängd för åren 1866-1870.
När Carl Wilhelm blev äldre försökte han hitta sin mamma igen. Efter tolv år hos sin fosterfamilj skrev Karl Wilhelm ett brev till Allmänna barnhuset. Han ville ha hjälp av barnhuset att hitta sin biologiska mamma som han inte hade hört av sedan han var två år gammal.
Barnhusbarnet Karl WilhelmNyberg No 11,048 fattar pennan för att skrifva några rader till Herrarne, för att herrarne skall få veta huru jag har det...
Det finns inget svar från barnhuset bevarat, i arkivet finns bara brev till Allmänna barnhuset, men tre år senare flyttade Carl Wilhelm hem till sin biologiska mamma och hennes nya familj på Kungsholmen. Mamman var då gift och hade ytterligare tre barn.
Karls mamma, Carolina Rosina Nyberg, var också omhändertagen av samhället som barn. Hon var intagen på Allmänna uppfostringsinrättningen i Örebro och fick underhåll från Allmänna barnhuset. Därför finns även hon i barnhusets arkiv.
Gustaf Albert föddes 1861 som ett så kallat oäkta barn. I församlingens födelse- och dopbok, där alla födslar skrevs in, står hans föräldrar som okända. Han lämnades till Allmänna barnhuset när han var 4 veckor gammal. När han var 5 månader utackorderades han som fosterbarn till en familj på landet. Där bodde han till han var 8 år, då han återförenades med sin biologiska mamma. Mamman hade då gift sig och fått ytterligare två barn. Vistelsen hos mamman och hennes nya man blev kort. Efter ca ett år dog fosterfadern och Gustaf Albert lämnades åter till Allmänna barnhuset.
Johanna Matilda föddes år 1849. Hon var nästan 5 år när hon kom till barnhemmet Allmänna barnhuset. I barnrullan, som var en slags förteckning över barnen, står det att hennes föräldrar var okända. Det finns alltså ingen uppgift om vilka hennes föräldrar var.
Johanna Matilda blev nästan direkt utlämnad till en fosterfamilj. Hon hamnade hos en vaktmästare i Katarina församling på Södermalm. Efter två år fick hon flytta därifrån till en kvinna på Nytorget på Södermalm. Det var ganska vanligt att barnhusbarnen inte stannade så länge hos fosterfamiljerna utan fick flytta från familj till familj.
Frimurarbarnhuset i Kristineberg
Frimurarnas barnhus tog emot friska och "välartade" barn som var födda inom äktenskapet. Det vill säga "äkta" barn. Barnen skulle vara mellan 6 och 10 år gamla. Det kunde handla om barn där ena eller båda föräldrarna dött eller vars föräldrar av ena eller andra andledningen inte kunde försörja dem längre. Följande gällde 1910 för att tas in på barnhemmet:
Ansökan om inträde å barnhuset (endast för välartade och ej med sjukdom behäftade barn mellan 6 och 10 år,) ställes till Direktionen öfver Frimurare-Barnhuset och bör åtföljas af prestbetyg, visande hela familjens ställning, läkarebetyg och rotemansbetyg (å landet betyg från vederbörande kommunalmyndighet) om medellöshet.
Barnhuset var en av Stockholms äldsta institutioner för barnavård som startade redan 1753. Frimurarbarnhuset höll först till i hyrda lokaler på Östermalm. 1867 flyttade verksamheten till Kristineberg. Verksamheten fick då helt nybyggda skolsalar, slöjdsalar, badhus, kök, matsalar och sjukavdelning. Här skulle barnen formas till "goda kristna arbetare". Pojkarna fick lära sig olika hantverk såsom skomakeri eller snickeri. Flickorna skulle läras upp till ”dugliga tjänarinnor”. Verksamheten finansierades av Frimurorden som är en gammal förening där bara män fick vara medlemmar. Barnhusets ekonomi byggde också till en del på självförsörjning. Genom att sälja det som barnen tillverkade eller reparerade i verkstäderna för järnslöjd, snickeri, skomakeri, skrädderi och målning fick man också in pengar.
