Barn sitter runt ett bord med tallrikar på

Barnavård och barnomsorg

Fram till 1900-talets första del var många människor i Stockholm fattiga och bodde trångt i små bostäder utan rinnande vatten. Det var ofta svårt att hålla rent och sjukdomar spreds snabbt. (Bild: Barn inkvarterade på grund av bostadsbrist. Hornsgatan 1920-1930. Okänd fotograf, Stadsmuseet i Stockholm)

Människor engagerar sig för barnen

Värst drabbade var barnen och många barn dog innan de fyllde ett år. Många barn saknade också mat och någon som tog hand om dem på dagarna medan föräldrarna arbetade. I slutet av 1800-talet började människor organisera sig och arbeta för att hjälpa barn som hade det svårt. Olika välgörenhetsorganisationer startade och många ville skapa ett bättre liv för de fattiga barnen i staden. Det var framför allt kvinnor från förmögna familjer som engagerade sig i frågan och som arbetade frivilligt i de olika organisationerna.

Under 1900-talets första hälft blev många hälpverksamheter kommunens ansvar. Moderna verksamheter, som förskola, fritids och barnavårdscentral, har sina rötter i välgörenhet som startades för över hundra år sedan. 

Föreningen Mjölkdroppen hjälpte till med mat och amning

En förening som bidrog till att minska sjukdomar och dödlighet bland spädbarn var Föreningen Mjölkdroppen. Den kom att bli föregångare till dagens barnavårdscentral eller BVC. Initiativtagaren till verksamheten i Sverige var läkaren Moritz Blumenthal. Den första Mjölkdroppen öppnade i Katarina församling år 1901. Syftet var att dela ut gratis mjölkblandning i flaska till fattiga barn som inte ammades. Barnen undersöktes, vägdes och mättes och mödrarna fick råd och tips. Med tiden blev Mjölkdroppens verksamhet mer inriktad på att uppmuntra och ge råd om amning.

Föreningen Stockholms mjölkdroppar - Mödrar och barn i väntrummet

Föreningen Stockholms mjölkdroppar - Mödrar och barn i väntrummet

Föreningen Stockholms mjölkdroppar, som bestod av flera lokalavdelningar, startade 1903 och arbetade för att minska spädbarnsdödligheten. Huvuduppgiften var att förse fattiga…

1937 fattade riksdagen beslut om att små barns hälsa skulle vara en uppgift för samhället. 1938 började barnavårdscentraler inrättas. I Stockholm ombildades föreningen till barnavårdscentral år 1940.

"Den privata hjälpverksamhetens syfte må vara aldrig så gott, men den hjälp, som utövas, har dock en bismak av de smulor, som falla från den rike mannens bord. (...) Och vad vore naturligare än att samhället självt tillsåge, att den nye medborgaren redan från, bildligt talat, första mjölkdroppen finge känna sin samhörighet med samhället"

Motion om att kommunalisera Föreningen Mjölkdroppen. Anna Johansson Visbord och Hildegard Ström, stadsfullmäktige 1934.

Barnkrubban var dåtidens förskola

Under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet startade barnkrubbor i Stockholms församlingar. Barnkrubborna var föregångare till dagens förskolor. Det var framförallt fattiga och ofta ensamstående mödrar som fick möjlighet att lämna sina barn på barnkrubban under den tiden de yrkesarbetade. Vissa företag startade också barnkrubbor för de anställdas barn.

De flesta barnkrubbor tog emot barn som var mellan ett och sju år gamla. Några hade även avdelningar för spädbarn. Barnkrubborna hade från början ingen direkt pedagogisk verksamhet, utan var främst till för att passa barnen och ge dem mat.

Kungsholmens barnkrubba

Äldst av alla barnkrubbor i Sverige är Kungsholms barnkrubba som öppnade 1854. Kungsholms barnkrubba tog från starten emot barn som upp till fyra års ålder. De yngsta barnen var bara några veckor gamla. Öppettiderna var generösa, på sommaren var den öppen 06.00 - 21.00 och på vintern 7.30 - 19.00.  

