Hjalmar Branting talar framför Stadshuset
Hjalmar Branting talar på Stadshusets invigning 1923. Okänd fotograf, Stadsmuseet i Stockholm.

Hjalmar Branting

Som chefredaktör och ordförande för Socialdemokratiska arbetarpartiet arbetade Hjalmar Branting bland annat för allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Åren 1920–1923 var Hjalmar Branting Sveriges statsminister. 1921 fick han Nobels fredspris för sina stora insatser inom Nationernas Förbund, föregångare till dagens Förenta Nationerna (FN).

Vem var Hjalmar Branting?

Hjalmar Branting föddes 1860 i en förmögen familj. Han växte upp och bodde nästan hela sitt liv på Norrtullsgatan 3 i det hus som hans föräldrar lät bygga 1865 och som kom att kallas för Brantingska huset. 

Hjalmar Branting gick i Beskowska skolan tillsammans med bland andra kronprinsen, Gustav V. Under ungdomsåren bekantade han sig med marxism och började 1878–79 kalla sig för socialdemokrat.

Efter att hans föräldrar dog påbörjade han en karriär som politiker och publicist. Som huvudredaktör för tidningen Social-Demokraten utmanade han konservativa värderingar. 1888 publicerade han en artikel skriven av Viktor Lennstrand som uppmanade läsaren att överge kristendomen och lämna Svenska kyrkan. Hjalmar Branting dömdes för "tryckfrihetsmissbruk" och hädelse och fick tillbringa tre och en halv månad på Långholmens centralfängelse.

Efter fängelsevistelsen fortsatte dock Branting och Social-Demokraten att verka för de frågor som Socialdemokraterna verkade för: yttrandefrihet, tryckfrihet, allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och ett avskaffande av monarkin. 

Brantings roll i rösträttsprocessen

Så småningom blev Hjalmar Branting invald i riksdagen (1896) och ordförande för Socialdemokratiska arbetarpartiet (1907). Framförallt var det som opinionsbildare som Hjalmar Branting blev framgångsrik. 1902 skrev han en motion i riksdagen där han föreslog att allmän och lika rösträtt skulle införas.

Den 20 april samma år samlades mellan 30 000 och 50 000 människor för att demonstrera för allmän rösträtt. Hjalmar Branting var huvudtalare. Enligt en samtida källa (nedan) var ”menniskorna packade som sillar. Somliga ha klättrat upp i träden. Hatt vid hatt synas nedanför öfverallt”.

Det uppstod sedan tumult och flera blev gripna av polisen. Polisen angrep även demonstranter med sablar och flera blev sårade. Hjalmar Branting försökte lugna ner situationen och uppmanade demonstranterna att gå hem.

Branting och Blodbadet på Gustav Adolfs torg

Våren 1917 pågick första världskriget och det ledde till problem med matförsörjningen i Sverige och resten av Europa. Läget förvärrades alltmer under våren. Människor var missnöjda över både bristen på mat och på sociala orättvisor i samhället. I Ryssland abdikerade tsaren och kommunisterna tog makten i oktoberrevolutionen.

April månad blev mycket orolig med stora hungerdemonstrationer som samlade flera hundra tusen deltagare i hela landet. I början av maj, efter relativt lugna förstamajdemonstrationer, utbröt så kallade potatiskravaller. På flera orter i landet drabbade polis samman med hungrande män och kvinnor.

Oroligheterna kulminerade tisdagen den 5 juni med den händelse som kallats för "Blodbadet på Gustaf Adolfs torg". Samma dag debatterade riksdagen allmän och lika rösträtt på Hjalmar Brantings initiativ. Polisen befarade att demonstrationer skulle komma att äga rum i Stockholm, och polismästaren Vilhelm Tamm placerade därför ut poliser och militärer på flera platser i innerstaden.

Tiotusentals arbetare samlades på Gustav Adolfs torg för att demonstrera mot det rådande nödläget i Sverige och för allmän och lika rösträtt. Demonstrationen var till en början lugn men när arbetarna anfölls av ridande poliser bröt våldsamheter ut.

Hjalmar Branting var på plats och försökte lugna demonstranterna, utan att lyckas. Polisen gav honom skydd så att han kunde ta sig från platsen. På fotografiet syns han i förgrunden till vänster, mitt bland polishästar och sablar.

Med tiden vann Socialdemokraterna i samarbete med Liberalerna allt större politiskt stöd för sin politik. När Hjalmar Branting blev statsminister, 1920, så hade flera betydelsefulla beslut fattats, bland annat om åtta timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt. Genom en kompromiss med Liberalerna hade också kungen fråntagits allt politiskt inflytande.

Uppdaterad