Frimurarbarnhuset drev en egen skola som startade i slutet av 1750-talet. Runt sekelskiftet, 1900, fick barn från och med 4:e klass undervisning i Kungsholmens folkskola. År 1930 flyttade barnhuset till Blackeberg och 10 år senare lades verksamheten ner. Efter flytten till Blackeberg gick barnhusbarnen först i Bromma kyrkskola, sedan i Norra Ängby skola.
När verksamheten avvecklades 1940 hade barnhuset haft hand om över 12 000 barn. Därefter startade Frimurarorden en stiftelse. Idag finns Stiftelsen Frimurare Barnhuset i Stockholm kvar och den ger stöd och bidrag till forskning och organisationer som arbetar för behövande barn och unga.
Utvalt källmaterial om Frimurarbarnhuset i Kristineberg
Sven Petersson föddes 1901. Han växte upp på Södermalm i Stockholm. I början av sekelskiftet 1900 var Södermalm en fattig arbetarstadsdel och många människor bodde i trånga och bristfälliga bostäder. Hans mamma Augusta Ingeborg Petersson jobbade i Diakonissanstaltens tvättstuga. Pappa Johan Ferdinand Petersson var smed. Sven var yngst av fyra syskon. När Sven är sju år hamnar han på Frimurarbarnhuset i Kristineberg som också kallas för "Krillan".
Familjen är fattig men hade precis så mycket pengar så de klarar sig. Men när Svens pappa blir sjuk i tuberkulos och hamnar på S:t Görans sjukhus får familjen stora problem med ekonomin. I oktober 1906 dör fadern. Hans sista vilja är att Sven ska komma till Frimurarbarnhuset. Sven är då fem år gammal. Att som ensam mor ta hand om och försörja en familj är i stort sett omöjligt i det tidiga 1900-talets Stockholm. Vem ska se efter barnen när mamman måste arbeta? Trots att familjen har en inneboende som får bo i deras kök mot att han betalar hyra så får de inte ihop ekonomin. Detta, kan man säga, är en typisk tidsbild från arbetarklassens levnadsvillkor i början av 1900-talet. Dödligheten, turbekolos, trångboddheten, de arbetande kvinnornas hopplösa situation, inneboendesystemet och de barnrika familjerna.
Svens mamma vädjar till barnhuset att ta emot honom
Mamman Augusta Ingeborg vädjar som fattig änka med många barn till Frimurarbarnhuset, som endast tar emot friska och välartade barn födda inom äktenskapet. Till sitt stöd vid ansökan har Augusta Ingeborg den före detta arbetsgivaren Charles Backmans goda referenser. Han sänder barnhuset ett brev där han intygar att fru Petersson är en ordentlig, arbetsam och plikttrogen kvinna. Hon har mellan 1888 och 1890 varit kokerska hos familjen Backman. Det vore synd om den lille pojken i brist på tillsyn skulle ”råka ut för gatans faror och otyg”, skriver Charles Backman. Behovet av barnhemsplatser var omfattande i de fattiga delarna av staden. Sven Petersson hör till den utvalda skara som accepteras av Frimurarbarnhuset. Han är sju år när hans mor lämnar in honom på barnhuset i Kristineberg. I nio år blir han kvar.
Svens berättelse om barnhuslivet finns kvar
Svens öde är inte unikt. Att hamna på barnhem eller barnhus är något han delar med många andra barn vid denna tid. Det som är speciellt med Svens berättelse är att den finns kvar idag. Han skrev ned sina minnen från tiden som barnhusbarn 1979, när han hade fyllt 80 år. Sven avled 1988.
Svens berättar om livet på Krillan
Här följer delar av Svens berättelse. Den går att läsa i sin helhet i boken: Blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor: minnen från Frimurarbarnhuset i Kristineberg 1908-1916.
