Katarina Taikon tittar in i en spegel.

Katarina Taikon

Katarina Taikon föddes 1932 i ett romskt läger utanför Örebro. Under sin uppväxt flyttade hon ständigt med sin familj och varken hon eller hennes syskon hade möjlighet att gå i skolan. Ändå blev Katarina Taikon framgångsrik författare. Hon blev också en av sin tids stora rättighetskämpar. De första fem böckerna om Katitzi utspelar sig i olika delar av Sverige men i boken Katitzi i Stockholm har familjen flyttat till ett läger i Sköndal. Alla de följande åtta böckerna om Katitzi utspelar sig i och omkring Stockholm. (Bild: Katarina Taikon 1953. Foto: Ilgars Linde, Stadsmuseet i Stockholm).

Katarina Taikons Stockholm

Som författare är Katarina Taikon mest känd för sina barnböcker om Katitzi. I böckerna beskriver hon Stockholm ur den romska flickan Katitzis perspektiv. Böckerna utspelar sig under och strax efter andra världskriget. I Katitziböckerna får vi se 1940-talets Stockholm genom ett barns ögon, samtidigt som vi får följa Katitzi på hennes väg från barn till ung vuxen, i både sorgliga, hemska, upprörande och dråpliga situationer. Karaktären Katitzi är lite av en Pippi Långstrump-typ som oftast landar på fötterna, inte tål orättvisor och har svar på tal. även gentemot ett auktoritärt vuxensamhälle. 

Katitzi rör sig mest på Södermalm

När Katitzis familj flyttar till Stockholm bor de i ett läger i Sköndal, intill ett militärt övningsfält. Senare får de en bostad i ett par slitna hus i Tanto, precis intill det gamla sockerbruket. Katitzi rör sig i en mängd olika miljöer i Stockholm. Hon köper julkort på Åhlén & Holm vid Skanstull och säljer dem till förbipasserande på Götgatan, på konditorier, biografer och varuhus. Efter en lyckad julkortsförsäljning på Dramatens restaurang vid Nybroplan köper hon en hel hummer i en fiskaffär på Nybrogatan.

Efter en cykelolycka vårdas Katitzi på Södersjukhuset som vid den tiden var under uppbyggnad. När hon äntligen får börja skolan är det Mariaskolan vid Ringvägen hon börjar i. Efter krigsslutet köper hon bananer i en fruktaffär på Hornsgatan och hon besöker fattigvårdskontoret på Ringvägen. När Katitzi efter ett par månader får sluta i skolan igen får hon jobb som diskplockare på Konsums restaurang på Magnus Ladulåsgatan. Efter att ha blivit bortgift vid 13 års ålder rymmer hon och hamnar på Stadsmissionens hem i Gamla stan. Därifrån börjar hon sin resa mot sitt vuxenliv och sitt författarskap. Det första hon måste lära sig är att läsa och skriva.

Katitzi upplever fredsdagen 1945

I slutet av boken "Katitzi Z-1234 hamnar Katitzi mitt i vimlet på Kungsgatan den 7 maj 1945 när stockholmarna firar att andra världskriget äntligen är slut.

Fredsdagen den 7:e maj 1945 i Stockholm. 
Vy upp längs husfasad till Kungsgatan 18 med människor i fönstren som kastar ut papper och girlanger för att fira freden.

Fredsdagen den 7:e maj 1945 i Stockholm. Vy upp längs husfasad till Kungsgatan 18 med människor i fönstren som kastar ut papper och girlanger för att fira freden.

Är det inte underbart, lilla vän?
Kriget är äntligen över!
Katitzi slog armarna om gumman.
Hon skrattade och jublade.
Samma dag födde Singoalla en son.
Han döptes till FRED.

Katitzi i Stockholm - en illustrerad Stockholmsskildring

I boken Katitzi i Stockholm flyttar Katitzi och hennes familj till ett läger i Sköndal där många av deras släktingar redan bor. Katitzi och hennes syskon arbetar på olika sätt för att tjäna pengar till familjens försörjning. Bland annat säljer Katitzi julkort i kvarteren kring Skanstull.

Läs utdrag ur Katitzi i Stockholm som illustrerad Stockholmsskildring.

män, kvinnor och ett barn sitter utanför en husvagn. En kvinna går emot dem med ryggen mot kameran

Katarina Taikon och hennes samtid

Den romska gruppen i Sverige stod länge utanför det framväxande välfärdssamhället och saknade många medborgerliga rättigheter. Barnen hade inte rätt att gå i skolan och familjerna bodde i läger eller i bostäder av mycket låg standard, som de i Tantolunden. 

