Många tekniska uppfinningar och innovationer förändrade arbetet när Sverige industrialiserades. Maskiner kunde göra många människors arbete på kortare tid.
Här är några exempel på uppfinningar som spelade stor roll under industrialiseringen. En del av dem har stor betydelse även för dagens stockholmare.
Järnvägen betydde mycket för transporter och resor i Sverige. Med tåg gick det snabbare att ta sig mellan olika delar av landet, jämfört med häst och vagn, båt eller till fots. Nu kunde både råvaror och färdiga produkter forslas på järnväg. Under 1850-talet började vi att bygga järnvägar i Sverige. Stockholms första järnväg blev färdig 1859. Den gick till Katrineholm. 1862 byggdes järnvägen vidare, hela vägen till Göteborg. Fyra år senare kunde stockholmarna åka tåg till Uppsala och vidare norrut också.
Stockholms första järnvägsstation låg på Södermalm, vid Medborgarplatsen. Fram till 1940 hette torget Södra Bantorget, eftersom det låg precis intill tågbanan. Alla tåg som kom söderifrån eller från Göteborg stannade där. Där slutade nämligen järnvägen. Tågen som gick till Uppsala och vidare norrut gick från Stockholms Norra station som låg vid Norra Bantorget. 1871 byggdes järnvägarna ihop så att de möttes på den nybyggda centralstationen. På kartan från 1875 syns Södra station, Centralstationen och Norra station.
På 1880-talet byggdes också Stockholms Östra station. Därifrån går fortfarande tågen på Roslagsbanan, österut. Det har också funnits särskilda godsstationer för att transportera varor från industrier och fabriker, bland annat i Liljeholmen och vid Norra station.
Almgrens sidenväveri startade 1833 och blev under 1800-talet en stor kvinnoarbetsplats med över 280 anställda. Väveriets framgång berodde bland annat på att dess ägare, K.A. Almgren, använde en ny uppfinning som han tagit med sig från Frankrike till Stockholm: jacquardvävstolen. I Jacquardvävstolen användes upp till tio tusen silkestrådar. Dessa löpte genom så kallade hålkort. Hålkort är platta kort i hårt papper med instansade hål. Hålens sammansättning (programmering) lagrade enorma mängder information om hur trådarna skulle löpa i vävstolen så att avancerade mönster bildades i väven. Jacquardvävstolen var på så sätt en slags tidig form av dator.
Stockholms myndigheter har genom hela stadens historia försökt komma tillrätta med stadens sopor och avfall för att hålla dricksvattnet rent. Men det var inte förrän Stockholms vatten- och avloppsledningar byggdes ut under 1800-talets sista år som smittspridningen via vattnet kunde stoppas.
Först under 1800-talets koleraepidemier förstod man på allvar det direkta sambandet mellan smutsigt dricksvatten och smittspridning. Kolera är en smittsam tarmsjukdom som orsakas av bakterier. Sommaren 1831 härjade koleran i Europas huvudstäder. Även i Stockholm försökte man med alla medel förbereda sig för en koleraepidemi. Överståthållarämbetet tillsatte därför Allmänna Sundhetskommittén. 1834 kom koleran till Sverige för första gången och återkom därefter flera gånger fram till 1866. Smittan spreds i första hand via brunnsvattnet. Hur smittspridningen gick till förstod man först under andra halvan av 1800-talet. Först 1884 identifierar forskarna kolerabakterien som orsakar kolera.
Allmänna Sundhetskommittén bytte senare namn till Allmänna Sundhetsnämnden. Efter kolerautbrotten visade det sig att det fanns behov av att ta hand om andra hygien och hälsofrågor i städerna. 1864 bestämdes det att det skulle finnas permanenta sundhetsnämnder i städerna. Sundhetsnämnden ombildades därefter till Hälsovårdsnämnden 1878.
Under 1860-talet började Stockholms vattenledning byggas ut. I slutet av 1800-talet hade stadens centrala delar fått rörledningar. Men fortfarande fanns mängder av hushåll som inte fick sitt vatten från den allmänna vattenledningen. I de södra och östra delarna av Stockholm var vattenledningen fortfarande inte utbyggd.
