Arbetare står vid maskiner i en fabrikshall
Arbetare i verkstaden på Bolinders Mekaniska Verkstad AB, 1900-1920. Okänd fotograf, Stockholms Företagsminnen

Fabriker och fackföreningar

I Stockholm fanns många olika fabriker. Till en början låg de mitt i staden, ofta nära vattnet. Med tiden har de flyttat längre ut från centrum.

Manufakturer var tidiga fabriker

Det fanns enklare fabriker i Stockholm redan innan den industriella revolutionen nådde Sverige. De kallades manufakturer. Manufakturerna masstillverkade varor till försäljning, men med enklare tekniker och redskap, och utan några avancerade maskiner. 

Många manufakturer sysslade med textiltillverkning, men i Stockholm tillverkade manufakturer också tapeter, socker, skor, glas och gjutjärnsprodukter till exempel. Manufakturerna var en del i merkantilismen, en ekonomisk och politisk idé om att  tillverka det mesta inom landet och importera så lite som möjligt. Staten gav ekonomiskt stöd till den som hade ekonomiska förutsättningar att starta manufakturtillverkning. 

Fram till 1880-talet var det i princip förbjudet att vara arbetslös eller bostadslös i Sverige. En person som saknade bostad eller arbete kallas för lösdrivare och kunde bli satt på spinnhus, rasphus eller arbetsinrättning. Föräldralösa barn på Allmänna barnhuset i Stockholm var också tvungna att arbeta. Alla de här institutionerna fungerade också som manufakturer och var en del av tillverkningsindustrin i Stockholm under 1600- och 1700-talet.

Stockholm bygger fabriker

Mellan 1850 och 1900 mer än tredubblades Stockholms befolkning, från drygt 90 000 till ungefär 300 000 personer. Många flyttade till Stockholm från landsbygden för att söka jobb. I staden gick det att få jobb inom industrin, som tjänstefolk, kontorist eller butiksbiträde. Under industrialiseringens tid försvann många arbetstillfällen på landsbygden när maskiner tar över arbetsuppgifter i jordbruket som tidigare hade gjorts för hand.

Arbetarna i 1800-talets fabriker tillverkade varor och produkter på löpande band. I Stockholm fanns fabriker som tillverkade allt från öl, hattar och skor till tunga maskiner och sprängmedel. Tillverkningen var uppdelad på olika arbetsmoment och de anställda var ofta specialister på en enda uppgift.

Mycket av arbetet var mekaniskt och de hade maskiner till hjälp. Det var vanligt att fabrikernas maskiner drevs med kol och ånga. Många fabriksbyggnader hade stora fönster för att släppa in dagsljus. Senare blev det vanligt med lampor och elektriskt ljus.

Många fabriker, verkstäder och industrier i Stockholm byggdes längs stränder och nära vattnet. Det var bland annat för att göra det lättare att transportera material och färdiga varor med båt. Bolinders Mekaniska Verkstäder låg till exempel intill Klara sjö på Kungsholmen och Barnängens tvål- och parfymtillverkning låg på Södermalm, nära det som är Södra Hammarbyhamnen idag. Münchenbryggeriet, en av Stockholms stora ölfabriker, startade år 1857 vid Södermälarstrand. Efter en brand år 1893 byggdes en ny stor fabriksbyggnad i tegel.

Alfred Nobels dynamitfabrik låg till en början på Södermalm men 1865 flyttade den till Vinterviken. Eftersom tillverkningen av sprängmedel var farlig byggdes den nya fabriken längre bort från staden och det som då var tätbebyggt område.

Fabrikerna finns kvar - fast de är borta

Vi kan fortfarande se spåren efter många av industrialismens fabriker i Stockholm. Till exempel Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand, Bolinders mekaniska verkstäder på Kungsholmen och K.A. Almgrens sidenväveri vid Slussen. Münchenbryggeriet står kvar, men i lokalerna finns inte längre något bryggeri. Verkstäderna på Kungsholmen är borta, men gatan där de låg heter numera Bolinders plan och K.A. Almgrens sidenväveri är numera ett museum som du kan besöka. 

I Hammarby Sjöstad ligger ett område med före detta fabriksbyggnader som heter Luma. Luma var från början ett företag som tillverkade glödlampor just där. Och vi kan fortfarande handla stearinljus som heter Liljeholmens. Deras fabrik ligger inte kvar i Liljeholmen längre, men de har behållit namnet ändå.

Utvalt källmaterial om Stockholms fabriker

Barnarbete var tillåtet

1836 utökade Stockholm Bomullsspinneri matransonen för sina barnarbetare. De fick därefter tre mål mat om dagen. Kostnaden för maten drog fabriken av på barnens löner. Dessutom startade Bomullsspinneriet en söndagsskola för barnen så att de skulle lära sig räkna, läsa och lära sig kristendomskunskap.

