Barn på Tjärhovsgatan

Välfärd för alla?

Alla samhällen, i alla tider, har haft sin organisation och sina tankar om hur man vill komma till rätta med sjukdom, fattigdom och andra sociala problem. På vilket sätt och för vilka medel man har tagit hand om de som behöver hjälp skiljer sig också från plats till plats och från tid till tid. (Bild: Barn vid Tjärhovsgatan 1957. Foto: Lennart af Petersens, Stadsmuseet i Stockholm)

Vilka personer som anses ha rätt till samhällets hjälp och stöd, och på vilka villkor, är ytterligare en fråga som människor och myndigheter har haft olika syn på genom tiderna. Vilka människor som anses ingå i själva samhället är något som varit föränderligt över tid. 

Folkhemstanken föds

Den 18 januari 1928 höll socialdemokraternas partiledare Per Albin Hansson ett tal i riksdagen. Talet kom senare att bli mycket berömt. I talet använde han för första gången ett ord som kom att bli förknippat med det svenska samhällets självbild. Han pratade om folkhemmet. Folkhemmet var en idé om Sverige som ett hem för alla svenska medborgare. I folkhemmet skulle alla ha det bra. Ingen skulle vara fattig och ingen skulle behöva svälta.

Per Albin Hanssons sa följande: 

Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mera medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati.

Det som Per Albin Hansson i första hand pratar om är klasskillnaderna i samhället: "de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet". Han fortsätter med:

Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Under 1930-50-talet genomfördes stora reformer som förbättrade levnadsvillkoren för många människor i Sverige. Ett par exempel är lagen om folkpension år 1935, två veckors lagstadgad semester år 1938 och allmän sjukförsäkring 1955. Den här perioden i Sveriges historia brukar kallas välfärdsåren eller folkhemstiden och Sverige blev internationellt känt för det som kallades den svenska modellen.

Porträtt av Per Albin Hansson, partiledare för socialdemokraterna 1925-46 samt statsminister 1932-36 och 1936-46

Porträtt av Per Albin Hansson, partiledare för socialdemokraterna 1925-46 samt statsminister 1932-36 och 1936-46

Alla ingick inte i folkhemmet

När man ser tillbaka på folkhemsperioden kan man se att alla människor i det svenska samhället inte hade en självklar plats i "det goda medborgarhemmet". Romer och resande, oäkta barn och fosterbarn, fattiga och hbtq-personer är exempel på grupper som på olika sätt har stått utanför eller särbehandlats under uppbyggnaden av 1900-talets välfärdssamhälle. De ansågs inte vara en del av folkhemmet.

Romer och resande lämnades utanför

Barnen fick inte gå i skolan

Barn till romer och resande fick inte lagstadgad rätt att gå i skolan förrän 1959. Då hade Sverige haft en lagstadgad folkskola för alla barn i över 100 år. Anledningen var att de romska familjerna inte var folkbokförda. De hade inte en fast adress. Vilket gjorde att romerna inte kunde bli folkbokförda. För de flesta romska barn betydde detta att de inte fick någon skolgång alls fram till 1959. Ibland kunde en lärare från kommunen komma till lägret under sommarlovet, om föräldrarna ville betala för det. Lärarna kunde då tjäna lite extra sommarlovspengar och de fick även följa med romerna under deras resor i Sverige. 

Interiörbild med läsande pojke i en skolbänk i den första skolan för romer som just öppnats i familjen Taikons tält vid romernas läger vid Lilla Sköndal i Gubbängen.

Interiörbild med läsande pojke i en skolbänk i den första skolan för romer som just öppnats i familjen Taikons tält vid romernas läger vid Lilla Sköndal i Gubbängen.

Först 1959 ändrades situationen

Fram till 1959 hade romerna i Sverige inte rösträtt. Romska familjer bodde i läger in på 1960-talet i och med att de inte hade möjlighet att få fasta bostäder. Under en lång tid fick inte romer sjukvård i Sverige. Vilket betydde att de flesta romer som blev sjuka inte fick den hjälp som de behövde. Romska barn fick inte heller någon vaccination i förebyggande syfte. Gravida romska kvinnor som skulle föda barn fick oftast föda barnen där de just då befann sig, i ett tält, en vagn eller på annan plats. Vilket gjorde att de nyfödda barnen inte fick sjukvård och många spädbarn och många dog av kylan i tälten och vagnarna. Trots att de romska familjerna var svenska medborgare och kom från släkter som bott i Sverige sedan slutet av 1800-talet ansåg man alltså inte att de var en del av det svenska folkhemmet. Och de hade inte rätt till samma välfärd som andra svenska medborgare. Resandefolket, som tidigare ofta kallades tattarehar sina rötter i Sverige sedan århundraden tillbaka. Sverige sågs under 1950- och 60-talen som ett föregångsland vad gällde FN:s mänskliga rättigheter. Men det var inte förrän efter den hårda kampen som Sveriges romer förde uppmärksammades av andra länder som romerna i Sverige fick rätt till skolgång och riktiga bostäder år 1959.

