Barn som bodde på Frimurarbarnhuset 1930. Foto: H. Tidén, Stockholms stadsarkiv
Sven Petersson växte upp på barnhem
Sven Petersson föddes 1901 och hamnade som 7-åring på Frimurarbarnhuset i Kristineberg, även kallat "Krillan". Hans öde är inte unikt. Han delar sin berättelse med tusentals andra barn i Stockholm kring sekelskiftet 1900.
Frimurarnas barnhus tog emot friska och "välartade" barn som var födda inom äktenskapet. Barnen skulle vara mellan 6 och 10 år gamla. Det kunde handla om barn där ena eller båda föräldrarna dött eller vars föräldrar av ena eller andra andledningen inte kunde försörja dem längre. När Sven var i 80-års åldern skrev han ned sina minnen från tiden på barnhuset som han kallade för "Krillan". Hans berättelse har inspirerat Per Anders Fogelström när han skrev boken Mödrar och söner från 1991.
Barnhusbarnet Sven Petersson
Sven Petersson föddes 1901. Han växte upp på Södermalm i Stockholm. I början av sekelskiftet 1900 var Södermalm en fattig arbetarstadsdel och många människor bodde i trånga och bristfälliga bostäder. Hans mamma Augusta Ingeborg Petersson jobbade i Diakonissanstaltens tvättstuga. Pappa Johan Ferdinand Petersson var smed. Sven var yngst av fyra syskon. När Sven är sju år hamnar han på Frimurarbarnhuset i Kristineberg som också kallas för "Krillan".
Familjen är fattig men hade precis så mycket pengar så de klarar sig. Men när Svens pappa blir sjuk i tuberkulos och hamnar på S:t Görans sjukhus får familjen stora problem med ekonomin. I oktober 1906 dör fadern. Hans sista vilja är att Sven ska komma till Frimurarbarnhuset. Sven är då fem år gammal. Att som ensam mor ta hand om och försörja en familj är i stort sett omöjligt i det tidiga 1900-talets Stockholm. Vem ska se efter barnen när mamman måste arbeta? Trots att familjen har en inneboende som får bo i deras kök mot att han betalar hyra så får de inte ihop ekonomin. Detta, kan man säga, är en typisk tidsbild från arbetarklassens levnadsvillkor i början av 1900-talet. Dödligheten, turbekolos, trångboddheten, de arbetande kvinnornas hopplösa situation, inneboendesystemet och de barnrika familjerna.
Svens mamma vädjar till barnhuset att ta emot honom
Mamman Augusta Ingeborg vädjar som fattig änka med många barn till Frimurarbarnhuset, som endast tar emot friska och välartade barn födda inom äktenskapet. Till sitt stöd vid ansökan har Augusta Ingeborg den före detta arbetsgivaren Charles Backmans goda referenser. Han sänder barnhuset ett brev där han intygar att fru Petersson är en ordentlig, arbetsam och plikttrogen kvinna. Hon har mellan 1888 och 1890 varit kokerska hos familjen Backman. Det vore synd om den lille pojken i brist på tillsyn skulle ”råka ut för gatans faror och otyg”, skriver Charles Backman. Behovet av barnhemsplatser var omfattande i de fattiga delarna av staden. Sven Petersson hör till den utvalda skara som accepteras av Frimurarbarnhuset. Han är sju år när hans mor lämnar in honom på barnhuset i Kristineberg. I nio år blir han kvar.
Svens berättelse om barnhuslivet finns kvar
Svens öde är inte unikt. Att hamna på barnhem eller barnhus är något han delar med många andra barn vid denna tid. Det som är speciellt med Svens berättelse är att den finns kvar idag. Han skrev ned sina minnen från tiden som barnhusbarn 1979, när han hade fyllt 80 år. Sven avled 1988.
Svens berättar om livet på Krillan
Här följer delar av Svens berättelse. Den går att läsa i sin helhet i boken: Blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor: minnen från Frimurarbarnhuset i Kristineberg 1908-1916.
"Jag kom till Kristineberg, Krillan, 1909, sen min mamma genom den legendariske Hellaspastorn, kyrkoherden och riksdagsledamoten Klefbeck fått intyg på fattigdom i hemmet. Jag är nu 80 år, men kan än i dag genomleva min förtvivlan inför avskedet från loppor och vägglöss och fattigdom, plågor som för övrigt delades av de flesta. Vi bodde i en kåk på Söder, vid en liten gatstump som låg mellan dåvarande Hammarbygatan (Bohusgatan) och Ringvägen. Den hette Privatgatan."
