Årsta
Årsta är en stadsdel i södra Stockholm. Platsen ligger strax söder om Södermalm, utmed södra sidan av Årstaviken. Från början låg platsen vid en havsvik för att därefter bli jordbruksmark och så småningom småstad med nya hus i mitten av 1900-talet.
Från havsvik till jordbruksmark
Under bronsåldern var Årstaviken och Årstafältet en havsvik. Då låg vattenytan cirka 15 meter över dagens nivå. Med tiden höjde sig marken, och vid vår tideräknings början låg strandlinjen omkring 10 meter högre än idag. Årstafältet var då en lerslätt, och igenom den löpte den då segelbara Valla å.
I området finns många fornlämningar iform av gravar och skålgropar. Här finns också en bevarad del av Göta landsväg från medeltiden. Det är Stockholms äldsta bevarade vägsträckning söderut.
Medeltida Årsta
Det sägs att Årsta under 1200-talet tillhörde Birger Jarl. Den tidigaste kända uppgiften om bebyggelse är från 1305, då "Arusboawik", nuvarande Årstaviken, nämns i en skrivelse från dominikanklostret i Sigtuna. Namnet Arus (eller Aros) betyder åmynning, vilket antyder att byn låg vid ett vattendrags mynning. Det vill säga Årstaviken.
År 1344 förekommer ”byn Arus intill Stockholm” i en förteckning över pastorat vid Uppsala domkyrka. Namnet Arus ombildades så småningom till Aarsta 1443 och slutligen Årsta 1538.
Årsta gård och Årstabron
Årsta gård ligger idag fortfarande kvar nära Årstaviken. Källarvåningen är från medeltiden, undervåningen från 1600-talet och övervåningen fick sitt nuvarande utseende vid en ombyggnad 1795. Under 1600-talet ägdes gården bland annat av Jacob De la Gardie och Ebba Brahe.
Den mest kända ägaren är Märta Helena Reenstierna, även kallad "Årstafrun". Hon var gift med ryttmästare Christian Henrik von Schnell, som köpte gården 1771. I sin "Årstadagbok" skildrar hon livet på gården mellan 1793 och 1839.
När staten 1923 beslutade att dra stambanan söderut, via Årsta, byggdes en järnvägsbro över Årstaviken och Årsta holmar. Bron stod klar 1929 och var då Sveriges största bro, med en längd på 753 meter.
Kåkstaden Årstadal
Årstadal var den första privat bebyggda förstaden söder om Stockholm. Den låg nära Liljeholmen, i sluttningen mot Årsta äng, där Södertäljevägen nu går. År 1877 startade upplåtelsen av tomter för bostadsbebyggelse på Årsta gårds mark. Eftersom byggnaderna skulle återgå till markägaren efter arrendetiden, byggdes ofta enkla och billiga hus som hyrdes ut. Husen var ofta dåligt byggda och saknade isolering. I närheten byggdes flera fabriker som tillverkade kalk och koks.
Fem år efter byggstarten var Årstadal en tätbebyggd och tätbefolkad "stad" på landet. Husen innehöll främst en- och tvårumslägenheter för arbetare. Cirka 1000 personer bodde här och de flesta arbetade inne i Stockholm.
Smittsamma sjukdomar i Årstadal
År 1879 omnämns Årstadal första gången i kommunalnämndens protokoll och det står att "typhoid och andra smittsamma sjukdomar" brutit ut i stadsdelen. Staden förbjöd tills vidare fortsatt utbyggnad och gjorde en besiktning av platsen. Årstadal beskrivs ha en fruktansvärd stank från överfulla avträden, sopor och husdjursspillning. Marken hade inte dränerats innan husen byggdes och husen saknade dessutom avlopp.
Årstadal fortsatte vara ett "problembarn" för kommunen som hotade med böter om inte marken dränerades och avlopp och rännstenar anlades. Trots detta fortsatte upplåtelsen av byggnadstomter. Alla dessa provisoriska bostäder är numera rivna och ingenting finns kvar idag.
Årsta blir en del av Stockholm
År 1905 köpte Stockholms stad Årsta säteri. År 1913 inkorporerades hela Brännkyrka socken med Stockholm stad och Årsta blev en del av staden. Jordbruk bedrevs på Årsta gård fram till 1950-talet. Därefter användes gården som vårdhem av landstinget. Idag finns här en anpassad grund- och gymnasieskola samt LSS-boende för barn och unga.
Årstatävlingen och funktionalismen
Trångboddheten i Stockholm var stor vid sekelskiftet 1900. År 1932 utlyste Stockholms fastighetsförvaltning en tävling om nya hyreshus i Årsta. Målet var att skapa bra och billiga bostäder för arbetarfamiljer. Förslagen förespråkade funktionalistiska smalhus med ett djup på 8–10 meter, vilket möjliggjorde genomgående lägenheter med ljus från flera håll.
Första pris gick till ett hus som bara var 7,5 meter brett. Inget av de prisbelönta förslagen byggdes, men tävlingen inspirerade framtida stadsplanering i Stockholm och på andra platser i Sverige.
En översiktlig stadsplan över Årsta skapades 1940 av Uno Åhrén, som då var chef för Svenska Riksbyggen. Årsta började byggas 1942 och det var framför allt smalhus i två till tre våningar som byggdes. Den vanligaste lägenhetstypen var två rum och kök.
Årsta centrum
På 1950-talet skapades ett stadsdelscentrum i Årsta med butiker, teater, bio och bibliotek. Arkitekterna Erik och Tore Ahlsén utformade centrumet, som stod klart 1953. Det blev en förebild för många andra centrumanläggningar i Sverige och utomlands. Det väckte också stor uppmärksamhet för sina väggmålningar utförda av arkitekterna Ahlsén själva.
Tunnelbanan kom aldrig till Årsta
I 1941 års beslut om tunnelbana i Stockholm hade man planerat för tunnelbana till Årsta. Den skulle heta Årstabanan och stadsdelen skulle få fem tunnelbanestationer. Årstabanan skulle gå från Gullmarsplan mot Solberga. Det visade sig dock att kapaciteten på tunnelbanans gröna linje från Gullmarsplan och norrut var begränsad. Så i valet mellan en tunnelbanegren i sydöstlig riktning och en västerut mot Årsta så valdes Årstabanan bort. Den 1 oktober 1950 var det istället premiär för trådbussar i Årsta. Dessa fanns kvar till april 1964.
År 2000 öppnade Tvärbanan mellan Gullmarsplan och Liljeholmen, och samma år förlängdes den till Alvik. Pendeltågsstationen i Årstaberg öppnade 2006.
Nya bostadsbehov
Under 1970- och 80-talen minskade antalet barnfamiljer i Årsta. De flesta lägenheter var små, vilket ledde till att många flyttade. Andelen pensionärer ökade. För att locka tillbaka barnfamiljer behövdes fler större lägenheter. Sedan slutet av 1980-talet har därför många nya och större bostäder byggts i stadsdelen.