Stockholmskällan

Historia i ord, ljud och bild
Gymnastiksal avdelad med plankväggar till små rum
Nödbostäder i polishusets gymnastiksal 1925-26. Okänd fotograf, Stadsmuseet i Stockholm

Nödbostäder, barnrikehus och småstugor

Stockholm har under nästan hela sin historia varit en plats som människor har flyttat till. Många har sökt sig till staden i hopp om en ny framtid. Under 1800-talet ökade inflyttningen till städerna i hela Europa och Stockholm var inget undantag. Precis som idag var bostadsbristen ett problem när stadens befolkning växte.

En växande, fattig och trångbodd befolkning

Under åren 1850-1900 mer än tredubblades Stockholms befolkning, från 90 000 invånare till 300 000. Många fattiga på landsbygden sökte sig till städerna och hoppades på ett arbete i någon av de nya industrierna. Men det fanns inte tillräckligt mycket bostäder åt den växande befolkningen. Många av de bostäder som fanns var i dåligt skick, De flesta av 1800-talets stockholmare bodde trångt, mörkt och dragigt. En del privata hyresvärdar ville inte ha barnfamiljer som hyresgäster och den som inte kunde betala hyran blev vräkt.

Allmänna sundhetsnämnden och bostadsinspektionen

Från 1800-talets mitt hanterades alla frågor om hygien och hälsa i Stockholm av Allmänna sundhetsnämnden. Nämnden startade sin verksamhet i samband med koleraepidemierna under 1800-talet. År 1864 fick Allmänna sundhetsnämnden ett mer övergripande ansvar för hygienen i staden. År 1878 fick Stockholm en hälsovårdsstadga och Hälsovårdsnämnden inrättades. 

År 1906 fick Stockholms stad en bostadsinspektion som en underavdelning till Hälsovårdsnämnden. Bostadsinspektionen hade som uppgift att inspektera bostäder, både på eget initiativ och för att utreda klagomål från grannar, hyresgäster och hyresvärdar.

Utvalt källmaterial om bostäder kring sekelskiftet 1900

Skjul och kåkstäder

På bilden syns området vid nuvarande Jarlaplan i början av 1900-talet. Du kan se att stenstaden Stockholm har växt upp. Men fortfarande finns områden kvar som vi idag skulle kalla kåkstäder eller slumområden. Eriksbergsområdet på bilden, eller Träsket som det också kallades var ett av dem.

I en skrift från 1879 beskrivs bostadsförhållandena vid Träsket såhär:

För närmare fyratio år sedan var det nuvarande Roslagstorg, som då hette Träsktorget, en högligen vårdslösad del av hufvudstaden. I närheten af detsamma lågo flera mer eller mindre bofälliga lador /.../ hvilkas /.../ väggar lemnade åtskilligt pack, som saknade tak över hufvudet, gemensamt tillfälle att stiga in och skaffa sig nattqvarter kostnadsfritt. /.../ Mellanrummen mellan ladorna var fulla av skräp och smuts. /.../ Knappt femtio steg från dessa lador voro några ömkliga, till bostäder för menniskor uppbyggda hus /.../ Trasiga barn, fattiga fabriksarbetares magra gestalter, arbetslösa daglönare och afsigkomna hantverkare, utom en mängd tjufvar och tjufvgömmare av båda könen, utgjorde den enda befolkningen i denna trakt av staden.

När det moderna Stockholm växte fram under 1900-talets första hälft med flervåningshus och raka gator lämnades vissa områden kvar med skjul och små verkstäder. Ibland användes vissa av husen även som bostäder av männsiskor som stod utanför samhället på olika sätt. Ända fram till 1960-talet fanns det ett stort antal sådana områden inne i centrala Stockholm. Författaren Per- Anders Fogleström beskriver detta i sin roman Sommaren med Monika från 1951 (filmatiserad av Ingmar Bergman 1953):

En sån där gata som visst blivit bortglömd av stadsplanerare och tomtjobbare, där kåkarna är låga och ruffiga, där det ligger några små verkstäder och lagerskjul och en och annan skrothandlare fyller gården bakom ett rött plank med bråte. 

I Stockholms utkanter fanns romernas läger. Det var en sorts kåkstäder som etablerades av Stockholms stad under 1900-talet som en bostadslösning för de svenska romerna. Romernas omfattades inte av politiken som skulle ge alla bostad förrän i slutet av 1960-talet.