Barn på Kungsholms barnkrubba - 1939

Barn på Kungsholms barnkrubba - 1939

Kungsholms barnkrubba, som öppnade 1854, är den äldsta barnkrubban i Sverige. Syftet var att ta hand om barn till framförallt fattiga mödrar så att de fick möjlighet att yrkesarbet…

Renlighet, bra mat och mild men bestämd behandling

Genom renlighet, bra mat, mild men bestämd behandling utan ”stryk och stränghet", menade man att vistelsen på barnkrubban hade en gynnsam inverkan på barnen. Så här skriver de själva om barnen som kommer dit:

De komma in bleka, med i förtid åldriga drag, vacklande gång, uppsvällda magar, slappa muskler, dästa, olustiga och skrikiga. De äro dåliga, utan att kunna kallas egentligen sjuka. Efter en tids förlopp äro de alldeles förändrade...

En 2-årig pojke beskrivs på följande sätt i Barnkrubbans årsberättelse från 1854:

...till följd af ständigt stillasittande i vaggan under modrens bortovaro, knappt kunde stå, ännu mindre gå, samt genom otjenlig föda och oriktigt ordnade matstunder hade enormt uppsvälld mage och ständiga underlifsoordningar.

Han kan nu efter 6 månaders tid i krubban leka och springa omkring med de andra barnen och hans "matsmältning är i god ordning".

Efter att ha flyttat runt i olika tillfälliga lokaler på Kungsholmen upplät staden mark åt Kungsholmens barnkrubban i Stadshagen. 1909 flyttade verksamheten in i den nybyggda ”Gula Villan” på Welanders väg 4. Huset var det första som byggdes enbart med syfte att fungera som barnkrubba. 

Arbetsstugor istället för fritids

För de lite äldre barnen som gick i skolan fanns arbetsstugor som var föregångare till dagens fritids. Här kunde fattiga barn som saknade någon som passade dem efter skolan få vara några timmar. Barnen kunde få ett mål mat och lära sig olika hantverk såsom slöjd, sömnad eller skomakeri. Barnens hantverk såldes sedan och bidrog till att finansiera verksamheten.

Stolsflätning på Kungsholms arbetsstuga

Stolsflätning på Kungsholms arbetsstuga

Barnen kom till arbetsstugan efter skoldagens slut för att lära sig olika hantverk. Här arbetar de, tillsammans med fröken Norberg, med stolsflätning.

Föreningen barnavärn

Föreningen startade 1896 och arbetade på att likande sätt som arbetsstugorna genom att ta hand om ensamma pojkar efter skoldagens slut. Även här fick barnen arbeta med olika typer av hantverk. De kunde också få hjälp med läxläsning. 

1925 gjordes Föreningen barnavärns verksamhet om till ett inackorderingshem, där ensamstående mammor kunde bo tillsammans med sina barn. På dagarna när mammorna var ute och arbetade tog personalen på hemmet hand om barnen. Övrig tid sköttes de av mammorna själva. På så vis fick fattiga ensamstående mödrar möjlighet att själva försörja sig och sitt barn, istället för att tvingas lämna bort barnet.

Spädbarnshemmet Eurenii Minne

År 1914 byggdes ett hus i nationalromantisk stil på Skånegatan 118 av Föreningen Husmodersskolor med spädbarnsvård. Där startade de en verksamhet med spädbarnsvård och utbildning av unga flickor i barnavård.

Föreningen för husmodersskolor med barnavård, Skånegatan 118, exteriör.

Föreningen för husmodersskolor med barnavård, Skånegatan 118, exteriör.

Föreningen för husmodersskolor med barnavård, Skånegatan 118, kvarteret Barnängen Större, nuvarande Eurenii Minna. Exteriör med Sofia Folkskola i bakgrunden.

Stockholms Stadsfullmäktige beslutade 1921 att en donation skulle användas för att driva spädbarnshemmet vidare. Det var vice häradshövding P. L. Eurenius som år 1910 testamenterade donationen till Stockholms stad. Därför döptes hemmet om till Spädbarnshemmet Eurenii minne och drevs vidare av Fattigvårdsnämnden i Stockholms stad (efter 1926 av Barnavårdsnämnden).

Barnen på Eurenii minne

Fram till 1950-talet tog Eurenii Minne bara emot barn i åldern 0-1 år. Den vanligaste orsaken var att mamman var sjuk och inte kunde ta hand om sitt barn. Framförallt handlade det om tuberkulos, som var en vanlig sjukdom med hög dödlighet fram till 1940-talet. De som blev sjuka i tuberkulos isolerades och vårdades under lång tid på särskilda sjukhus, sanatorier. Dit kunde inte barnen följa med. Tuberkulos kan dessutom smitta från mor till barn, via modersmjölken.

