Arbetsförhållandena på Barnängens manufaktur var under 1700-talet de sämsta tänkbara. Ägarna bedrev ”de låga lönernas politik” vilket skapade fattigdom och elände bland manufakturarbetarna, bland vilka det fanns många barn. De anställda ansågs vara bland de allra fattigaste i staden. Eftersom de trots allt hade ett arbete så fick de heller inget stöd från fattigvården. Under den här tiden var det ingen skillnad i levnadsförhållanden mellan fabriker och fängelser. I boken ”Vävarnas barn” har författaren Per Anders Fogelström målande beskrivit hur det var att leva vid Barnängsfabriken 1749-1779.
I denna mantalslängd från Katarina södra på Södermalm, där Barnängens textilfabrik låg, återfinner man 1755 två av de fabriksägare som drev manufakturen under 1700-talet. Erik Salander som ägde fabriken 1745-1762, och Carl Apiarie som övertog driften efter Salander. Dessutom återfinns här de spinnerskor, vävare, färgare och ulltvättare med flera som levde på fabriken i verkligheten, och som Fogelström bygger sina karaktärer på. Där kan man också se att det fanns 102 barn under 15 års ålder boende i fabrikslokalerna år 1755. Barn kunde användas i arbete redan från fem års ålder, men på Barnängen arbetade barnen först från cirka 10 års ålder. År 1792 brann varulagret upp och Barnängens manufaktur gick i konkurs. Den fanns ändå kvar i blygsam skala fram till 1826.
(En manufaktur var en tidig form av fabrik, där man arbetade för hand eller med mycket enkla maskiner.)
