Svartvitt foto med väskor märkta med röda korset

Migration i Stockholm

Vem får komma in i Sverige och hur har vi sett på invandring till landet genom tiderna? Under perioden 1906-1927 kom oväntat många migranter till Sverige. Här får du möta några av de människorna. (Bild från Röda korsets hjälpsändning 1956. Foto: Herman Ronninger.)

När fler migranter kom till Sverige i början av 1900-talet spred sig oro och misstänksamhet. Riksdagen införde nya lagar för att reglera invandringen.

Samma sak sker också i vår egen tid. År 2015 kom över 160 000 asylsökande till Sverige. Regeringen ansåg att Sverige inte klarade av att ta emot så många flyktingar på så kort tid. Flyktingpolitiken skärptes på ett drastiskt sätt. Bland annat infördes gränskontroller, begränsad rätt för anhöriga att komma till Sverige och åldersbestämning av asylsökande.

I det här temat reser vi tillbaka i tiden och tittar på hur Sverige började kontrollera invandringen och invandrarna i början av förra seklet. Genom bland annat brev, fotografier och förhörsprotokoll från polisen kan vi följa dåtidens syn på migration.

Innan 1860 - "Utlänningskontroll" i äldre tid

Före 1860 behövde alla ha pass både för att resa utomlands och för att resa inom Sveriges gränser. Myndigheterna ville ha koll på de som reste in och ut ur landet och också mellan olika städer.

I 1604 års tänkebok kan vi läsa att kanslisekreterare Erick Jöransson

”[...] ska ha uppsyn med de främmande som här i staden ligga, och var ifrån de är komne, och vad de har här att beställa”.

År 1634 tog Överståthållarämbetet över "utlänningskontrollen" i Stockholm. Utländska personer registrerades vid ankomsten och ibland förde man även speciella register över olika grupper i staden som betraktades som främmande, till exempel judar.

"Förteckning på utländningar..." 1828

"Förteckning på utländningar..." 1828

Hur många nysvenskar fick Stockholm år 1828? Enligt överståthållarens register: tio stycken. Alla tio registrerades med namn, ursprungsland, yrke och religion av ämbetets tjänstemä…

Passfrihet - Tanken om fria resor segrar 1860

Under mitten av 1800-talet spred sig liberala tankar och idéer över västvärlden. I Sverige började många ifrågasätta hur mycket myndigheterna skulle få kontrollera hederliga människors liv. Dessutom hade vi börjat få moderna kommunikationer som ångbåten och järnvägen. Det gjorde att folk kunde resa mycket enklare. 1860 avskaffade Sverige passtvånget. Nu kunde alla resa fritt. I den nya lagen stod det att pass var olämpliga i en tid då trygghet rådde och kommunikationsmedlen blivit bättre.

Migranterna och "utlänningskontrollen" 1906-1927

Fram till början av 1900-talet var det ganska få människor som invandrade till Sverige. Istället var det svenskarna som emigrerade till andra länder. Under 1800-talet utvandrade ca 1 miljon människor från Sverige till Amerika.  Men i början av 1900-talet kom många flyktingar från framför allt Ryssland, där det nu var mycket oroligt.

"Utlänningskontroll" införs efter våldsamheter i Ryssland
1905 demonstrerade över 200 000 svältande människor i Sankt Petersburg i Ryssland för bland annat bättre arbetsförhållanden. Tsarens soldater öppnade eld mot det fredliga demonstrationståget. Hundratals dödades och tusentals sårades och händelsen fick namnet den blodiga söndagen. Samtidigt pågick mycket intensiva förföljelser av judar i Ryssland.

Problemen i Ryssland gjorde att många människor valde att fly till andra länder i Europa. Sverige blev ett genomgångsland för dem som vill söka sig ett nytt liv. De flesta tog sig vidare till Amerika men en del blev kvar i Sverige.

När invandringen ökade blev de svenska myndigheterna oroade och inställningen till flyktingarna var ofta skeptisk. Hatet mot judar var utbrett och handelsmän i Stockholm oroade sig för att de ryska judarna skulle komma hit att ta deras arbete.

På våren 1906 hände något som fick svenska makthavare att bli ännu mer bekymrade över möjligheten att fritt kunna åka in i Sverige. I Folkets hus i Stockholm hölls en hemlig rysk, socialistisk konferens. Hotellen fylldes av revolutionärer. Polisen blev snart medvetna om det hela och började förhöra ryssarna. Bland deltagarna fanns de blivande massmördarna och Sovjetdiktatorerna Stalin och Lenin. 

Stalin i Stockholm 1906

Stalin i Stockholm 1906

I april 1906 höll ryska socialdemokrater en kongress på Folkets Hus i Stockholm. Bland deltagarna på kongressen fanns bl.a. en viss Iosif Dzjugasjvili, senare i historien känd som…

Från den här tiden började en ny form av övervakning av migranter som kom från östra Europa. Stockholmspolisen samlade systematiskt in information om personerna, och de skulle också själva anmäla sig hos polisen och berätta om sig själva. Migranterna riskerade att utvisas, inte bara om de bröt mot lag eller allmän ordning, utan även om de missade att anmäla sig eller lämnade falska uppgifter.

