Arbetslösa, hemlösa och lösdrivare
I alla tider har en större eller mindre del av Stockholms befolkning levt mer eller mindre i hemlöshet. En del har flyttat runt som inneboende på olika adresser, en del har bott inom hjälpinrättningar av olika slag och andra har levt i tillfälliga skjul eller på gatan.
Under 1800-talet var risken stor att man sågs som en lösdrivare om man var fattig, hemlös eller arbetslös. Att vara lösdrivare var något olagligt vilket man kunde dömas och straffas för. Det var varje persons plikt att försörja sig enligt den tidens lagar och normer. I 1871 års fattigvårdsförordning står det tydligt att det är den enskilde individen som ansvar för sin försörjning:
Enhvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig själf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru.
Ny lösdriverilag ändrar synen på lösdriveri
Med 1885 års lösdriverilag ändras synen på lösdriveri. Det är numera inte olagligt att vara lösdrivare och det sker en avkriminalisering. Lösdrivare kunde nu i stället dömas till tvångsarbete. Samhället såg tvångsarbetet som en behandlingsinsats och inte ett straff. I Lösdrivarlagen från 1885 står följande:
Lösdrivare är envar som sysslolös stryker omkring från ort till ort utan att äga medel till sitt uppehälle eller undanlåter att på ett ärligt sätt försörja sig samt för ett levnadsätt som kan skada allmän säkerhet, ordning och sedlighet.
En lösdrivare dömdes oftast till olika typer av straffarbete och kunde då tvångsintas på arbetsinrättningen. Lösdrivarlagen avskaffades 1965 för att ersättas av en liknande lag om "samhällsfarlig asocialitet". Först 1981 avskaffades den helt.
Idag finns inte begreppet lösdriveri kvar
Lösdriveri finns inte längre som begrepp i svensk lag. Idag är det ordningslagen är den reglerar vad som är tillåtet på allmän plats och det är upp till varje kommun att bestämma vilka regler som gäller.
Läs om Johan Alfred Menell som varnas för lösdriveri 1887 i Temat Brott och straff.