I de flesta fallen hade föräldrarna själva kontaktat barnavårdsnämnden och bett att få hjälp. Eurenii Minne fungerade som en mellanstation där barnen var en kortare tid innan de kunde komma tillbaka till sina föräldrar. De barn som inte kunde komma tillbaka till sin egen familj placerades i fosterhem eller på barnhem för äldre barn. I genomsnitt var barnen på Eurenii Minne i ungefär ett halvår.

Från 1950-talet och framåt blev det allt vanligare att äldre barn placerades på Eurenii Minne. Då började även psykosociala problem anges som orsak till placeringen. Med det menas att man visste, eller antog, att barnen av olika skäl for illa i sitt hem. Andra förändringar under perioden 1950 - 1970 var att ordet “behandling” undan för undan började användas istället för “uppfostran” och att fokus riktades mer mot att hjälpa hela familjen i samband med att ett barn togs omhand.

Utbildning på Eurenii minne

Varje år hölls tre kurser i spädbarnsvård för tolv elever åt gången. Eleverna bodde på hemmet under fyra månader och hjälpte till med att sköta barnen; bada, tvätta, klä på, och mata. Förutom den dagliga skötseln fick eleverna praktisk undervisning i att laga till mjölkblandningar och barnmat, sy och tvätta småbarnskläder och hålla rent kring barnen. Den teoretiska undervisningen handlade om barnets utveckling, hygien, sjuka och friska barn samt barnuppfostran.

Personalen på Eurenii minne

En utbildad sjuksköterska var föreståndarinna för spädbarnshemmet. Hon och en biträdande föreståndarinna hade också ansvaret för utbildningen i barnavård. Utöver dem bestod vårdpersonalen av tre ammor, en undersköterska och en kokerska. En ansvarig barnläkare gjorde regelbundna besök varje vecka. På 1930-talet ersattes ammorna av sköterskor och barnen gavs mjölkblandning på flaska istället för att ammas.

I en artikel i tidningen Husmodern från 1922 fick personalen på Eurenii Minne beröm för synsättet att "varje barn behöver behandlas individuellt, skötas efter dess speciella behov” något som inte var en självklarhet i 1920-talets barnavård.

varje barn behöver behandlas individuellt, skötas efter dess speciella behov

1963 flyttade Eurenii minne till ett nybyggt hus i Årsta och kunde ta emot fler barn åt gången. Under 1980- och -90-talen flyttade verksamheten flera gånger och utvecklades till att ta emot barn tillsammans med deras familjer. I dag (2019) heter verksamheten Eurenii minne akut, utredning och föräldrastöd och hjälper barn i åldrarna 0-12 år och deras föräldrar.

År 2006 gjorde Stadsmuseet en dokumentation av Eurenii Minnes verksamhet och historia. I samband med dokumentationen samlade Stadsmuseet också in föremål från verksamheten som nu är en del av museets föremålssamling.

 

Maria Husmodersskola erbjöd utbildning och barnomsorg vid Hornstull

I många arbetarfamiljer i Stockholm behövde båda föräldrarna och de äldre syskonen arbeta för att pengarna skulle räcka till allt som behövdes. Därför blev många små barn lämnade ensamma under dagarna med för lite och för dålig mat. Maria husmodersskola startade för att råda bot på detta. År 1909 var det en stor strejk i Sverige som gjorde att många familjer med lite pengar fick det ännu svårare.  

Fröken Betty Hirsch var en av de som uppmärksammade bristerna i hemmens och barnens skötsel bland fattiga familjer på Södermalm. Hon reagerade mot detta och blev en av de drivande krafterna bakom att bilda en förening för att laga mat till fattiga barn under sju år. Samtidigt uppmärksammades också de brister som ofta fanns i hemmens skötsel. Därför utvidgades verksamheten till att dels under dagtid ta hand om barn vars mödrar arbetade utanför hemmet och dels gratis utbilda flickor i husligt arbete och barnavård. Föreningen blev på så vis en kombination av en sorts förskola och husmodersskola.

Ekonomisk hjälp till fattiga barn

Flera olika organisationer gav ekonomisk hjälp till fattiga barn.

