Norrmalmsregleringen, Citysaneringen och rivningarna i Klara
Under 1950-talet och mer än 20 år framåt revs många hus och hela kvarter på nedre Norrmalm. Dels för att lösa problem i trafiken, dels för att skapa ett nytt centrum för ekonomi och företag i Stockholm. Rivningarna orsakade stora protester och många blev missnöjda med resultatet.
Nedre Norrmalm är området mellan Tegelbacken i söder, Centralstationen i väster, Hötorget i norr och Kungsträdgården i öster. De flesta husen var från 1700- och 1800-talet. Gatorna var ganska smala och det var gott om innergårdar med uthus och annan bebyggelse.
Före 1950 låg flera av Sveriges största tidningsredaktioner och tryckerier här. I kvarteren runt Klara kyrka fanns gott om hotell, små verkstäder och industrier blandat med bostadshus.
De som gillade Klarakvarterens karaktär menade att det var bohemiskt och en miljö där det fanns plats att vara annorlunda. Kritikerna kallade stadsdelen för slumområde med utedass och råttor på gårdarna. Stadens fullmäktige och stadsplanerare menade att kvarteren var omoderna och att stadsdelen behövde göras om för att bygga en modern, praktisk och hälsosam stad med fler kontor och arbetsplatser i centrum.
Från 1950-talet rev Stockholms stad ungefär hälften av alla hus på nedre Norrmalm. Hela kvarter och många gator försvann där Stockholms City ligger nu, med Hötorgsskraporna, Gallerian och Sergels torg.
Varför revs så många hus på Norrmalm?
1850-1900 hade Stockholm tredubblat sin befolkning. Industrialiseringen och viljan att modernisera Sverige var stark. Under 1900-talets första decennier fortsatte folkökningen och på 1940-talet hade Stockholm flera problem som politiker och stadsplanerare ville lösa, till exempel:
- plats för modernt affärscentrum mitt i Stockholm
- bygget av tunnelbana
- plats för den ökande biltrafiken
- trångboddhet
- låg standard på äldre bostäder
Lösningen som Stockholms stad valde kallades för "Norrmalmsregleringen" eller "Citysaneringen". Att reglera en stadsdel eller sanera ett kvarter betyder i det här sammanhanget att det rivs eller görs om från grunden. I folkmun pratar många helt enkelt om ”rivningarna i Klara”.
Många arkitekter och majoriteten av politikerna i stadsfullmäktige tyckte att husen i Klarakvarteren var omoderna och inte värda att bevara. De som var för planerna på att riva den äldre bebyggelsen påpekade att Klarakvarteren var förslummade och hade dålig bostadsstandard. Många verkar ha tänkt att utvecklingen var ofrånkomlig och att rivning och nybygge var ett rationellt sätt att hantera stadsplaneringen på. I början av 1960-talet tyckte Stadsmuseet genom stadsantikvarien Tord O:son Nordberg att bara 33 av 685 fastigheter på Nedre Norrmalm var värda att bevaras.
När husen hotades av rivning slutade många fastighetsägare att renovera, laga och underhålla byggnaderna. Därför var många hus i dåligt skick på 1950- och 1960-talen. Det var ett vanligt argument att rivning var billigare än renovering. Dessutom var det lättare att höja hyrorna för affärslokaler än för privatbostäder. Det gjorde det till bra ekonomisk affär att riva ett bostadshus för att bygga ett kontor istället.
Alla partier i fullmäktige röstade ja
Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Yngve Larsson (Folkpartiet, nuvarande Liberalerna) var högsta politiskt ansvarig för stadsutvecklingen i huvudstaden 1924-1946. Han tog initiativ till att arbeta fram en ny stadsplan för att modernisera Stockholm. På 1960-talet var det socialdemokraten Hjalmar Mehr som tog över ansvaret för stadsplaneringen.
Den 18 juni 1945 röstade Stockholms stadsfullmäktige för att riva och bygga om delar av Norrmalm för att förbättra trafiksituationen i huvudstaden. Röstsiffrorna blev 56 för och 35 emot. Hälften av Socialdemokraternas och Högerns (Moderaternas) ledamöter röstade för Norrmalmsregleringen och hälften var emot. Kommunisternas (Vänsterpartiets) åtta ledamöter röstade ja, liksom 14 av 15 folkpartister (liberaler).
