Nordiska museet
På Nordiska museet får vi lära oss om nordisk kulturhistoria från 1500-talet och framåt. Museet berättar bland annat om hur människor i Norden har ätit, bott och firat högtider. Det grundades 1873 av Artur Hazelius och ligger idag i en slottsliknande byggnad på Djurgården.
Artur och Sofi Hazelius ville bevara folkliga traditioner
1872 reste paret Artur och Sofi Hazelius till Dalarna. Där märkte de att gamla seder och bruk höll på att försvinna. Makarna ville att minnen av gamla tider skulle bevaras. De startade därför ett stort insamlingsprojekt för traditionella föremål från Sverige, övriga Norden och svensktalande områden i Baltikum. Föremålen kom främst från bönder, men även från andra samhällsklasser. Det kunde vara alltifrån tallrikar till dräkter och manuskript. Runt om i Sverige fanns ett antal människor som hjälpte till med att samla in dessa föremål, berättelser och minnen. De kallades ”skaffare”. En av dem var författaren August Strindberg.
Längtan till landsbygden
Det var knappast en slump att paret Hazelius ville samla in äldre nordiska föremål under just denna tid. Under andra halvan av 1800-talet var det nämligen populärt att lyfta fram och hylla sitt lands traditioner. Det kallades nationalromantik. I denna tid av industrialisering och urbanisering flyttade allt fler människor från landsbygden till städerna, kanske för att jobba på någon fabrik. Men i den stressiga stadsmiljön längtade människor tillbaka till landet och det traditionella bondelivet. Många var därför intresserade av bondekulturen, och paret Hazelius var inget undantag.
Scener ur bondelivet skulle väcka känslor
Den 24 oktober 1873 öppnade Nordiska museet, eller Skandinavisk-Etnografiska samlingen som det kallades då, på Drottninggatan i centrala Stockholm. Förutom montrar med föremål hade man byggt upp stuginteriörer från olika delar av Sverige i museet. En del av de insamlade föremålen placerades där, tillsammans med dockor i naturlig storlek som var klädda i traditionella dräkter. Dockorna ställdes upp i olika poser, så att de såg ut att agera. På så sätt visade man scener ur ett allmogeliv, det vill säga ett bondeliv. Artur Hazelius ville att museet skulle väcka känslor och uppmuntra besökarnas fantasi. Det var därför de dramatiserade scenerna ställdes upp. Den populäraste scenen föreställde till exempel en familj som sörjde ett dött barn.
Skandinavisk-Etnografiska samlingen blev Nordiska museet
1874 dog Sofi Hazelius i sviterna av en förlossning. Artur fortsatte då arbetet med samlingarna på egen hand. Museet blev en succé och känt även utanför Sverige tack vare Arturs deltagande på världsutställningen i Paris 1878, där han visade upp några av stuginteriörerna. De blev en inspiration för andra museer i Europa.
På 1880-talet förändrades museet på flera sätt. 1880 blev det en stiftelse och bytte då namn till Nordiska museet. 1888 började en ny museilokal byggas på Djurgården, samma lokal som inhyser museet idag. Från början var det tänkt att huset skulle utformas som en borg, med fyra huslängor och lika många torn. I slutändan var det dock bara en länga som byggdes. Det berodde dels på pengabrist, dels på att tomtgränsen ändrades i samband med Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897. 1907 invigdes Nordiska museet för allmänheten.
Nordiska museet är Sveriges största kulturhistoriska museum
Idag finns det ungefär 1,5 miljoner föremål i Nordiska museets samlingar. Det finns även ett arkiv på cirka 5500 hyllmeter med alltifrån uppteckningar om folkliga traditioner till dagböcker och brev. Förutom skriftligt material finns här ungefär 6 miljoner bilder. Museet har även ett bibliotek med litteratur om svensk kulturhistoria. Arkivet och biblioteket är öppna för allmänheten.
Museets utställningar är antingen permanenta eller tillfälliga. De permanenta utställningarna handlar bland annat om högtider, boende och samiskt liv i Sverige. De tillfälliga har handlat om alltifrån 50-talsmode till dockskåp och sockrets historia i Sverige. Den gemensamma nämnaren är att utställningarna berör olika aspekter av människors liv i Norden.
Förutom att berätta om livet förr så dokumenterar även Nordiska museet människors berättelser och tankar om aktuella händelser. De blir tidsdokument som sparas för att kunna användas i utställningar eller till forskning. Ibland efterlyser museet vittnesmål från händelser och platser längre bak i historien.
