Runt Tantolunden
Tantolunden på Södermalm är ett av de största parkområdena i Stockholms innerstad. Området avgränsas av järnvägen i syd, Ringvägen i öst, Drakenbergsområdet i nord och av Årstaviken i sydväst.
Fram till 1600-talet var stora delar av Södermalm obebyggda och låg långt från stadskärnan. På vintrarna gick vägen över Årstavikens is och den tullbom som fanns på Södermalmssidan var anledningen till att området började att bebyggas. En av de första som bosatte sig här var en man som hette Hans Tanto. Han kom senare att vara den som gav området Tanto dess namn. Hans namn nämns första gången i ett dokument från 1663, men vem denne Hans Tanto var vet ingen med säkerhet.
Sockerbruket i Tanto
Kassakommissarie Christer Robsahm startade ett sockerbruk nära vattnet i Tanto på 1700-talet. 1956 bestämde Svenska Sockerfabriks AB att bruket i Tanto skulle läggas ned. På platsen byggdes fem höga och smala, bågformade lamellhus i folkmun kallade ”Bananhusen”. De ritades av arkitekterna Åke Ahlström och Kell Åström.
Parken blir till
Parken Tantolunden skapades under Stockholms stads första stadsträdgårdsmästare Alfred Medins tid. 1885 avsatte staden pengar att påbörja arbetet i det bergiga området väster om Ringvägen. Alfred Medins plan för Tantolunden var ett snirklande system av gångar och promenadvägar som slingrade sig upp till parkens högsta punkt. Gestaltningen och parkens design var typisk för tiden, och utgick från romantiken som grundidé.
På höjden fanns en gammal soptipp som byggdes på och täcktes med fyllnadsmassor och matjord. 1896 planterades de första träden och tre år senare var parken färdig. År 1906 gjordes en lekplats i ordning i parkens västra del.
Friluftsteater och kolonistugor
I sluttningen ner mot Årstaviken fanns Tantolundens friluftsteater 1919–1961. Här spelades teater och lustspel, bland annat Söderkåkar. Teatern låg i en sänka bredvid den plats där fotbollsplanen ligger idag och hade plats för 1 400 åskådare.
På den sydvästra sluttningen ner mot Årstaviken byggdes på 1920-talet kolonistugor. Under första världskriget var det brist på livsmedel och människor gick hungriga. Stockholms stad upplät därför Tantoområdet till enskilda odlare. Många av dem arbetade vid sockerbruket i Tanto. Placeringen i södersluttningen mer mot Årstaviken lovade goda odlingsresultat. Den branta terrängen krävde dock att kolonisterna byggde stödmurar och terrasser för sina odlingar.
Två kolonistugor flyttades 1997 från koloniområdet Södra Tantolunden till friluftsmuseet Skansen på Djurgården. De visar hur det kunde se ut på 1920-talet respektive 1940-talet. Tantolundens koloniträdgårdsförening skänkte stugorna till Skansen och är tidstypiskt inredda.
Luftvärn på toppen
Under beredskapsåren under andra världskriget 1939-1945 fanns det en luftvärnsställning på Tantolundens högsta punkt, cirka 300 meter väster om parken och direkt ovanför Tantolundens koloniträdgårdsområde. Huvuduppgiften för Tantolundens luftvärnsställning var att försvara Årstabron och Liljeholmsbron. Om Stockholm skulle ha bombats från luften skulle luftvärnet skjuta mot fiendens flygplan. Anläggningen bestod av skyttevärn och pjäsvärn och hade plats för 47 soldater. Idag finns fyra tydliga pjäsplatser kvar medan resten har rivits eller plomberats och stängts.
Katarina Taikon bodde i Tanto
På Tantogatan 26 under Årstabron låg ett stort hus som från 1945 hyrdes ut av kommunen till ett antal romska familjer. Här bodde då bland andra Katarina Taikon som senare blev författare. Katarina Taikons böcker om Katitzi utspelar sig här i området, liksom Fred Taikons böcker om Barnen på Tanto. Huset var från slutet av 1800-talet och tillhörde Molitors malmgård. Det revs i mitten av 1950-talet. Katarina Taikon har idag ett gångstråk i Tanto uppkallat efter sig; Katarina Taikons gång.
Stockholms stads arbetsinrättning i Tanto
Längst ned i Tanto, där Drakenbergsområdet nu ligger, låg tidigare Södra stambanans infart mot Södra station. Mellan banvallen och Hornsgatan anlade staden i början av 1900-talet Stockholms stads arbetsinrättning för arbets- och bostadslösa stockholmare. Arbetsinrättningen bestod av flera kasernliknande hus som innehöll sovsalar, matsal, kök och kyrka. Den kallades också Dihlströms och de som vistades på arbetsinrättningen kallades i folkmun Dihlströmmare. Ett annat öknamn var "Stockholms Stads Strykinrättning" på grund av den brutala behandling de intagna fick utstå.
År 1926 bytte anläggningen namn till Vårdhemmet Högalid. Verksamheten drevs av staden fram till 1960-talets slut för att sedan rivas 1971 för att ge plats åt bostäder i Drakenbergsområdet.