Efter omröstningen gjorde Stockholms stadsplanedirektör Sven Markelius ett förslag till ny stadsplan för Norrmalm tillsammans med arkitekten David Helldén. Cityplan 1946 innehöll både förslag på nya vägar och biltunnlar vid Tegelbacken, ett torg vid Sveavägen och höga punkthus vid Hötorget. Med vissa förändringar blev det sedan Sergels torg och Hötorgsskraporna. Planerna hängde ihop med planeringen för hela Stockholm, med tunnelbana och nya förorter.
Inriktningen för att bygga ut och bygga om Stockholm slogs fast i Generalplan 1952. Hur omvandlingen i centrala Stockholm skulle gå till, med rivningar, nya kvarter, gator och motorleder, konkretiserades i Cityplanerna 1962 och 1967. I de senare omröstningarna var Stockholms fullmäktige mer eniga än i början. Nästan alla ledamöter från alla de fyra partierna i Stadshuset röstade för rivningarna av kvarteren på Norrmalm för att bygga bredare gator och fler kontorshus i City.
Ett modernt centrum i Stockholm City
Under medeltiden var Gamla stan det självklara centrum i Stockholm. Men med tiden flyttade mer av stadens och statens administration, handel och kommers norrut, till Norrmalm. Runt Klara kyrka låg till exempel regeringskvarteren, de olika tidningsredaktionerna och tryckerierna, och många hotell, sida vid sida med bostadshus och verkstäder.
De ansvariga politikerna och stadsplanerarna förutspådde att det skulle behövas många nya kontorsplatser och butikslokaler när Stockholms befolkning växte. I USA hade många städers centrum övergivits av affärer och företag och förslummats. Det fanns en oro att samma sak skulle hända i Stockholm.
De styrande ville samla företagen och affärerna i centrala Stockholm på Norrmalm, så att de inte spreds ut över ett större område. En av modernismens funktionalistiska idéer var att dela upp staden i olika områden för arbete, bostäder respektive rekreation.
1952 började rivningarna av den äldre bebyggelsen i Klara. Under mer än 20 år var innerstaden en stor byggarbetsplats, full av gropar där grävmaskiner gjorde plats för nya kontorshus.
Alla hus i kvarteren Beridarebanan, Putten och Uppvaktaren revs. Där låg till exempel Nya Elementarskolan och Tekniska skolan, också kallad Konstfack. Där byggdes Hötorgscity, Sergelgatan och de fem Hötorgsskraporna istället, mellan 1955 och 1962. Husen är 19 våningar höga och står på rad längs Sveavägen, mellan Sergels torg och Konserthuset. Mellan Hötorget och Sergels torg byggdes butikslokaler i flera våningar med terrasser på taken.
Åhléns City på Klarabergsgatan öppnade 1964. Där låg tidigare hus byggda mellan 1751 och 1924, bland annat Stockholms arbetareinstitut och Missionskyrkan Valhalla.
Flera banker byggde också stora kontor i det nya Stockholm City. Skandinaviska banken, numera SEB, hade fram till 2017 sitt huvudkontor i kvarteret Hästskon, vid hörnet Sveavägen-Hamngatan precis intill Sergels torg.
Mer plats för bilismen
När bilen blev vanligare under 1900-talet blev det trångt på gatorna. Tidigare hade leveranser gjorts med häst och vagn eller kärror som drogs för hand, men nu blev lastbilar allt vanligare. Biltrafiken gick dessutom snabbare, var farligare för fotgängare och tog mer plats än äldre fordon. På 1950-talet ökade dessutom privatbilismen snabbt och många svenskar skaffade egen bil.
Många gator gjordes bredare när hela kvarter revs under Norrmalmsregleringen, till exempel Klarabergsgatan och Sveavägen. Dessutom byggde man parkeringshus på flera platser, både ovan och under jord. Parkaden på Mäster Samuelsgatan har plats för 800 bilar. Vattugaraget ligger delvis under Klara kyrka och invigdes 1960. Det är byggt för att kunna fungera som skyddsrum om det blir krig, med plats för 8 000 personer.
Vid Tegelbacken korsade tidigare både tågräls, spårvagnsspår och bilvägar varandra. På 1960-talet byggdes trafikplatsen till planskild korsning där bilar och tåg kör på olika nivåer. På samma sätt separerade stadsplaneringen gångtrafikanter från trafiken. Sergels torg och butiksstråket Sergelgången ligger under marknivån där bilarna kör.