Svenskt medborgarskap

De som sökte svenskt medborgarskap var tvungna att visa att de kunde försörja sig själva och inte "ligga samhället till last". Det var också viktigt att migranterna kunde intyga att de var ordentliga och skötsamma och inte tidigare straffade. 

Polisen samlade in information om personerna för att avgöra om de uppfyllde kraven. Ofta tog polisen hjälp av vad de ansåg vara "trovärdiga personer" i den sökandes närhet. Det kunde till exempel vara grannar, arbetskamrater eller andra som kände eller kände till den sökande.  Det var sedan regeringen som bestämde vem som skulle få medborgarskap. Beslutet grundades delvis på polisens utlåtande, så på så vis hade polisen stort inflytande över vem som skulle få bli svensk i början av 1900-talet.  

En av dem som ansökte om svenskt medborgarskap 1914 var den ryske frisören, barberaren Richard Friedrich Wichmann. I sin bedömning av honom skrev polisen bland annat att: 

”Wichmann är en synnerligen skötsam och arbetsam man, som besitter påfallande skicklighet i sitt yrke och hvilken såsom enskild person för en tyst och stilla vandel.” 

Wichman fanns inte heller med i polisens register över brottsmisstänkta eller straffade personer.

Polisutlåtande angående den ryska barberaren Wichmanns ansökan om svenskt medborgarskap

Polisutlåtande angående den ryska barberaren Wichmanns ansökan om svenskt medborgarskap

Richard Friedrich Wichmann hade ansökt om svenskt medborgarskap 1914. För att göra en bedömning av hans möjligheter till medborgarskap fick polisen uttala sig. I polisens skrivelse…

Några migranters öden

Här kan du följa några personer som kom till Sverige i början av förra seklet. En del av dem hade rest långt för att komma hit medan andra hade bott länge i Sverige för att sedan utvisas.

1917 - passtvång tillbaka efter 57 år av öppna gränser

Under första världskriget 1914 -1918 flydde ännu fler människor än tidigare och många passerade genom Sverige. När antalet migranter ökade, så ökade också den så kallade ”utlänningskontrollen” och misstänksamheten mot flyktingarna.

Hösten 1914 fick sex Stockholmspoliser bilda en hemlig polisbyrå för övervakning av misstänkta utländska personer. Efter kriget blev byrån offentlig och började föra ett allmänt "utlänningsregister". Polisbyrån var föregångare till det vi idag kallar Migrationsverket.

Med första världskriget följde också kristid med hungersnöd, upplopp och ransonering av mat. En del frågade sig om migranter skulle ha samma rätt till de ransonerade livsmedlen. 

1917 beslutade Sverige att människor behövde visa pass för att få resa in i landet igen. Passet skulle vara viserat av svenska myndigheter, som hade rätt att avslå ansökan. Året därpå, bestämde myndigheterna att alla utländska personer som redan bodde i Sverige skulle få sin rätt att vistas här omprövad. De som inte hade giltigt pass måste därför ansöka om så kallad uppehållsbok.

Läs mer om ransonering av livsmedel i temat Stockholm äter.

1918 - uppehållsbok

Under perioden 1918-1924 var migranter som saknade pass tvungna att ha en uppehållsbok för att få stanna i Sverige. Upphållsboken innehöll foton och uppgifter som ursprunglig hemort, födelsedatum, yrke, datum för ankomst till Sverige och orsak till varför man uppehöll sig i Sverige. 

18 åriga rumänskan Ella Parianu var en av dem som sökte uppehållstillstånd i Sverige.

Ella Paraianu - ansökan om uppehållsbok

Ella Paraianu - ansökan om uppehållsbok

Det här är 18-åriga rumänskan Ella Paraianus ansökan om uppehållstillstånd i Stockholm. Vilka frågor ställde myndigheterna till den som ville stanna i Sverige efter först…

Finska krigsbarn i Stockholm

Under andra världskriget kom över 70 000 finska barn till Sverige med lapp om halsen, ensamma eller med syskon. De kom med tåg hela vägen från finska gränsen vid Haparanda eller med båt till Skeppsbrokajen i Stockholm. Tanken var att de skulle slippa uppleva krigets fasor och växa upp i ett land som hade fred. Många kunde ingen svenska när de kom och en del var för små för att förstå var de hade hamnat. En del barn stannade kvar i sina nya, svenska familjer efter kriget medan andra återvände till Finland.