Romer i Sverige idag

Idag lever ca 50 000 romer i Sverige. Romerna är sedan år 2000 en erkänd nationell minoritet i Sverige och språket romani chib är ett nationellt minoritetsspråk. Romer i Sverige är indelade i fem olika grupper. De fem romska grupperingar som erkänts i Sverige är: 

  • Svenska romer, talar  Khelderash.
  • Utomnordiska romer, talar  Lovari
  • Nyanlända romer, talar Arli/gurbeti
  • Finska romer, talar Kaale
  • Resandefolket, ibland omnämnda som resande, talar Svensk romani

Utöver dessa finns det många undergrupper i varje gruppering som inte erkänts i Sverige. 

Barn som behandlades illa

Även inom barnavård och barnomsorg har barn behandlats olika beroende på sitt eget och föräldrarnas ursprung. Barn som inte hade gifta föräldrar kallades oäkta barn och hade inte samma rättigheter som barn till gifta eller förlovade föräldrar.

Föräldrarna gjordes anonyma med barnamordsplakatet

Barnamordsplakatet var en lag som skapades 1778 för att hindra ogifta kvinnor att döda sina barn. Lagen gav kvinnan rätt att föda barn anonymt och räddade säkert livet på barn som annars hade dödats. Samtidigt tog lagen ifrån ett stort antal barn rätten att veta vilka deras föräldrar var och möjligheten att söka upp sina släktingar. Barnamordsplakatet slutade gälla år 1917.

Arvsrätten såg olika ut för olika barn

Barn som föddes utom äktenskapet behandlades också olika när det gällde arv efter föräldrarna. År 1905 fick barn till ogifta föräldrar full arvsrätt efter sin mor. Fram till 1917 hade barn till ogifta föräldrar inte arvsrätt efter sin far även om han hade erkänt faderskapet. Men föräldrarna hade däremot arvsrätt efter sina oäkta barn. Först 1970 fick alla barn samma rätt till arv efter båda föräldrarna. Oavsett om de var födda av gifta eller ogifta föräldrar.

Barn står uppställda framför Barnasylen vid Fleminggatan 22 som låg inom området för Stockholms Allmänna försörjningsinrättning, kallad Grubbens.

Barn står uppställda framför Barnasylen vid Fleminggatan 22 som låg inom området för Stockholms Allmänna försörjningsinrättning, kallad Grubbens.

På Barnasylen har barnen tillfälligt bott för att deras föräldrar inte har kunnat behålla dem hos sig på grund fattigdom, svält och bostadsnöd. Barnen står packade och klara och på…

Fosterbarn som vanvårdades

Många barn lämnades bort av sina föräldrar för att föräldrarna var ogifta eller fattiga och inte kunde ta hand om dem. Men barn har också tvångsmässigt omhändertagits av samhället och placerats på barnhem, uppfostringsanstalt och fosterhem. Många av dessa barn vanvårdades och utsattes för övergrepp. En speciell utredning om övergrepp mot placerade barn, kallad vanvårdsutredningen, tillsattes av regeringen 2006. En nämnd, ersättningsnämnden, bildades för att ge ekonomisk ersättning till personer som utsatts för grova övergrepp i fosterhem och barnhem under 1900-talet.

Läs mer om barnens situation i texten Barnhem och oäkta barn. 

Sterilisering - vem fick finnas?

I den sociala ingenjörskonst som var en del av folkhemsbygget gick samhällets bästa ofta före enskilda individers fri- och rättigheter. Alva och Gunnar Myrdal var till exempel förespråkare för sterilisering av de människor som inte ansågs lämpliga som föräldrar. I sin samtid var de moderna som tyckte att steriliseringarna borde göras utifrån individuella bedömningar. Många andra ansåg att ras, klass eller grupptillhörighet kunde vara urvalskriterier för sterilisering. Men med eftervärldens ögon är delar av deras tänkande i de här frågorna gravt kränkande. Och det fick tragiska och ur ett människorättsperspektiv helt oacceptabla konsekvenser för de som drabbades.