När det blev mer plats för biltrafiken på Norrmalm, blev det också mindre plats på gatorna för gångtrafikanter och cyklister. På 2000-talet har både Klarabergsgatan och Tegelbacken byggts om så att de som går och cyklar ska få mer plats.
Tunnelbanan grävdes uppifrån och ner
Stockholms befolkning växte snabbt och under början av 1900-talet köpte staden upp stora landområden för att bygga förorter utanför tullarna. 1941 bestämde Stockholms stadsfullmäktige att bygga tunnelbana för att kunna transportera mer folk över längre sträckor och göra pendlingen snabbare.
De nya bostadsområdena väster och söder om innerstaden planerades efter tunnelbanans sträckning. Stora delar av tunnlarna genom centrala Stockholm byggdes i öppna schakt från marken. Den metoden krävde att husen behövde rivas som stod där tunnelbanan skulle gå fram.
1952 invigde prins Bertil tunnelbanan mellan Hötorget och Vällingby. Fem år senare klippte kung Gustav VI Adolf bandet på T-centralen så att det gick att åka hela vägen förbi Gamla och Slussen och vidare söderut.
Missnöje och protester mot Norrmalmsregleringen ändrade politiken
Redan på 1950-talet insåg många att rivningarna på Norrmalm och planerna att ersätta bostäder med kontor inte fungerade så bra som det var tänkt. Befolkningen i innerstaden sjönk snabbare än vad stadsplanerarna hade räknat med. De stora företagen var inte så intresserade av att bygga eller hyra kontor i Stockholm City. Många gillade inte heller utformningen av den nya staden, med breda bilvägar och stora, höga hus i glas och betong.
Många stockholmare engagerade sig i frågan för att påverka omvandlingen av innerstaden. Författaren Per Anders Fogelström och det tidigare finansborgarrådet Yngve Larsson kritiserade utvecklingen.
Natten till den 12 maj 1971 samlades ett tusental personer i Kungsträdgården för att protestera mot att Stockholms stad skulle såga ner almarna i parken för att bygga en tunnelbanestation där. Opinionen mot rivningarna växte.
Dessutom blev ekonomin sämre och kommunen hade inte längre råd med de dyra, omfattande rivningsprojekten. Företagen som skulle flytta in i de nya kontoren letade efter billigare lokaler längre ut från centrum istället.
Under 1970-talet ändrade de styrande i Stockholm inriktningen på stadsplaneringen. Enligt den nya generalplanen City 1977 skulle inte längre hela kvarter och gator rivas och ändras.
Planerna på stora motorleder skrotades. Rivningarna av gamla hus blev färre. Det blev vanligare att renovera och rusta upp äldre bebyggelse istället, men en del hus har rivits sedan dess. Aftonbladet flyttade sin redaktion från kvarteret Svalan i närheten av Klara kyrka till Globenområdet 1989. Året efter revs huset och 1994 stod ett nytt kontorshus klart på samma plats.
Kontinuitet och förändring i stadsplaneringen
Genom hela historien har Stockholm rivit gammalt och byggt nytt. Det går mode i arkitektur och stadsplanering, precis som i allt annat. När nya idéer slår igenom tycker många att det gamla är omodernt.
På 1600-talet drömde arkitekten Nicodemus Tessin den äldre om att bygga om den medeltida kungaborgen Tre kronor till en stramt och symmetriskt renässanspalats och Jean de la Vallée ville göra en bred paradgata där Sveavägen går idag. På 1800-talet revs äldre hus och gårdar på Ladugårdslandet för att bygga det nya Östermalm med stora lägenhetshus och breda boulevarder. Under 2000-talet har redan flera av Citysaneringens hus på Nedre Norrmalm rivits och blivit ersatta av nya.
Varje tid gör sina prioriteringar och sätter sina spår i staden. Norrmalmsregleringens omgörning av Nedre Norrmalm var drastisk och omfattande och många stockholmare har åsikter om den mer än ett halvt sekel senare. Det hörs kritiska röster om att så mycket revs och hur de nya husen ser ut. Men det är få som är kritiska till tunnelbanan, biltunneln från Tegelbacken till Hötorget och den planskilda korsningen för tåg- och biltrafik som också är en del av Norrmalmsregleringen.
![Stockholm - staden som försvann : [bilder i färg från 1950- och 60-talen] / Anders Sjöbrandt, Björn Sylvén](/skblobs/5d/Framsida_Stockholm_staden_som_forsvann_1.jpg?preset=pl-220)