Stockholms vattenledningsrörnät 1861-1896, ur Stockholms vattenledning, en del av verket "Stockholm : Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af allmänna konst- och industriutställningen 1897"
Dynamiten har gjort det möjligt för människan att spränga sig fram genom berg och ner i marken. Tidigare hade vi använt rent nitroglycerin, en flytande explosiv vätska, eller mekaniska metoder eller verktyg som hacka och slägga. Alfred Nobels uppfinning dynamiten gjorde arbetet effektivare. Och även om dynamit är farligt, är det mycket säkrare än de explosiva ämnen som användes tidigare.
Alfred Nobels dynamit är egentligen ett sätt att kontrollera nitroglycerin. Nitroglycerinet är mycket explosivt och kan sprängas genom slag eller stötar. Genom att blanda nitroglycering med andra ämnen till en sorts deg är det lättare att kontrollera sprängkraften och minska risken för olyckor.
Dynamiten är säkrare än andra sprängmedel, men det har inträffat många allvarliga olyckor ändå. Efter en dödlig olycka i Alfred Nobels fabrik på Södermalm flyttade tillverkningen och laboratoriet till Vinterviken 1865. Vinterviken låg på den tiden längre ifrån den tätbebyggda staden. Flytten minskade på så vis risken för att Stockholms befolkning skulle drabbas ifall det skedde en ny olycka.
I Stockholm har vi bland annat använt dynamit för att spränga tågtunnlarna under staden, och för att bygga Kungsgatan rakt genom Brunkebergsåsen och bostadsområden på de bergiga öarna i Stockholm.
1886 hade Stockholm fler telefoner än någon annan stad i världen, bara tio år efter att Alexander Graham Bell tog patent på sin uppfinning. Men det patentet gällde inte i Sverige. Här kunde därför Lars Magnus Ericsson börja tillverka egna telefoner. Snabbt startade flera telefonföretag som drog ledningar och byggde telefonväxlar. Stockholms Allmänna Telefon AB blev snart det största telefonbolaget i staden. På 1930-talet byggde LM Ericsson sin nya fabrik på en plats som döptes till Telefonplan.
Telefonledningarna drogs till en början över hustaken. Vid Brunkebergs torg byggdes ett högt telefontorn 1887. I början av 1900-talet hade de flesta telefonledningarna blivit nedgrävda i marken istället. Tornet stod ändå kvar till 1953.
Elektricitet, gas och ånga var tre sätt att utvinna kraft, bland annat för att driva maskiner i fabriker under 1800-talet. Men det var många olika verksamheter som hade användning för de här drivmedlen.
Där Stockholms stadshus står idag, låg tidigare en ångdriven kvarn. Hösten 1878 brann kvarnen. En gaslampa hade fallit i golvet och det fina dammet från mjölet fattade eld. En del av kvarnbyggnaden förstördes i branden, men själva kvarnen klarade sig och kunde fortsätta till 1906.
1877 fick Stockholm sin första spårvagn. Den drogs av hästar. Hästarna orkade inte dra spårvagnen uppför branta backar. Därför dröjde det till 1887 innan den första spårvagnen kunde köra uppför Brunnsbacken vid Slussen mot Hornsgatan. Den spårvagnen drevs nämligen med ånga, som gav starkare kraft än hästarna. Den ångdrivna spårvagnen ersattes under början av 1900-talet med elektriska spårvagnar.
De gasdrivna gatlyktorna i Stockholm började sättas upp 1853. När mörkret sänkte sig över staden på kvällen gick lykttändarna runt och tände ljuslågan i glaskupan för att lysa upp gator och torg. Under 1700-talet förbjöd myndigheterna människor att gå omkring på stan med facklor, eftersom risken var för stor att det skulle börja brinna någonstans. Istället började staden att sätta upp gatubelysning. I de första lyktorna var det olja eller tran som brann. I slutet av 1800-talet började gatlyktorna att gå på elektricitet istället.
Gasklockan är ett magasin som lagrar gas
Vid Värtahamnen i Stockholm står flera gasklockor. De är nedlagda nu men byggdes för att kunna lagra gas för stadens behov. Gasen som stockholmarna använde under 1900-talet tillverkades i Värtan och lagrades i gasklockorna innan den fördes ut i ledningarna för att värma spisar och tända ljus.
Uppdaterad