Romerna diskriminerades i Sverige

Långt in på 1950-talet hade många romer inte heller rätt att röra sig fritt i landet, de hade inte rätt att rösta i allmänna val, inte rätt att kandidera till parlamentariska församlingar och inte rätt att bedriva näringsverksamhet på samma villkor som övriga medborgare. Redan Johan Taikon, Katarina Taikons pappa, kämpade för att de romska barnen skulle ha rätt att gå i skolan. Eftersom romerna ofta bara fick stanna några veckor i taget på samma plats var de helt beroende av de olika kommunernas inställning för barnens skolgång. Ibland ordnades även tältskolor på frivilliga initativ.

Interiörbild med läsande pojke i en skolbänk i den första skolan för romer som just öppnats i familjen Taikons tält vid romernas läger vid Lilla Sköndal i Gubbängen.

Interiörbild med läsande pojke i en skolbänk i den första skolan för romer som just öppnats i familjen Taikons tält vid romernas läger vid Lilla Sköndal i Gubbängen.

Under andra världskriget rådde inreseförbud för romer till Sverige och de kunde enligt utlänningslagen även utvisas om de befann sig i landet. Romerna betraktades som statslösa, även de som var födda i Sverige. De romska familjer som bodde i Sverige under kriget levde i ständig oro för sina släktingar ute i Europa för att själva bli utvisade. En mycket stor del av Europas romer dödades av nazisterna i förintelselägren. 

I sin vardag brottades romerna med praktiska problem som deras utanförskap satte dem i. Det var svårt att få tag på ved för att hålla barnen någorlunda varma i husvagnar, tält och dåliga bostäder under de kalla krigsvintrarna. Det var svårt att bära vatten till tvätt och matlagning. Under kriget var dessutom maten ett extra stort problem då romerna inte fick ransoreningskort som andra svenska medborgare hade tillgång till. Därför kunde inte köpa ransonerade varor (kaffe, te, kakao, skor, textilvaror, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt) utom på svarta marknaden. 

Katarina Taikon kämpade för romernas mänskliga rättigheter

Katarina Taikons första bok Zigenerska kom ut 1963 och är en beskrivning av hennes egen uppväxt och av romernas situation i Sverige. Under 1960-talet var Katarina Taikon och hennes syster Rosa förgrundsfigurer i kampen för romernas rättigheter i Sverige. Katarina Taikon kände sig uppgiven i slutet av 1960-talet, trots att romernas situation förändrades mycket under de åren. Hon såg hur fördomar och rasism gentemot romer levde kvar i samhället och bestämde sig för att försöka förändra den kommande generationens inställning istället. 1969 kom den första Katitziboken ut och blev genast en stor succé.

Böckerna om Katitzi blev en succé

Katitzi-böckerna handlar om ett barn som både är utsatt för samhällets fördomar och orättvisor, blir mobbad i skolan och lever med en förälder som misshandlar. Historierna är ändå hela tiden fulla av hopp och värme och genomsyras av en tro på det goda i människan. Genom alla berättelserna finns det personer som ser Katitzi och hjälper henne på olika sätt. Alltifrån uteliggaren Lump-Nicke till zigenarkonsulenten Sven Andersson. Särskilt viktiga är Katitzis syskon Rosa, Lena och Paul.

Böckerna om Katitzi blev en stor succé. De första 10 åren lånades böckerna över 400 000 gånger på svenska bibliotek.

Fakta om Katarina Taikon

  • Född 29 juli 1932 utanför Örebro
  • Död 30 december 1995 i Hälsingland
  • Arbetade som författare, skådespelare
  • Kämpade för romers rättigheter

Katarina Taikon föddes år 1932 i ett romskt läger utanför Örebro. Hennes föräldrar hette Johan Taikon och Agda Karlsson. Johan var silversmed och ägde ett tivoli. Agda dog när Katarina var mycket liten. Katarina Taikon tillbringade en del av sin barndom i fosterfamilj i Skellefteå, och på barnhem i Umeå. Hon återvände till Stockholm i tonåren.

1948 spelade Katarina Taikon huvudrollen i filmen Uppbrott. I filmen spelar också hennes storasyster Rosa Taikon med. Under 1940- och 1950-talet spelade Katarina med i flera andra svenska filmer. Hon arbetade som författare och engagerade sig starkt mot hur romer diskriminerades i Sverige.

Katarina Taikon hade tre barn och var gift med Björn Langhammer. 1982 drabbades Katarina av en hjärnblödning och hamnade i koma. Hon återfick aldrig medvetandet, och dog den 30 december 1995.

Katarinas syster Rosa Taikon har fortsatt Katarinas arbete och har under 2000-talet fått både Olof Palme-priset och den kungliga medaljen Illis Quorum för sina insatser för mänskliga rättigheter. Paul Taikon föll offer för hatbrott i början av 1960-talet och mördades i sin verkstad i Tantolunden.

Den här artikeln är en del av temat "De skriver om Stockholm"

Här hittar du fler artiklar i temat De skriver om Stockholm.