En grupp män i hatt eller mössa står på en innergård

Arbetslösa, hemlösa och lösdrivare

I alla tider har en större eller mindre del av Stockholms befolkning levt mer eller mindre i hemlöshet. En del har flyttat runt som inneboende på olika adresser, en del har bott inom hjälpinrättningar av olika slag och andra har levt i tillfälliga skjul eller på gatan. (Bild: Dihlströmska arbetsinrättningen 1885-1906. Foto: Bodin, Stadsmuseet i Stockholm)

Under 1800-talet var risken stor att man sågs som en lösdrivare om man var fattig, hemlös eller arbetslös. Att vara lösdrivare var något olagligt vilket man kunde dömas och straffas för.  Det var varje persons plikt att försörja sig enligt den tidens lagar och normer. I 1871 års fattigvårdsförordning står det tydligt att det är den enskilde individen som ansvar för sin försörjning: 

Enhvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig själf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru.

Ny lösdriverilag ändrar synen på lösdriveri

Med 1885 års lösdriverilag ändras synen på lösdriveri. Det är numera inte olagligt att vara lösdrivare och det sker en avkriminalisering. Lösdrivare kunde nu i stället dömas till tvångsarbete. Samhället såg tvångsarbetet som en behandlingsinsats och inte ett straff. I Lösdrivarlagen från 1885 står följande:

Lösdrivare är envar som sysslolös stryker omkring från ort till ort utan att äga medel till sitt uppehälle eller undanlåter att på ett ärligt sätt försörja sig samt för ett levnadsätt som kan skada allmän säkerhet, ordning och sedlighet.

En lösdrivare dömdes oftast till olika typer av straffarbete och kunde då tvångsintas på arbetsinrättningen. Lösdrivarlagen avskaffades 1965 för att ersättas av en liknande lag om "samhällsfarlig asocialitet". Först 1981 avskaffades den helt. 

Idag finns inte begreppet lösdriveri kvar

Lösdriveri finns inte längre som begrepp i svensk lag. Idag är det ordningslagen är den reglerar vad som är tillåtet på allmän plats och det är upp till varje kommun att bestämma vilka regler som gäller. 

Läs om Johan Alfred Menell som varnas för lösdriveri 1887 i Temat Brott och straff.

Stockholms stads arbetsinrättning

Stockholms stads arbetsinrättning öppnade 1844. Det var en anstalt där arbetslösa och bostadslösa fick bo och arbeta. Anstalten låg på Södermalm. Först på Stora Glasbruksgatan 25 men flyttade 1905 till Tantolunden. 1926 ändrades namnet till Vårdhemmet Högalid. Verksamheten upphörde i slutet av 1960-talet.

I reglementet från år 1873 kan du läsa om vilka villkor som gällde på anstalten och vilka personer som kunde tas in där.

Stockholms stads arbetsinrättning – reglemente 1873

Stockholms stads arbetsinrättning – reglemente 1873

Stockholms stads arbetsinrättning öppnade 1844, och var en anstalt där arbetslösa och bostadslösa fick bo och arbeta. I reglementet från år 1873 kan du läsa om vilka villkor som gä…

De intagna kallades Dihlströmare

Arbetsinrättningen kallades ofta för Dihlströmska efter den tygfabrik som tidigare legat där. De intagna kallades i folkmun för Dihlströmare. Vissa blev tvångsintagna på anstalten medan de flesta kom dit frivilligt för att de inte kunde försörja sig på något annat sätt. Både män och kvinnor togs in men de flesta var män. Många personer återkom år efter år. Däremellan kunde personerna ha tillfälliga säsongsanställningar.

Dihlströmare som samlar lump

Dihlströmare som samlar lump

Konstnär: Saltza, Carl Fredrik von Material och teknik: Olja Underlag: Duk Mått i mm: 810x540

De döda kropparna skickades till Karolinska institutet

Livet på arbetsinrättningen var hårt. Rummen var små och smutsiga, maten dålig och människorna tvingades arbeta under dåliga förhållanden. Många dog och ofta skickades de döda kropparna till Karolinska institutet, KI. På KI dissekerades kropparna och användes som studieobjekt och till forskning. Exempelvis gjordes olika mätningar av de dödas kranier. De fattiga människorna på arbetsinrättningen ansågs inte ha några rättigheter och inget godkännande från dem behövdes för att använda deras kroppar efter döden.

Skallarna och även andra kroppsdelar sparades och de stora kraniesamlingarna, som användes av bland annat Anders Retzius och hans son Gustaf Retzius, finns fortfarande kvar idag. Detta uppmärksammades i Dagens Nyheter i ett flertal artiklar under vintern och våren 2015. Gustav och Anders Retzius kom båda att spela en viktig roll för rasbiologins framväxt i Sverige. 