Att vara ensamkommande flyktingbarn är inte ett nytt fenomen. Redan efter första världskriget kom runt 17 000 barn till Sverige som feriebarn för att få vila upp sig efter krigets umbäranden. En jämförande siffra för idag är, enligt Röda korset, att 3 600 ensamkommande flyktingbarn sökte asyl i Sverige under 2012. Barn och unga som kommer till Sverige utan föräldrar eller annan släkt befinner sig i en utsatt situation, på flykt från sina hemländer och separerade från nära anhöriga.

Finska krigsbarn på landgången till ett fartyg.

Finska krigsbarn på landgången till ett fartyg.

Dessa barn är några av de 616 finska barn som lyckligt kom i land i Stockholm efter att på fartyget tillbringat sju dygn på ett av packis täckt hav.

Svenskt förslag att de finska barnen skulle komma hit

Förslaget om att transportera barnen till Sverige kom från svenskt håll. Det officiella syftet var att skydda barnen från kriget samt att bistå med mat och kläder. Förslaget möttes till en början med tvekan från finska myndigheter, men trots detta genomfördes evakueringarna. Initialt handlade det om att bereda finska barn tillfälle till rekretation över sommaren i Sverige. Men från och med 1941 fick projektet en annan dimension, och barnen bereddes platser för längre tidsperioder.

Barnen placerades i fosterhem

En del barn placerades på barnhem men flertalet i fosterhem då vi i Sverige, rent historiskt, har haft en lång tradition av fosterbarnsvård och med en ständig efterfrågan på fosterbarn. Att ta emot fosterbarn kunde fungera som extra arbetskraft, inom till exempel lantbruket.

I Sverige upprättades en särskild statlig kommitté, Hjälpkommittén för Finlands barn i Sverige, vars arkiv finns på Riksarkivet i Stockholm. Kommittén hade sedan filialer runt om i Sverige, som arbetade med utplaceringarna av barnen, ut i fosterhem eller till barnhem. Som motpart på finländsk sida fungerade från och med samma höst Finska Socialministeriets Barnförflyttningskommitté, som hade att svara för urvalet av barn.

De finska krigsbarnens fosterhemsplaceringar mer än fördubblade antalet barn i fosterhem i Sverige under krigsåren 1939-1944.

Barnen hamnade också på barnhem

Ett av de barnhem som tog emot finska krigsbarn i Stockholm var Lilla Hemmet, som låg på Kungsholmen, idag på Sankt Görans sjukhusområde. Lilla hemmet var egentligen en vårdinrättning för syfilissmittade barn, men under andra världskriget, när Finland hade överfallits av Sovjetunionen, togs delar av Lilla Hemmets byggnad i anspråk som flyktingförläggning för just finska krigsbarn. Under perioden januari-maj 1940 mottogs sammanlagt 337 finska barn och mödrar.  Så småningom upprättades även en avdelning för syfilissmittade krigsbarn, då Finland som låg i krig hade tvingats att ta platser för syfilisbarn i anspråk för andra vårdändamål.

Wollmar Yxkullsgatan 27, Södra barnbördshuset - Maria Sjukhus. Sovsal för finska krigsbarn, två och två i varje säng

Wollmar Yxkullsgatan 27, Södra barnbördshuset - Maria Sjukhus. Sovsal för finska krigsbarn, två och två i varje säng

Många barn blev kvar efter kriget var slut

Tanken med krigsbarnsplaceringarna var att barnen skulle stanna i några månader, tills kriget var över. Men åren gick och för många små var både det finska språket och minnena av den egna familjen bortglömda då det var dags för återresa. Konsekvenserna efter förflyttningarna kom att bli stora, både på ett politiskt men särskilt på ett personligt plan, för väldigt många. Av de drygt 70 000 barnen kom cirka 15 000 att bli kvar som fosterbarn eller adoptivbarn i Sverige.

Stora konsekvenser för de ensamkommande barnen

Att genomföra den här typen av projekt var ett enormt åtagande från både svensk och finsk sida. Det skulle också komma att få många politiska och personliga konsekvenser. Ensamkommande barn och unga var varken då eller är nu en enhetlig grupp. De är individer med olika bakgrund och erfarenheter i bagaget. En del har kontakt med anhöriga, andra har splittrats från sina familjer innan eller under flykten och vet ibland inte om föräldrar och syskon är vid liv. Gemensamt för alla är en känsla av övergivenhet och ovisshet inför framtiden men också längtan efter sin familjer. Då som nu.

Om temat Migration i Stockholm

Temat bygger till stor del på utställningen På gränsen till Sverige som visades på Stockholms stadsarkiv från april till och med december 2016. Utställningen var ett samarbete mellan Stockholms stadsarkiv och konstnären Andrea Hvistendahl. Artiklarna i temat utgår från utställningens texter som har skrivits av medarbetare på Stockholms stadsarkiv. Texterna har sammanställts och bearbetats för Stockholmskällan av Lena Wiorek. Texten om finska krigsbarn bygger på en artikel i Direkpress år 2015, skriven av Anna-Maria Tiberg Knutas, Stadsarkivet.