Flatenbadet
Flatenbadet ligger vid sjön Flaten i Södra Stockholm. På friluftsbadet har stockholmarna svalkat sig sedan 1934. Badplatsen kom att bli det största i Stockholm. Den kallades ”Rivieran vid Flaten” eller som DN då uttryckte de: ”Stockholmarnas nya sommarparadis”.
År 1932 började byggandet av Flatenbadet. På själva badplatsen anlades en 1200 meter lång strand med en sandyta på ungefär 18 000 kvadratmeter. Där skulle det få plats över 15 000 badgäster. Byggnaderna vid badet ritades av arkitekt Paul Hedqvist. Syftet med badet var att fler stockholmare skulle få ta del av natur och friluftsliv. Sandlass efter sandlass dumpades i sjön så att det skulle finnas tillräckligt med sand till stranden och för att göra sjön långgrund.
AK-arbetarna fuskade på jobbet
Arbetet med sanden vid badet utfördes av arbetslöskommitténs nödhjälpsarbetare. Statens arbetslöshetskommission var en statlig myndighet. Den bildades 1914 för att råda bot på arbetslösheten som riksdagen trodde skulle komma av krigsutbrottet. År 1922 var över 30 procent av befolkningen i Sverige arbetslös. Olika städer ordnade så kallade nödhjälpsarbeten som ofta bestod av väg- och brobyggen, skogsarbete och utdikning av åkermark. Eller som i Flaten, byggandet av en ny sandstrand.
För att inte nödhjälpsarbetena, eller AK-arbeten som de också kallades, skulle vara allt för attraktiva sattes mycket låga löner. Nödhjälpsarbeten skulle ses som en sista utväg och lönerna sattes därför lägre än de lägsta lönerna på orten. Vilket gjorde att AK-arbetarna ofta tvingades leva på existensminimum. Efter mycket hård kritik från arbetarnas sida röstade riksdagen igenom en höjning av lönerna till marknadsmässiga avtalsnivåer 1936. AK som institution började avvecklas då många uppdragsgivare då valde att anlita professionella byggnadsfirmor istället för AK:s arbetskraft. Samtidigt minskade också arbetslösheten i Sverige.
AK-arbetarna som arbetade med Flatenbadet fuskade i början och satte i system att låtsasarbeta. Kanske för att lönerna var så dåliga. Sanden som kördes till badplatsen av olika åkare dumpades aldrig, vilket gjorde att det inte fanns någon sand att fördela för AK-arbetarma. Åkarna körde bara runt runt utan att tippa ut någon sand. Arbetarna på plats kunde därför ta det lugnt och vila på stranden i stället för att arbeta. Ingen sa något utan både åkare och AK-arbetare fick betalt utan att de egentligen arbetade särskilt mycket. När det hela uppdagades blev det rubriker i tidningarna. Arbetet fortsatte därefter enligt plan. Edward Persson sjunger följande i Flatenvisan Med lite luft om händelsen:
Men det gick bra med lite luft. Vi fick ej ta för mycket luft ´å undra på så mycket luft som gick åt.
Barnbad och barnbussar
Badet invigdes den 23 juni 1934. Området runt badet hängandes in och det kostade inträde att komma in på området. Badet anställde både vaktmästare och spärrvakter för att hålla ordning. Euforin var stor och i DN 1934 gick det att läsa:
De tre plagerna som i längd väl mäta bortåt två kilometer, äro verkliga paradis för de badhungriga stockholmarna.
Det beslutsfattarna dock glömde var kollektivtrafiken. När de badande stockholmarna ville åka hem var bussarna fullsatta och totalt kaos uppstod. Många fick helt enkelt traska tillbaka till stan igen. Inom kort byggdes därför större parkeringar för att rymma både bilar och bussar.
Badet fortsatte att utvecklas under 1930-talet. Det fick hopptorn, omklädningshytter och speciella tältplatser. Barnbad byggdes och speciella barnbussar startade 1935. Fram till 1978 gick det badbussar hit för stockholmsbarnen som bodde söder om Slussen. Idéen var att barnen skulle få komma ut i naturen och röra på sig, njuta av bad och frisk luft. Badet besöktes av cirka 2000 barn per dag under somrarna på 1950-talet. Barnen var mellan fem och fjorton år. De fick simundervisning och till lunch serverades bullar och mjölk.
Romer bodde nära Flatenbadet
I närheten av Flatenbadet vid Ekstubbens gård fanns ett romskt läger. Marken hade Stockholms stad upplåtit på 1960-talet som en tillfällig bostadslösning i väntan på att de romska familjerna skulle få en fast bostad. Lägret blev dock varaktigt och fungerade som boplats under flera år för många romska familjer i Stockholm. Bostadsförhållandena i lägret var dåliga och människorna bodde under mycket enkla förhållanden. Ofta i tält, husvagnar eller enkla baracker. 1961 inkom ett brev från Socialbyrån till Hälsovårdsnämnden om att det fanns råttor i lägret. Socialbyrån önskade att Hälsovårdsnämnden skulle lägga ut råttgift på platsen för att få bort djuren. Romska familjer bodde i den här typen av läger en bit in på 1960-talet då de flesta inte hade möjlighet att få en fast bostad.