Sällskapet till uppmuntran av öm och sedlig modersvård

Redan 1827 startade Sällskapet till uppmuntran av öm och sedlig modersvård. För att få bidrag därifrån skulle familjen ha minst tre barn. Det ställdes också krav på att både hemmet och barnen skulle vara välskötta. Mammorna bedömdes därefter utifrån hur skötsamma och flitiga de var. Fyrbarnsmamman Sofia Karolina Hultberg, St. Paulsgatan 32, var en av de mödrar som sökte bidrag år 1903. Så här beskrivs hon:

...sträfvar ärligt att på en gång underhålla och uppfostra sina barn. Mannen som är en storsupare och slarf har ej på hela tiden sedan sista barnets födelse gjort det ringaste för familjen, utan modren har fått försörja dem med tapetserare-arbete. I början hade hon understöd från fattigvården, men numera har hon intet derifrån.

Sällskapet Soeurs de Charité

En ung flicka som arbetade aktivt för att hjälpa fattiga barn var 15 åriga Siri Wikström. Efter fransk förebild startade hon tillsammans med några vänner Sällskapet Soeurs de Charité 1875. Genom ideellt arbete samlade flickorna in pengar för att kunna ge bidrag till de allra fattigaste barnen. Så småningom växte verksamheten och ett sjukhem för barn öppnade 1892.

 Siri Wikström 1903

Bild av Siri Wikström år 1908 från en tidningsartikel som beskriver föreningens verksamhet.

Fattigvårdsstyrelsen gav fattiga barn träskor

I Stockholms församlingar fanns det också Fattigvårdsstyrelser, som låg under Fattigvårdsnämnden, och som på olika sätt gav bidrag till fattiga barn. Vissa barn var så fattiga att de inte hade råd att köpa skor. Därför delade Fattigvårdsstyrelsen ut träskor till barn som inte hade några skor. Barnens lärare tyckte dock att fanns många nackdelar med träskorna och önskade att barnen skulle få riktiga skor i läder i stället. Som skäl anges att träskorna inte är lika hållbara, att de är mer ohygieniska, att prisskillnaderna inte är så stora eftersom träskorna slits sönder fortare. Men det främsta skälet menade man var att barn som går med träskor direkt blev utpekade som fattiga då det inte var vanligt med träskor bland andra barn i Stockholm. Läraren L.A. Edéns har följande synpunkter på träskorna år 1903:

...att de fattigare barnen genom användandet af träskodon särskiljas från de öfriga mer lyckligt lottade, hvarigenom mången gång bitterhet alstras i de ungas sinnen och en hätskhet kan uppstå mot sanhället...

Alva Myrdal hade nya idéer

På 1930-talet kom en mer pedagogisk inriktad heldagsomsorg för barn till yrkesarbetande föräldrar. En av förgrundsfigurerna var Alva Myrdal. Hon var en socialdemokratisk politiker och diplomat.

Porträtt av Alva Myrdal, socialdemokratisk politiker och diplomat

Porträtt av Alva Myrdal, socialdemokratisk politiker och diplomat

Hon startade Socialpedagogiska seminariet för utbildning av ”småbarnsfostrarinnor” till framför allt HSB: lekstugor och så kallade storbarnkammare. 1934 skrev Alva Myrdal tillsammans med maken Gunnar Myrdal boken Kris i befolkningsfrågan. Paret Myrdal ansåg att det föddes för få barn i Sverige. Ett sätt att öka barnafödandet var att barnen inte enbart skulle tas om hand av föräldrarna, eller i praktiken mammorna. Ansvaret skulle istället delas mellan hem och samhälle. På så vis skulle båda föräldrarna kunna yrkesarbeta.

För att göra det ännu enklare för föräldrarna kom också idén om kollektivt boende, som förverkligades i Markelius kollektivhus på Kungsholmen. Här sköttes förutom barnpassningen, även en del hushållsarbetet gemensamt. Tvätten kunde kastas ner i ett tvättnedkast och maten kunde beställas upp till lägenheterna via en mathiss. Huvudsyftet med den kollektiva bostadsformen vara att förvärvsarbetande kvinnor skulle slippa dubbelarbete.

Den här artikeln är en del av temat "Stockholms sociala historia"

Här hittar du fler artiklar i temat Stockholms sociala historia