Kring förra sekelskiftet var en del barn så fattiga att de inte hade några skor. Genom församlingarnas Fattigvårdsstyrelser, som låg under Fattigvårdsnämnden, delades det därför ut träskor till de barnen. Men bl.a. lärare menade att det fanns många nackdelar med träskorna och önskade att barnen skulle få riktiga skor i läder i stället.
I ett brev till Fattigvårdsnämnden från Jakob- och Johannes Fattigvårdsstyrelse ber man därför om tillstånd att få dela ut läderkängor till barnen. Som skäl anges bl.a. att träskorna inte är lika hållbara, att de är mer ohygieniska, att prisskillnaderna inte är så stora eftersom träskorna slits sönder fortare. Men det främsta skälet menade man var att barn som går med träskor direkt blev utpekade som fattiga eftersom det inte var vanligt med träskor bland andra barn i Stockholm.
”[…] i motsats till förhållandena i sydligare delar af landet barnen här i hufvudstaden genom bärandet af träskodon onekligen stämplas som fattighjon.”
”Ej minst viktigt synes fattigvårdsstyrelsen den omständighet vara, att de fattigare barnen genom användandet af träskodon särskiljas från de öfriga mer lyckligt lottade, hvarigenom mången gång bitterhet alstras i de ungas sinnen och en hätskhet kan uppstå mot sanhället, hvilken blifver bestående långt öfver barnaålderns gräns.”
I dokumenten till höger kan du läsa förslaget från Fattigvårdsstyrelsen samt läraren L.A. Edéns synpunkter på träskornas nackdelar.