Fem personer plus en inneboende i ett rum och kök
"Vi bodde fem personer, mamma och fyra syskon i ett rum och kök. Jag var yngst och sju år när jag kom till Krillan. Köket var periodvis uthyrt till någon manlig hyresgäst med rätt för oss att vistas i köket för matlagning. Köket var utrustat med tappställe för kallt vatten, emaljerad gjutjärnsslask med diskbänk av zinkplåt, svår att hålla ren. Vedspis med reservoar, en avlång låda av koppar med kikkran, där man fick varmt vatten när spisen eldades. I rummet med två fönster åt gatan fanns en kakelugn. Vi bodde på nedre botten. Vintertid var det ofta svinkallt med fruset vatten i hinkar och baljor på morgonen. Enda förtjänsten med kylan var att loppor och vägglöss var mindre livaktiga. Ingen frös ihjäl så vitt jag minns."
"De första åren på Krillan greps man ofta av svårmod, över sig given och längtade hem till mor och syskon, men tiden verkar förglömmande och man smälte småningom in i miljön."
Ölsupa till frukost
"Morgonmålet utspisades kl. 7 och bestod alltid av ölsupa, som jag aldrig hört talas om tidigare, men det lär vara mycket gammalt. Ölsupan gick på Krillan under benämningen gäspa, varför vet jag inte, troligen ingen annan heller. Gäspan var sällan god, vilket har sin förklaring, som jag kommer till längre fram. Matsalen låg i husets längdriktning och var försedd med långbord på båda sidor, med en gång i mitten. Där skulle ungefär 170 barn utspisas samtidigt, vilket betydde att när den sista tallriken fått sin gäspa, var den första redan kall. Maten måste redan vara serverad, när så många skulle gå till bords samtidigt. Jag har numera hört att ölsupa rätt tillagad ska smaka gott. Bristande kylmöjligheter bidrog också till att mjölken sommartid som regel var gällen, vilket smakade vedervärdigt. Den ingick som en del i gäspan, varför den nästan alltid hade skurit sej och verkade kväljande på smaklökarna."
"Man fick besöka föräldrahemmet fyra gånger om året. Annandag jul, påsk, pingst samt en gång i augusti, i anslutning till en lustresa med den redan då gamla s/s Visingsö, till Birka med sina fornminnen och sin svarta jord. Det är klart att hemgången var ljuspunkten, som alltså inträffade ungefär en gång i kvartalet. Men medaljen hade en baksida, den kunde användas som bestraffningsform. Ett värre fuffens av något slag kunde rendera syndaren indragen hemgång. Ett svårt straff som dock inte förekom ofta. Julen ja, förväntans tid. Den bröt så fantastiskt mot vardagsrutinen, att man trodde sej förflyttad till en overklig värld. Vi fick alla skriva en begränsad önskelista, önskade man för mycket så blev det inte mer för det. Frimurarna hade flera grosshandlare och donatorer som betydde mycket för det generösa julbordet, som dignade av julklappar, gotter och mat som vi inte såg till vardags."
Besökarna hade ofta med sig mat
"Det fanns ett särskilt besöksrum där barnen fick sitta med sina besökande anhöriga, och äta sej mätta av medförd mat. Alla besökare visste att mat i någon form var det viktigaste och därför ofta förekommande. Men det kunde hända ibland att fruktpåsen av bekvämlighet eller andra skäl fick ersätta maten, vilket kunde ha till följd att fröken efter besökstidens slut delade ut påsens innehåll så långt det räckte, trots påsägarens mindre glada uppsyn. Sån’t är livet. Man gick och luktade på besökarens ytterkläder innanför dörren. Det var en fyllig och om matos påminnande lukt, till skillnad från den sterila Krillalukten, som i alla fall inte påminde om matos. Man önskade sig själv i deras kläder, de som fick komma utanför de förhatliga grindstolparna och knalla kors och tvärs i den stora staden utan att fråga Krillan om lov. Att man orkade med denna ständiga vånda, att aldrig få, men alltid måste, som vi uppfattade saken, förundrar mej än i dag."
Krillan påverkade barnen olika
"Hur Krillan sedan påverkade oss som individer måste ju bli upp till var och en. Alla är vi olika till temperamentet, egenskaper och inte minst egenheter. För egen del tycker jag mindrevärdet har påverkat hela mitt vuxna liv, med början på Krillan där man bara var ett nummer, vilket knappast stärker självförtroendet. Denna känsla av att inte vara accepterad som individ känner man än i dag."
"Jag uppfattade hela Krillavistelsen som ett straff, därför att man tillhörde den medellösa och fattigare delen av befolkningen. Sett på distans verkar det helt orimligt, att man fick beröva många människor den naturliga friheten, utan att de gjort sej skyldiga till lagbrott."
Svens berättelse har inspirerat Per Anders Fogelström
Författaren Per Anders Fogelström inspirerades ofta av minnen, bilder och beskrivningar av Stockholm när han skrev sina böcker. Svens minnen från tiden på Frimurarbarnhuset i Kristineberg blev en förebild för karaktären Rolf i boken Mödrar och Söner från 1991. Boken handlar om Rolf som hamnar på barnhuset då hans mamma Lilly inte kan ta hand om honom. Romanen utspelar sig på Kungsholmen mellan åren 1887 och 1917.
Utvalt källmaterial som kan kopplas till Sven Petersson