Medicinalstyrelsen var den myndighet som hade ansvar för hälso- och sjukvården och gav tillstånd till steriliseringar. Myndigheten flyttade 1923 in i Westmanska palatset på Wallingatan 2.

Wallingatan österut från Drottninggatan mot Adolf Fredriks kyrka. F.d. Westmanska palatset t.v

Wallingatan österut från Drottninggatan mot Adolf Fredriks kyrka. F.d. Westmanska palatset t.v

60 000 personer steriliserades i Sverige

I Sverige steriliserades över 60 000 personer under perioden 1930 - 1975. De flersta var kvinnor. Ofta var det unga människor som steriliserades i samband med att de sökte abort. Initiativen togs ofta i barnavårdsnämnder och fattigvårdsstyrelser. Eller av läkare och senare av socialarbetare och kuratorer. Anledningen till beslutet kunde ofta vara den vaga diagnosen "sinneslöhet". Kvinnor anmäldes även av grannar, arbetskamrater eller anhöriga med motiveringen att de var "sexuellt hållningslösa". 

30000 personer tvångssteriliserades 

De svenska lagarna nämner aldrig tvång och att någon skull tvingas sterilisera sig. Men i praktiken handlade det om tvång och framtvingade medgivanden. Det vanligaste argumentet var att man inte blev utskriven från exempelvis en anstalt förrän man ”gått med på” sterilisering. Ofta var detta fattiga människor från ”socialt torftiga” miljöer. Vissa grupper, till exempel romer och resande var överrepresenterade bland de som steriliserades. En del av steriliseringarna vilade på rabiologisk grund medan andra menade att det var på individnivå man borde skilja ut vilka som inte var lämpade att bli föräldrar. Forskningen tyder dock på att man försökte sterilisera bort ett socialt arv snarare än någon ”ras”. Följande citat ur boken Kris i befolkningsfrågan från 1934 visar hur Alva och Gunnar Myrdal, och många med dem, resonerade kring inskränkning av människors forplantningsmöjligheter:

Bortser man nämligen från den bottensats av psykiskt undermåliga individer, vars fortplantning det är ett samhällsintresse att förebygga ur de synpunkter som nyss angivits, sakna vi helt och hållet tillförlitlig anledning att draga upp arvsbiologiska värdeskillnader mellan samhällsklasserna i vårt land. Från rasbiologisk synpunkt framstå de olika folkgrupperna - tills skäl givits för ett motsatt antagande - såsom ett likvärdigt arvsmaterial. Inskränkning eller eventuellt i framtiden utvidgning av fortplantningsmöjligheterna i rashygieniskt syfte måste ta sikte på de enstaka individerna och deras egenskaper. Ingen socialgrupp äger den enhetlighet, den biologiska över- eller undervärdighet, som man ibland i sitt folkförbättringsnit velat antaga.

Sterilitetstvånget avskaffas först 2013

När könstillhörighetslagen infördes 1972 bestämdes det att patienten skulle vara steril, för att få tillstånd att byta juridiskt kön och genomföra könskorrigerande underlivskirurgi. Det angavs inga medicinska skäl. Detta började ifrågasättas i början av 2000-talet och efter debatter avskaffades steriliseringskravet 2013.

Diskriminering idag?

Både i Sveriges grundlag och i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna finns allas rätt till vård, omsorg och medborgerliga rättigheter uttryckta. Dessutom finns det en lag i Sverige som förbjuder diskriminering som har samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering enligt diskrimineringslagen innebär att någon missgynnas eller kränks. Diskriminering kan vara direkt eller indirekt. 

De sju diskrimineringsgrunderna är:

  • kön
  • könsöverskridande identitet eller uttryck
  • etnisk tillhörighet
  • religion eller annan trosuppfattning
  • funktionsnedsättning
  • sexuell läggning
  • ålder
Regnbågsflagga från Stockholm Pride

Regnbågsflagga från Stockholm Pride

Regnbågsflaggan - eller Prideflaggan som den ibland kallas - har kommit att bli en symbol för hbtq-rörelsen. En symbol som signalerar stolthet, respekt och tole…

Trots att lagen finns så diskrimineras människor i Sverige dagligen. Det kan vara i mötet med medmänniskor, myndigheter, vård, skola och arbetsliv. Myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) arbetar både för att förebygga diskriminering och med att hjälpa människor som har blivit diskriminerade. 

Den här artikeln är en del av temat "Stockholms sociala historia"

Här hittar du fler artiklar i temat Stockholms sociala historia