Socialpedagogiska seminariet var en internatskola för utbildning av förskolelärare till lekskolor (storbarnkammare). Skolan hade startats av bl.a. Alva Myrdal som också var skolans rektor.

När Alva under en period vistades utomlands skrev en av de anställda lärarinnorna - Gulli - ett brev till henne. I brevet berättar Gulli att hon snart ska gifta sig och att hon är mycket orolig för att inte få arbeta kvar på skolan efter giftermålet.

1939 lagstiftades det om att kvinnor i statlig tjänst inte fick avskedas på grund av förlovning, giftermål eller barnafödande, om de varit anställda i minst två år.

Så här skrev Gulli:

Stockholm den 3/5 1939

 Kära Alva!

Det har hänt en trevlig sak och en förfärligt ledsam och därför skriver jag till Dig, men det blir inte så långt eftersom brevet måste gå ikväll för att hinna fram så snart som möjligt. Jag hade aldrig trott att det skulle bli så allvarligt att jag måste besvära och göra Dig ledsen med det. Men innan jag berätta det vill jag be Dig att Du inte talar om för Arla att jag skrivit till Dig om detta för då skulle hon kanske göra det svårare för mig. Jo, min fästman har fått anställning hos prof. Sigurd Erikson som amanuens vid hans etnologiska undersökning och detta har blivit genom ett erbjudande vilket bekräftades vid vårt besök hos familjen Erikson på långfredagen. Vi blevo ju så glada att vår önskan äntligen kunde gå i uppfyllelse, vi bestämde oss för att gifta oss, jag ringde Arla och talde om det, så reste vi till Skåne och ordnade allt under min påskferie och sedan hyrde jag en lägenhet på Bergsgatan 29, 5 min från SPS. i HSB fanns inget och vi ska gifta oss i slutet av juli, min fästman kommer hit i slutet av denna månad. Detta var alltså det trevliga.

Dagen efter jag kommit igen skulle jag på Arlas mottagning tala med henne om det hela. Men jag hann knappt börja förrän hon sade: ”jag vet inte om du får vara kvar som gift, du får kanske ha dina lektioner bara, lägg in ett papper till styrelsen och anhåll om att få behålla platsen.” Hur jag blev förstår du nog, fullkomligt lamslagen så att jag varken kom mig för att säga något om löftet jag givit att stanna tills Du kommer igen eller att min fästman försökt komma hit, ja t.o.m. bytt yrke för min och seminariets skull. Att detta skull kunna hända hade jag aldrig drömt om och då jag påpekade att Arla och jag ju talat om denna sak åtskilliga gånger sade hon att det bara varit skoj och skämt.

Jag skrev till styrelsen och bad att få bo utanför seminariet fr.o.m. 1 sept. det pappret har nu Arla och det ska visst bli arbetsutskottsammanträde i nästa vecka och sedan ska styrelsen sammankallas, det är hemskt att gå i denna oro, jag sover inte ordentligt och allt som kunde varit så roligt nu kan jag inte glädjas åt. Men nu är det inte ens säkert att jag får ha mina lektioner, det beror på, om jag eventuellt ej får vara kvar, vem de då ska söka efter, en skolkökslärarinna eller en sjuksköterska, alltså syster Margit eller någon annan.

Arla säger, att det är för att jag inte kommer att vara på S.P.S. om nätterna som jag inte skulle få stanna och att detta kommer att ska[da] seminariet som internat, detta som svara på min framställan att arbetsdagarna skulle bli precis som de är och att jag skulle vara där de kvällar då husmor är ledig. Jag har utan Arlas vetskap talat med dr Ramer och han gillar inte alls det hela och tycker att det skulle gå bra även om jag inte bor där. Eleverna är väldigt ledsna för detta både de nuvarande och de gamla. Jag är fullt på det klara med att det kanske kan bli annat för mig i höst att göra, jag har ju ganska mycket meriter, men detta vet jag ju inte säkert och min fästman får endast 275 kr i mån första ½ året, så jag måste arbeta och inte vill jag sluta upp heller. Du förstår nog hur rysligt hemskt det känns när jag tänker på att jag kanske kommer att gå ifrån allt, och det kan väl inte heller vara så bra för seminariet så här mitt i två kurser. Det löfte jag fick avge tycks de ej tänka på nu, inte Arla åtminstone, men hon sade flera gånger att det absolut inte är någon kritik, men att jag måste förstå seminariets bästa.

Jag vet att jag bli mycket bunden, men jag har ju ställt in mig på detta. Jag vill inte tigga om att få stanna, kära Alva det förstår du nog, men det är så tråkigt. Fastän du inte är här nu vet jag att Du lever med i allt här och därför vill jag tala om allt, det kommer ju beröra Dig också då du kommer igen. Men snälla Du, det är inte, som jag skrev, värt att Du säger något nu att jag skrivit om detta vara sig till Arla, Märta eller Connie. Dr Ramer har lovat att inte tala om för Arla att jag pratat med honom. Nu kan det ju hända att de övriga styrelsemedlemmarna inte gå med på att jag ska sluta. I dag har det i riksdagen blivit bestämt att kvinna, som varit anställd i samma företag i 2 år, ej får sägas upp för att hon gifter sig, och detta ska som lag träda i kraft 1 juli i år. Men antagligen hjälper det ej mig, för det ingår väl i mitt arbete att bo på skolan, inte sant?

Kära Alva, jag vill be Dig om ett råd i denna viktiga sak, Du förstår mig till fullo eller hur?

Kan du skriva till mig omedelbart vore det utmärkt, jag är så ängslig och ledsen!

Tusen de allra hjärtligaste hälsningar

Från Din tillgivna Gulli

P.S. Ett år skulle det väl gå, när Märta reser kan vi ju köpa hennes lägenhet och då bor jag ju i huset. Då jag ringde till Arla på påskafton frågade jag om det var absolut nödvändigt att vi bodde i samma hus eller i nr 9, men hon sade att det var det inte, bara det blev så nära som möjligt.

Gulli