Stockholms sista kåkstad var Lugnet, ett industriområde vid Hammarby sjö bestående av skjul och småindustrier i mycket enkla byggnader. Lugnet revs inför byggandet av Hammarby sjöstad och de sista skjulen försvann 2002.

Utvalt källmaterial om Lugnet och andra kåkstäder

Nödbostäder

Under årtiondena kring sekelskiftet 1900 fanns en utbredd uppfattning om att många sociala problem berodde på bostadssituationen. Åtgärder sattes in för att på olika sätt förbättra stockholmarnas bostadsförhållanden. De sociala problemen hade förstås många orsaker. Bostadssituationen var väl snarare ett av problemen än orsaken till dem. Nödbostäder var en åtgärd för att hjälpa dem som var i akut behov av bostad. De inreddes i tillgängliga fastigheter, på vindar och till och med i gymnastiksalar.

Barnrikehus för stora familjer

År 1935 togs ett riksdagsbeslut om att man skulle bygga så kallade barnrikehus i städer där trångboddheten var stor. Bakgrunden till beslutet var att socialdemokraterna fått regeringsmakten år 1932 och att det tillsattes en bostadssocial utredning år 1933. Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan som gavs ut år 1934 hade säkerligen också betydelse. I boken tog Myrdals bland annat upp hur viktigt bostäder det var för befokningsfrågan och att familjer hade goda förutsättningar för att skaffa barn. 

Stora familjer flyttade in i husen

Staten gav kommunerna förmånliga lån för att de skulle bygga moderna ändamålsenliga bostäder åt barnfamiljer. I Stockholm började de första barnrikehusen byggas i Kristineberg och Hammarby år 1936. Även på Stickelbergsvägen och Körsbärsvägen vid Roslagstull, i Hjorthagen, byggdes barnrikehus. Villkoret för att få flytta in i husen var att familjen hade minst tre barn. Staden betalade en del av hyran i barnrikehusen. Ju fler barn en familj hade, desto större bostadsbidrag fick familjen. Husen hade moderniteter som rinnande varmt och kallt vatten, toalett inomhus och sopnedkast  fanns i huset. En lyx som stod i skarp kontrast till de bostäder som familjerna oftast kom ifrån. 

För att förvalta barnrikehusen bildades så kallade allmännyttiga bostadsföretag. Det blev starten för ett allmännyttigt bostadsbyggande i Sverige med syfte att bygga och erbjuda hållbara och prisvärda bostäder för alla.

Bilder på nödbostäder och barnrikehus

Kollektivhus och Egnahem

Alva Myrdal hade även idéer kring kollektiva lösningar och specialisering som det mest effektiva sättet att sköta samhället. Det gäller även boendet och familjelivet. Ett exempel är de så kallade kolllektivhusen. Där skulle barnen tas omhand i storbarnstugor av utbildad personal och maten lagas i storkök och köras med mathiss upp till lägenheterna.

Exempel på kollektivhus i Stockholm är det så kallade Markeliushuset som byggdes 1935 på John Ericssongatan på Kungsholmen och kollektivhusen i Nockebyhov. Husen finns fortfarande kvar men de kollektiva lösningarna är avvecklade.

Att bygga småstugor och Egnahem blev populärt

En annan bostadstyp som förknippas med tiden, folkhemmet och dess politik allra mest är småstugorna eller Egnahem. Ett ”egnahem” var en mindre bostad som låg för sig själv. I huset skulle det bo en familj. Bostaden innehöll 2-3 rum och kök. 

Småstugebyrån (Småa) i Stockholm bildades 1927 som en avdelning inom Stockholms stads fastighetskontor. Arbetare med många barn och med en liten men någorlunda säker inkomst, skulle få möjlighet att skaffa en egen småstuga. Detta gjordes möjligt genom att man fick ett billigt lån från staden och att husägarna gjorde mycket av byggnadsarbetet själva.

Läs mer om Egnahem och Stockholms stads småstugor i Temat Staden växer!

Utvalt källmaterial om småstugor och Egnahem

Biblioteket tipsar: Böcker om bostäder och bostadshistoria

Externa länkar

Artiklar om välfärdssamhällets framväxt

Uppdaterad