År 1886 kom det ut en liten skrift från Fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm, med titeln ”Normalarbetsdagen i dess historiska utveckling”. Det var den sedemera socialdemokratiske partiledaren och statsministern Hjalmar Branting som översatt en del av åttonde kapitlet ur Karl Marx´ Das Kapital. Skriften handlar om arbetstiden i främst Europa från 1700-talet och framåt och citat från Marx´ text blandas med Brantings kommentarer. Man får läsa om hur lagstiftning arbetats fram i främst England. Man får också en bild av hur anställda hade det på sina arbetsplatser avseende arbetstiden. Meningen med skriften var att påbörja en diskussion om svensk arbetstidslagstiftning
Du kan läsa om hur länge arbetare (och slavar) tvingades arbeta på plantager, i jordbruk och i s.k. mönsterarbetshus - fabriker. När engelska parlamentet år 1833, i Europas första fabrikslag, sänkte arbetstiden för barn mellan 13 och 18 års ålder till 12 timmar per dygn, klagade industrin och sade att fabrikerna skulle gå under. Före lagen hade barn, precis som vuxna, haft 72 timmars arbetsvecka (medan plantageägare inte fick låta sina slavar arbeta mer än 45 timmar i veckan). År 1844 kom en ny lag som innebar skydd även åt kvinnliga arbetare över 18 år. Följden av restriktionerna för barn- och kvinnoarbete blev att även männens arbetstid reglerades till 12 timmar om dygnet. Under 1840-talet höjdes röster om att arbetslinjen måste skärpas igen, för att annars ”egendomen, religionen, familjen och samhället voro i fara!”. År 1866 föreslogs för första gången i Europa en lag om åtta timmars arbetsdag.
I Sverige fanns från och med 1881 bara en kunglig förordning gällande minderårigas arbete. Barn över 14 år kunde ännu 1886 tvingas till 12 timmars nattarbete – utan rast. Först år 1919 fattade en urtima riksdag, efter omfattande debatt, beslutet om åtta timmars arbetsdag i Sverige.
