Stadsplanering från medeltiden till idag
Stadsplanen är själva grundbeslutet för hur staden ska byggas och växa. Olika tider har haft olika ideal: raka, breda gator och fyrkantiga kvarter, eller snirkliga vägar och bebyggelse som smälter in i naturen.
Det äldsta Stockholm låg på ön Stadsholmen, det som idag är Gamla stan. Ön kallades också Staden mellan broarna. Under medeltiden växte Stockholm ut på malmarna norr och söder om Gamla stan. På 1300-talet fanns det hus och gator på de delar av Södermalm och Norrmalm som låg allra närmast det äldsta Stockholm.
På 1600-talet ska gatorna bilda rutnät
På 1600-talet fortsatte staden att växa längre ut över stora delar av malmarna. Stockholms gränser gick i utkanten av av malmarna, vid tullarna. På Södermalm ligger Skanstull och Hornstull, och på Norrmalm hittar vi Norrtull och Roslagstull. Idag kallar vi den gränsen för Stockholms innerstad.
1625 förstördes flera kvarter i västra delen av Gamla stan i en stor brand. När husen byggdes upp igen följde gatorna en stadsplan med raka gator och fyrkantiga kvarter. Den nya ordningen syns tydligt på kartan från 1642. Stora och Lilla Nygatan går hela vägen mellan dagens Kornhamns torg och Riddarhustorget.
Stadsplanen är en ritning som visar hur gatorna ska gå
Stockholms stadsplan byggde nu på raka gator som korsade varandra och bildade fyrkantiga kvarter som syns som ett rutigt mönster på kartorna. På kartan över Stockholm från 1642 går det att se hur de nya kvarteren på Norrmalm liknar ett rutnät.
På Södermalm är kvarteren inte reglerade på kartan. Där är gatorna fortfarande ganska krokiga och kvarteren har många olika former. Under 1600-talet revs nästan alla de krokiga gatorna och istället byggde Stockholm nya, rakare vägar. På några stället blev de gamla gatorna kvar, till exempel Urvädersgränd, Klevgränd och Mariagränd.
1874 blev det lag på att alla i Sverige städer skulle ha en stadsplan.
På 1800-talet bygger Stockholm boulevarder
Under 1800-talet ökade befolkningen i Stockholm mycket snabbt. Stockholm byggdes ut och blev större. 1866 presenterade Albert Lindhagen sin plan för Stockholms stadsplanering, den så kallade Lindhagenplanen. Albert Lindhagens förslag var inspirerade av storstäder som Paris, med breda boulevarder och alléer med trädplanteringar.
Stockholms stadsfullmäktige godkände inte alla förslagen i Lindhagenplanen, men en del saker blev verklighet. Östermalm byggdes till exempel med breda gator som möttes vid Karlaplan.
Under 1800-talet planerades fortfarande Stockholms nya kvarter som rutnätsstaden, där raka gator korsade varandra och bildade kvadratiska eller rektangulära kvarter. Bostadshusen i staden byggdes längs kvarterens ytterkanter med innergårdar i mitten.
1874 beslutade riksdagen om en gemensam byggnadsstadga för hela landet. I den nya lagtexten stod det till exempel hur breda gatorna behövde vara i staden, och att bostadshus fick ha som mest fem våningar.
I Trädgårdsstaden följer gatorna naturen
I början av 1900-talet fick stadsplanerarna andra idéer. Trädgårdsstaden, med mer grönska och färre raka gator blir ett ideal. Stadens bebyggelse skulle istället följa naturen. Stockholms stadsarkitekt Per Olof Hallman planerade in slingrande gator och lägre hus i stadsplaneringen för de nya bostadsområden som byggdes i Röda bergen och Enskede 1900-1910.
Funktionalismen delade upp vägar mellan bilar och fotgängare
Omkring 1930 slår funktionalismen igenom. Byggnadsstilen kallas ofta funkis. Fokus ligger på det som är praktiskt och funktionellt. I den funktionalistiska stadsplaneringen planerar man ofta gatorna så att biltrafik och gångtrafikanter inte behöver dela på utrymmet. Trafikseparering är ett typiskt inslag i stadsplaner från funkisen.
En viktig idé för stadsplaneringen under funktionalismen var Hus i park. Mellan flerfamiljshusen skulle det finnas parkmiljö och grönområden. Husen byggdes så att lägenheterna skulle få så mycket dagsljus som möjligt. Därför byggdes husen i sådan riktning att solen kom åt att lysa in och avståndet till andra hus skulle vara så stort att de inte skuggade varandra.
Generalplanen 1952 förändrade Stockholms City
På 1950-talet revs mycket av den äldre bebyggelsen i Klarakvarteren på Norrmalm. De äldre husen från 1700- och 1800-talen var omoderna och slitna och Stockholms fullmäktige bestämde att det var bäst att riva och bygga nytt.
Tanken var att lösa trafikproblemen i innerstaden, där tåg och bilar behövde mer plats. Stadsplanerarna ville också minska trångboddheten i centrala Stockholm och få fler att flytta ut till förorterna. Innerstaden skulle istället ha kontor och arbetsplatser som befolkningen kunde ta sig till med tunnelbana eller bil. De nya gatorna blev bredare och många mindre kvarter slogs ihop till större.
Planerna uppdaterades med City 62, City 67 och City 77. I slutet av 1960-talet protesterade många stockholmare mot rivningarna. Samtidigt blev ekonomin i samhället blev sämre och marknaaden för nybyggda kontorslokaler blev sämre. Efter 1970-talet revs färre hus och man satsade mer på att renovera äldre byggnader istället.
Förtätning för 1 miljon stockholmare
Mellan 1960 och 1980 sjönk antalet invånare i Stockholm när människor flyttade från innerstaden till förorter och kranskommuner. Sedan dess har befolkningen vuxit och 2026 passerade antalet stockholmare 1 miljon. Sedan 1990-talet har många nya bostäder byggts där det låg industrier tidigare eller i kanten av naturområden intill befintliga stadsdelar.
![[Om byggande av hus på lediga tomter] Om desseinen uppå tompterne och förfalne huusz](/skblobs/4a/4a11fce6-d465-4c4d-9c4c-70462d78175e.jpg?preset=pl-220)