Läs om Augusta Dorothea Eklund, vars kropp hamnade på KI efter hennes död, i temat Människor i Stockholm.

 

Försörjningsinrättningarna i Stockholm

De personer som inte av en eller anledning kunde arbeta kunde istället hamna på någon av Stockholms försörjningsinrättningar. I fattigvårdsförordning från 1871 beskrivs vad som menas med arbetsför. En icke-arbetsför person var en personen som var minderårig eller oförmögen till arbete på grund av:

...ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte.
Allmänna försörjningsinrättningen, Fleminggatan 22

Allmänna försörjningsinrättningen, Fleminggatan 22

Allmänna försörjningsinrättningens, Grubbens, porthus. Porthuset var huvudentrén till området och ritades av P E Werming. Grubbens försörjningsinrättning kunde ta emot upp till tus…

Grubbens försörjningsinrättning på Kungsholmen kunde ta emot upp till tusen "hjon" som de intagna kallades. Bland dem fanns både gamla, sjuka, "sinnessjuka" det vill säga psykiskt sjuka, yrkestiggare och arbetsoförmögna. Även barn bodde på försörjningsinrättningarna. Vid sekelskiftet 1900 uppmärksammade socialinspektörer att många barn far illa på inrättningarna och utackorderade dem på landsbygden istället.

Hemlöshet - inget nytt problem i Stockholm

I Stockholm är hemlöshet ett historiskt problem, som stadens myndigheter och välgörenhetsorganisationer bemött på flera sätt. 

Bostadslösa kunde få tillfälligt boende i "Asyler för husvilla" 

Redan på 1840-talet började staden att organisera med tillfälliga bostäder för hemlösa. Den 1 juni 1899 skapades en särskild styrelse för verksamheten ”Asylerna för husvilla”. Styrelsens syfte var att ordna bostäder åt fattiga familjer som saknade bostad. I Stockholm fanns två asyler för barn, en för kvinnor och en annan för män och äldre pojkar. Mammor som hade spädbarn fick följa med till barnasylerna. Föräldrarna fick träffa sina barn en timme om dagen. Familjerna skulle max bo på asylen i 14 dagar men kunde få bo kvar längre om de inte lyckades ordna en annan bostad. Det kostade inget att bo där.

Anna Lindhagen var politiker och egagerad i frågor som berörde kvinnor och deras rättigheter. Hon engagerade sig i olika frågor rörande Stockholm och dess befolkning i början av 1900-talet. År 1901 besökte hon en av Stockholms "asyler för husvilla" och skev om besöket i Social Tidskrift:

Detta upplösande af familjerna under tillfällig härbergering anses vara nödvändig, ty oordentliga, själfsvåldiga familjeintagna på samma asyl; kunna ej hållas till en nödvändig ordning, om de äro intagna på samma asyl; för ordentliga är det en sporre att så fort som möjligt skaffa sig bostad.

Läs mer om Anna Lindhagen i temat Människor i Stockholm.

Ungkarlshotell och natthärbergen för hemlösa män

Under första hälften av 1900-talet var det främst kyrkan och frivilliga organisationer som stod för hjälpen till de hemlösa. De härbärgen och ungkarlshotell som fanns var i dåligt skick och mycket smutsiga. Alkoholmissbruket var utbrett och tuberkulosen fanns ofta på övernattningsställena. Priset för att övernatta låg mellan 10-75 öre. En reporter från tidningen Stockholms Dagblad besökte i hemlighet 1922 fem olika natthärbärgen i Gamla stan och beskriver ett så här: 

Sign. ryggade till, då han såg sängens smutsiga lakan. De voro fulla med så kallad loppsmuts. Då han lyfte på överlakanet, slog en vidrig stank emot honom. Underlakanet bar brangula fläckar av exkrementer.
"Bland avgrundens folk" - reportage Stockholms Dagblad 1922

"Bland avgrundens folk" - reportage Stockholms Dagblad 1922

Ett undercover reportage från Stockholms " ungkarlshotell och natthärbärgen " från år 1922.  " För att ge tidningens läsare en föreställning om arten av den bekvämlighet, som…

Under 1900-talet gjordes många insatser för att skapa fler och framför allt bättre bostäder till Stockholms växande befolkning. Läs om nödbostäder, barnrikehus och småstugor i temat Stockholms sociala historia.

 

Den här artikeln är en del av temat "Stockholms sociala historia"

Här hittar du fler artiklar i temat Stockholms sociala historia