"Jag kom till Kristineberg, Krillan, 1909, sen min mamma genom den legendariske Hellaspastorn, kyrkoherden och riksdagsledamoten Klefbeck fått intyg på fattigdom i hemmet. Jag är nu 80 år, men kan än i dag genomleva min förtvivlan inför avskedet från loppor och vägglöss och fattigdom, plågor som för övrigt delades av de flesta. Vi bodde i en kåk på Söder, vid en liten gatstump som låg mellan dåvarande Hammarbygatan (Bohusgatan) och Ringvägen. Den hette Privatgatan."
Fem personer plus en inneboende i ett rum och kök
"Vi bodde fem personer, mamma och fyra syskon i ett rum och kök. Jag var yngst och sju år när jag kom till Krillan. Köket var periodvis uthyrt till någon manlig hyresgäst med rätt för oss att vistas i köket för matlagning. Köket var utrustat med tappställe för kallt vatten, emaljerad gjutjärnsslask med diskbänk av zinkplåt, svår att hålla ren. Vedspis med reservoar, en avlång låda av koppar med kikkran, där man fick varmt vatten när spisen eldades. I rummet med två fönster åt gatan fanns en kakelugn. Vi bodde på nedre botten. Vintertid var det ofta svinkallt med fruset vatten i hinkar och baljor på morgonen. Enda förtjänsten med kylan var att loppor och vägglöss var mindre livaktiga. Ingen frös ihjäl så vitt jag minns."
"De första åren på Krillan greps man ofta av svårmod, över sig given och längtade hem till mor och syskon, men tiden verkar förglömmande och man smälte småningom in i miljön."
Ölsupa till frukost
"Morgonmålet utspisades kl. 7 och bestod alltid av ölsupa, som jag aldrig hört talas om tidigare, men det lär vara mycket gammalt. Ölsupan gick på Krillan under benämningen gäspa, varför vet jag inte, troligen ingen annan heller. Gäspan var sällan god, vilket har sin förklaring, som jag kommer till längre fram. Matsalen låg i husets längdriktning och var försedd med långbord på båda sidor, med en gång i mitten. Där skulle ungefär 170 barn utspisas samtidigt, vilket betydde att när den sista tallriken fått sin gäspa, var den första redan kall. Maten måste redan vara serverad, när så många skulle gå till bords samtidigt. Jag har numera hört att ölsupa rätt tillagad ska smaka gott. Bristande kylmöjligheter bidrog också till att mjölken sommartid som regel var gällen, vilket smakade vedervärdigt. Den ingick som en del i gäspan, varför den nästan alltid hade skurit sej och verkade kväljande på smaklökarna."
"Man fick besöka föräldrahemmet fyra gånger om året. Annandag jul, påsk, pingst samt en gång i augusti, i anslutning till en lustresa med den redan då gamla s/s Visingsö, till Birka med sina fornminnen och sin svarta jord. Det är klart att hemgången var ljuspunkten, som alltså inträffade ungefär en gång i kvartalet. Men medaljen hade en baksida, den kunde användas som bestraffningsform. Ett värre fuffens av något slag kunde rendera syndaren indragen hemgång. Ett svårt straff som dock inte förekom ofta. Julen ja, förväntans tid. Den bröt så fantastiskt mot vardagsrutinen, att man trodde sej förflyttad till en overklig värld. Vi fick alla skriva en begränsad önskelista, önskade man för mycket så blev det inte mer för det. Frimurarna hade flera grosshandlare och donatorer som betydde mycket för det generösa julbordet, som dignade av julklappar, gotter och mat som vi inte såg till vardags."
