Stockholmskällan

Historia i ord, ljud och bild
Två kvinnor och ett barn vid en vattenpump.
Vattenpump i Eriksberg 1891-1899. Foto: Severin Nilsson, Stadsmuseet i Stockholm

Brunnar, dass och avlopp

En förutsättning för hälsa är rent vatten. Och en förutsättning för rent vatten i en stad är att hålla smutsigt avloppsvatten, toaletter och dricksvatten åtskilda. Kommer avloppsvattnet i kontakt med dricksvatten sprids sjukdomar lätt till många människor.

Att ta hand om stockholmarnas sopor och latrin, det vill säga kiss och bajs, och samtidigt se till så att människorna i staden hade rent vatten var länge en svårlöst fråga. Under slutet av 1800-talet började Stockholms vatten- och avloppsledningar byggas ut. Smittspridningen via vattnet kunde då äntligen stoppas.

Smutsigt dricksvatten i stadens brunnar

Innan vattenledningarna byggdes ut hämtade alla stockholmare sitt dricksvatten i stadens brunnar. 

Soporna slängdes på gatorna

Renhållningen i den snabbt växande staden fungerade inte särskilt bra. Köksavfall, tvättvatten och djurbajs samlades på gatorna. Latrin från ett oändligt antal torrdass dumpades lite här och där i staden. Följden blev att bakterier följde med regnvatten ner i grundvattnet. Brunnarna blev ofta förorenade och spred smitta bland de invånare som hämtade sitt dricksvatten där.

Smutsig miljö runt brunnarna

Själva brunnarna användes till mycket annat än att hämta dricksvatten och det gjorde inte miljön kring brunnarna bättre. 1773 målade konstnären Johan Sevenbom utsikten från Brunnsbacken vid nuvarande Slussen. På målningen ser vi hur några kvinnor hämtar vatten i brunnen samtidigt som en kärra tvättas ren.

Vattenledningarna är en förutsättning för rent vatten

Stockholms myndigheter har genom hela stadens historia försökt komma tillrätta med stadens sopor och avfall för att hålla dricksvattnet rent. Men det var inte förrän Stockholms vatten- och avloppsledningar byggdes ut under 1800-talets sista år som smittspridningen via vattnet kunde stoppas.

Koppling mellan kolera och smutsigt vatten

Först under 1800-talets koleraepidemier förstod man på allvar det direkta sambandet mellan smutsigt dricksvatten och smittspridning. Kolera är en smittsam tarmsjukdom som orsakas av bakterier. Sommaren 1831 härjade koleran i Europas huvudstäder. Även i Stockholm försökte man med alla medel förbereda sig för en koleraepidemi. Överståthållarämbetet tillsatte därför Allmänna Sundhetskommittén. 1834 kom koleran till Sverige för första gången och återkom därefter flera gånger fram till 1866. Smittan spreds i första hand via brunnsvattnet. Hur smittspridningen gick till förstod man först under andra halvan av 1800-talet. Först 1884 identifierar forskarna kolerabakterien som orsakar kolera.

Allmänna Sundhetskommittén bytte senare namn till Allmänna Sundhetsnämnden. Efter kolerautbrotten visade det sig att det fanns behov av att ta hand om andra hygien och hälsofrågor i städerna. 1864 bestämdes det att det skulle finnas permanenta sundhetsnämnder i städerna. Sundhetsnämnden ombildades därefter till Hälsovårdsnämnden 1878.

Vattenledningarna byggs ut

Under 1860-talet började Stockholms vattenledning byggas ut. I slutet av 1800-talet hade stadens centrala delar fått rörledningar. Men fortfarande fanns mängder av hushåll som inte fick sitt vatten från den allmänna vattenledningen. I de södra och östra delarna av Stockholm var vattenledningen fortfarande inte utbyggd.

Stockholms vattenledningsrörnät 1861-1896, ur Stockholms vattenledning, en del av verket "Stockholm : Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af allmänna konst- och industriutställningen 1897"

Från torrdass till vattentoalett

Innan det fanns avloppsledningar gick alla i Stockholm på torrdass när de blev nödiga. Dassen fanns ofta utomhus på gården i anslutning till bostadshusen.