1842 införde Sverige allmän folkskola och skolplikt för alla barn. Men under 1800-talet var det också vanligt att barn arbetade istället för att gå i skolan från cirka 10 års ålder. Arbetsgivaren kunde ordna aftonskola för barnarbetarna, så att de hade möjlighet att läsa ikapp det de missade under arbetsdagen.

1881 kom en kunglig förordning som förbjöd arbete för barn under 12 år. Barn mellan 12 och 14 års ålder fick arbeta som mest 6 timmar per dag och barn mellan 14 och 18 som längst 10 timmar om dagen. Riksdagen införde 8 timmars arbetsdag 1919 i Sverige.

Arbetarna bildar fackförbund på 1800-talet

Arbetet i fabrikerna var hårt och slitsamt och arbetsmiljön var ofta dålig. Arbetsdagen var mycket lång, lönen var liten och om någon blev skadad på jobbet kunde hen förlora arbetet.

Under andra halvan av 1800-talet tröttnade arbetarna i Stockholm på de dåliga arbetsvillkoren. Många gick samman och krävde högre lön och bättre arbetsförhållanden. Vid flera tillfällen gick arbetarna ut i strejk och vägrade arbeta om inte cheferna gick med på deras krav.

Direktörer ville inte ha fackförbund på fabriken

Bröderna Jean och Carl Gerhard Bolinder ägde och drev en framgångsrik metallindustri vid Klara sjö på Kungsholmen. De jobbade hårt för att förhindra arbetarnas möten. I en skrivelse från 27 februari 1869 framgår det att de varnat sina anställda för att delta i en sammankomst vid Gustaf Adolfs torg. Den som deltog i mötet fick sparken.

Även Bergsunds mekaniska verkstad vid Hornstull gjorde vad de kunde för att hålla arbetarna i schack. I ett brev skrivet den 22 februari 1869 upplyste de polisen om ett planerat arbetarmöte i Kungsträdgården.  

 

På 1880-kravet kräver fackförbunden förbättringar

Fackföreningar som på allvar ställde krav på arbetsgivarna växte fram först på 1880-talet. På ett möte i Stockholm den 30 december 1881 antog deltagarna ett program för skapandet av fackföreningar som skulle verka för bättre löner och arbetsvillkor. Programmet hade sitt ursprung i arbetarestrejken i Stockholm sommaren 1881.

Ny lag skulle ge bättre arbetsmiljö

Sommaren 1889 kom lagen angående skydd mot yrkesfara. Lagenställde krav på en säker arbetsmiljö för arbetare i fabrikerna. Tre yrkesinspektörer hade ansvar för att kontrollera Sveriges alla fabriker så att lagen följdes.

Vid ett tillfälle blev fabriksinspektör Gustaf Uhr lurad av tobaksfabrikanterna Fick på Kaptensgatan 20. Bröderna Fick lyckades dölja en lokal där 15 kvinnor arbetade i en miljö som inte uppfyllde lagens krav.

 

Bryggeriarbeterskorna bildar eget fackförbund

Arbetsmarknaden var mycket ojämställd under 1800- och början av 1900-talet. Kvinnor hade till exempel lägre lön än sina manliga kollegor. Samhället utgick nämligen från att männen skulle försörja hela familjen och att det inte var kvinnornas uppgift. I praktiken kunde naturligtvis kvinnor också vara familjeförsörjare, men när de fick sin lön räknades de ändå inte som det. Många kvinnliga arbetare protesterar mot detta och krävde förändring.

Efter en omrösning på Münchenbryggeriet 1901 startade de kvinnliga bryggeriarbeterskorna ett eget fackförbund. Det kallades Avdelning 15. Här kunde kvinnorna driva sina egna frågor för att påverka sin arbetssituation på fabriken. Den  viktigaste frågan för bryggeriarbeterskorna var lika lön för lika arbete. Vilket innebar att kvinnorna skulle få samma lön för samma arbetsuppgifter som männen på fabriken. 1902 var samtliga 388 bryggeriarbeterskor anslutna till Avdelning 15. Fackföreningen engagerade sig också i kampen för den kvinnliga rösträtten.

60 kvinnliga arbetare avskedade för att ha gått med i facket

I september 1907 rapporterar tidningen Socialdemokraten att 60 kvinnliga arbetare har blivit avskedade från Stockholms Sockerbageribolag. De blev uppsagda för att de ville gå med i Svenska bageri- och konditoriarbetareförbundet. Några veckor senare kom ledningen för Sockerbageribolaget överens med fackförbundet och arbetarna som hade blivit avskedade fick tillbaka sina jobb.

Den här artikeln är en del av temat "Industrialismen i Stockholm"

Här hittar du fler artiklar i temat Industrialismen i Stockholm.

Uppdaterad