Besökarna hade ofta med sig mat
"Det fanns ett särskilt besöksrum där barnen fick sitta med sina besökande anhöriga, och äta sej mätta av medförd mat. Alla besökare visste att mat i någon form var det viktigaste och därför ofta förekommande. Men det kunde hända ibland att fruktpåsen av bekvämlighet eller andra skäl fick ersätta maten, vilket kunde ha till följd att fröken efter besökstidens slut delade ut påsens innehåll så långt det räckte, trots påsägarens mindre glada uppsyn. Sån’t är livet. Man gick och luktade på besökarens ytterkläder innanför dörren. Det var en fyllig och om matos påminnande lukt, till skillnad från den sterila Krillalukten, som i alla fall inte påminde om matos. Man önskade sig själv i deras kläder, de som fick komma utanför de förhatliga grindstolparna och knalla kors och tvärs i den stora staden utan att fråga Krillan om lov. Att man orkade med denna ständiga vånda, att aldrig få, men alltid måste, som vi uppfattade saken, förundrar mej än i dag."
Krillan påverkade barnen olika
"Hur Krillan sedan påverkade oss som individer måste ju bli upp till var och en. Alla är vi olika till temperamentet, egenskaper och inte minst egenheter. För egen del tycker jag mindrevärdet har påverkat hela mitt vuxna liv, med början på Krillan där man bara var ett nummer, vilket knappast stärker självförtroendet. Denna känsla av att inte vara accepterad som individ känner man än i dag."
"Jag uppfattade hela Krillavistelsen som ett straff, därför att man tillhörde den medellösa och fattigare delen av befolkningen. Sett på distans verkar det helt orimligt, att man fick beröva många människor den naturliga friheten, utan att de gjort sej skyldiga till lagbrott."
Svens berättelse har inspirerat Per Anders Fogelström
Författaren Per Anders Fogelström inspirerades ofta av minnen, bilder och beskrivningar av Stockholm när han skrev sina böcker. Svens minnen från tiden på Frimurarbarnhuset i Kristineberg blev en förebild för karaktären Rolf i boken Mödrar och Söner från 1991. Boken handlar om Rolf som hamnar på barnhuset då hans mamma Lilly inte kan ta hand om honom. Romanen utspelar sig på Kungsholmen mellan åren 1887 och 1917.
Barnhemmet Nybodahemmet
Under 1900-talet fanns det många barnhem i Stockholm. Ett av dem var Nybodahemmet i Hägersten som drevs av Stockholms stads barnavårdsnämnd. När det öppnade 1938 ersatte det flera mindre barnhem, Mellan 1938 och 1967 tog barnhemmet emot barn som man tyckte behövde en tillfällig placering utanför hemmet. På Nybodahemmet fanns det plats för cirka 250 barn åt gången. Under loppet av ett år bodde cirka 1000 barn på barnhemmet.
Barnhemmet bestod av flera olika mindre hus. Det fanns två skolbarnsavdelningar och tre småbarnshem. Det fanns också karantän-, sjuk- och isoleringsavdelningar. Barnen kunde bo på barnhemmet från några dagar upp till ett år. Många återvände därefter till sina föräldrahem, medan andra placerades vidare i fosterhem eller på andra institutioner.
Många barn vanvårdades i fosterfamiljer och barnhem
Cirka 300 000 barn har under åren 1920-1980 omhändertagits av samhället och placerats på barnhem, uppfostringsanstalt och fosterhem. Ibland under tvång och ibland frivilligt. Det fanns under välfärdssamhällets framväxt en stark tilltro till staten och till olika experters kunskaper och utlåtanden inom området. Syftet var att hjälpa barn som for illa i sina hem. Många barn fick det säkert också bättre. Men många av de placerade barnen blev tyvärr vanvårdade, misshandlade och utsatta för grova övergrepp i sina foster- och barnhem. En speciell utredning om övergrepp mot placerade barn, kallad Vanvårdsutredningen, tillsattes av regeringen 2006. Slutrapporten var klar 2011. En nämnd, Ersättningsnämnden, bildades 2013 för att ge ekonomisk ersättning och upprättelse till personer som utsatts för grova övergrepp i fosterhem och barnhem under åren 1920-1980.
Biblioteket tipsar: Böcker som handlar om barn och barnhem