Runt om i Stockholm fanns det även urinkurer och publika avträden som fungerade som offentliga toaletter.  Torrdassen och de offentliga toaltetter var ofta smutsiga och i dåligt skick. I ett brev till Stockholms Allmänna Sundhetsnämnd 1866 beskrivs torrdasset på gården: 

I ett fristående hus mitt på gården, på alla sidor omgifvet av boningsrum på några få alnars afstånd derifrån, ligga afträdena, en spridande omkring sig en olidlig stank. 

De rikaste familjerna i Stockholm skaffade vattentoalett i slutet av 1800-talet. 1895 fanns det bara vattentoaletter i ett 40-tal hus. Ända fram till 1950-talet var det vanligare med torrdass än med vattentoalett i Stockholm. De sista torrdassen försvann från Stockholm på 1970-talet.

I filmen visas hur det Stockholm såg ut 1939. Dassen finns i längor på bakgårdarna. Samtidigt har tillverkningen av moderna vattentoaletter startat. På porslinsfabriken görs nya vattenklosetter och bidéer på löpande band. Filmen visar att den nya tiden är på väg in 1939 men det skullde det dröja innan alla kunde spola efter toalettbesöket och tvätta händerna i rinnande vatten efteråt.

Utvalt källmaterial om torrdass och vattentoaletter

Vem tog hand om bajset?

Till en början var det hushållen själva som skulle att forsla bort kiss och bajs när dasset blev fullt. År 1774 gav man upp det systemet och därefter anlitade man speciella personer att tömma dassen. Det var fortfarande husägarens sak att beställa dasstömning från något av stadens budkontor. 

Överståthållaren bestämde hur dassen skulle tömmas

I en kungörelse redogör Överståthållaren i Stockholm för hur arbetet ska utföras - vad det ska kosta att få sitt dass tömt och att det från och med nu är förbjudet att ha dasset byggt så "orenligheten" hamnar direkt i vattnet. Tömningen ska ske tidigt på morgonen eller sent på kvällen för att störa de som bor i staden så lite som möjligt.

Skitbärarkärringar tömde stadens dass

Att arbeta med latrinhämtning hade låg status och arbetarna kom från de lägsta samhällsklasserna. Fram till mitten av 1800-talet sköttes dasstömningen i Stockholm i huvudsak av kvinnliga renhållningshjon, latrintömmerskor eller skitbärarkärringar. De hämtades från stadens tukthus och spinnhus. Det var en sorts fängelser där lösdrivare, personer som inte hade arbete, och prostituerade togs in för att tvångsarbeta i samhällets tjänst. 

Skitbärarkärringarna var ofta alkoholiserade och hade dåligt rykte. I deras arbetsuppgifter ingick att hämta dasstunnor från gårdar och vindar, bära dem genom staden och tömma dem på bestämda platser. De arbetade i par och bar dasstunnorna emellan sig på en stång eller drog dem på en kälke.

Kommunalt renhållningsverk skapas för att ta hand om avfall

Systemet med att anlita olika personer som skötte dasstömningen fungerade inte heller särskilt bra. 1859 hade myndigheterna i Stockholm fått nog och ett kommunalt renhållningsverk skapades. När det kommunala renhållningsverket inrättades blev det vanligare med manliga renhållningsarbetare, så kallade budare. Att döma av anslaget fortsatte problemen med berusade renhållningsarbetare även efter att staden tog över ansvaret för latrintömningen.

Att ta hand om avfall i den ständigt växande staden var inte en lätt uppgift. Skrivelser till Stockholms Allmänna Sundhetsnämnd under 1800-talets andra hälft visar att alla de avträden som fanns på gårdar och vindar upplevdes som ett stort problem för invånarna i den växande staden Stockholm.

Utvalt källmaterial om brunnar, dass och avlopp

Gå en ljudvandring på stan!

Plocka upp dina hörlurar och gå en ljudvandring för barn genom Gamla stans kvarter där du möter drakar och sjöjungfrur, talande statyer och uråldriga brunnsandar. 

Råttorna puff.png

Biblioteket tipsar: Böcker som handlar om brunnar, dass och avlopp

Artiklar om välfärdssamhällets framväxt

Uppdaterad