Ransoneringen - när maten inte räcker
Vad gör vi när maten tar slut? Sverige har inte varit i krig på 200 år. Vi blir ändå påverkade av andra krig i världen. Under både första och andra världskriget räckte inte maten till alla i Sverige. Krigen gör det till exempel svårt att frakta varor mellan länder.
Under både första och andra världskriget rådde det brist på mat i Sverige. Därför blev myndigheterna tvungna att börja ransonera. Ransonering betyder att man fördelade den mat som fanns så att den skulle räcka till alla. Varje hushåll fick ett antal kort eller kuponger som gav dem rätt att köpa en viss mängd mat. Saker som smör, bröd, kaffe, mjöl och potatis ransonerades under både första och andra världskriget.
Parkerna blev åkrar
Under första världskriget drabbades Stockholm av hungersnöd. Vädret var dåligt och det blev missväxt. För att lösa problemen började man odla potatis och grönsaker i koloniträdgårdar, parker och på andra allmänna platser. Här kan du se en journalfilm från maj 1917 där man odlar grönsaker i Vasaparken.
Kaninkött blev vardagsmat
För att lösa den akuta köttbristen började många att föda upp kaniner, till exempel vid flera av Stockholms koloniområden. Rasen man satsade på kallades för belgisk jätte och kunde väga 7-9 kilo.
Kottar och kvistar blev värme
Det var inte bara brist på mat under krigsåren. I september 1917 åkte 300 elever från flera olika skolor i Stockholm till skogarna utanför staden för att samla in kottar och ris. Syftet med insamlingen var att bidra till vinterns bränsleförsörjning. Kottarna och riset skulle eldas upp i kakelugnar och vedspisar för att det inte skulle bli kallt i husen.
Fusk med ransoneringen
Ransoneringen gick ut på att maten skulle räcka åt alla, och att ingen skulle få köpa extra mycket mat om man var rik och hade mycket pengar. Därför bestämde myndigheterna både hur mycket mat varje person fick köpa, och hur mycket maten fick kosta. En del försökte ändå komma runt reglerna, och bytte eller sålde varor med varandra utan att myndigheterna skulle märka det. Då gick det att tjäna mycket pengar för den som hade extra mat att sälja. Detta kallades för svarta marknaden eller svarta börsen.
Den 11 maj, köpte Charlotta Teodora Wannkvist en limpa för 25 öre i Liljeholmen. Vid köpet var hon tvungen att lämna in fem brödkortskuponger – vilket motsvarade 325 gram bröd. När fru Wannkvist kom hem och vägde hon brödet – det vägde bara 260 gram. Då gick hon till polisen och gjorde en anmälan.
Missväxten gjorde att alla bönder var tvungna att redovisa sin skörd. En del av den skulle ransoneras. Men det hände att folk försökte bryta mot de stränga ransoneringsreglerna. I april 1917 arresterades bonden Ringström av polisen för att ha försökt smuggla 360 kilo havre som han hade tänkt sälja på svarta marknaden där man kunde få mycket mer pengar än vad myndigheterna betalade.
Ringström beordrades att föra tillbaka spannmålet till sin gård och dömdes vid den följande rättegången att böta 200 kronor, trots att han inte hunnit sälja havren.
