Stockholms blodbad 1520
Efter tre dagars fest för att fira kröningen av den nye unionskungen Kristian II stängdes dörrarna till slottet. Stockholmarna fick order att stanna inomhus. Så startade Stockholms blodbad som pågick 8-9 november 1520.
De första som dödades var biskop Mattias av Strängnäs och biskop Vincent av Skara. Bödeln halshögg dem med svärd. Efter dem blev 15 adelsmän avrättade och sedan tre av Stockholms borgmästare och flera andra i stadens råd. Borgmästarna och rådsherrarna var de som hade styrt Stockholm. Andra dagen fortsatte blodbadet. Då var det flera av stadens invånare som blev avrättade, tillsammans med adelsmännens tjänare och några av åskådarna som var med på Stortorget och tittade på. Enligt Olaus Petris krönika blev en person som hette Lasse Hass avrättad bara för att han stod och grät under avrättningarna, och Lambrekt Bårdskärare blev utdragen ur sin rakstuga för att bli halshuggen på torget.
Det ska ha regnat under den andra dagens avrättningar så att blodet från de döda kropparna sköljdes ned från torget och ut längs gränderna i Gamla stan.
"Och bleffuo the dödhe kropparnar liggiandes på torget ifrå Torsdaghen in til Lögerdaghen. Och war thet een ynkeligh och jemmerligh syn, huru blodhin med watn och treek, som så åårs wara pläghar, lopp i rännestenanar, nedh aff torghet."
Blodbadet började med kröning och fest
Den 4 november 1520 krönte ärkebiskopen Kristian II till kung av Sverige, i Storkyrkan. Kungen hade bjudit alla svenska adelsmän och mäktiga personer i Stockholm till ceremonin. Efter kröningen blev det fest på slottet Tre kronor, i tre dagar. Den sista dagen höll ärkebiskop Gustav Trolle ett tal där han anklagade flera personer för att vara kättare. De hade gjort uppror mot kyrkan, och enligt kyrkans lag skulle de dödas. Dåtidens människor såg kyrkans lag som helig, och Kristian II ska ha sagt att han inte kunde sätta sig över den för att stoppa avrättningarna.
Gustav Trolle räknade upp namnen på biskopar, adelsmän och borgare i Stockholm som tidigare hade avsatt honom som ärkebiskop och bestämt att hans gård Stäket utanför Stockholm skulle förstöras. De anklagade låstes in på slottet, och dagen efter höll ärkebiskopen i en rannsakning som dömde de anklagade till döden. De dömda blev ledda ut på Stortorget för att halshuggas.
En lång konflikt bakom blodbadet
Det pågick flera olika konflikter mellan personer och grupper i Sverige som har betydelse för att förstå bakgrunden till blodbadet. En sådan konflikt gällde unionen mellan Sverige och Danmark. Länderna styrdes av en och samma regent sedan Kalmarunionen grundades 1397. Två tyskar och fyra danskar hade suttit på tronen sedan dess.
Under unionstiden hade Sverige en riksföreståndare som hade ansvar för att styra landet när kungen inte var där. I Sverige skapade unionen konflikt, mellan grupper inom Sverige och mellan Sverige och Danmark.
Uppror mot unionen med Danmark
I Sverige fanns det mäktiga släkter och personer i dåtidens samhällselit som ville bevara unionen med Danmark, men det fanns också en stor grupp som ville att Sverige skulle bryta sig ur unionen och bli självständigt. Några samarbetade med den danske kungen och några kämpade för att helt bryta kontakten med Danmark.
1434 bröt Engelbrektsupproret ut i Bergslagen. Ledaren, Engelbrekt Engelbrektsson, ledde soldater i ett krig mot den danske kungen men blev dödad och upproret tog slut efter några år. Sverige stannade kvar i unionen men styrde sig ganska självständigt.
När den danske kungen ville återta makten blev det ett nytt krig. Efter slaget vid Brunkeberg 1471 behöll Sverige ganska stor frihet. Då var Sten Sture den äldre riksföreståndare och han var motståndare till unionen. Stockholms stad ställde sig på Stures sida mot unionen med Danmark. Det svenska riksrådet avskaffade till exempel det gamla privilegiet för tyska köpmän att välja tyska borgmästare i Stockholm.
När Kristian II kom till Stockholm för att bli krönt till svensk kung 1520 var han redan kung av Danmark. Enligt unionens regler och beslut som länderna tidigare kommit överens om hade Kristian laglig rätt att bli svensk kung också.
Gustav Trolle blev avsatt som ärkebiskop
En av de som var för unionen med Danmark, var Gustav Trolle. Han hade blivit utsedd till svensk ärkebiskop 1515. Påven hade då gett honom rätt att ha egna soldater för att försvara sig och sin mark runt slottet Stäket utanför Stockholm. Den svenske riksföreståndaren, som nu hette Sten Sture den yngre, var motståndare till unionen och till den nye ärkebiskopen. Sten Sture tog tillbaka Stäket eftersom Gustav Trolle inte hade svurit sin trohet till riksföreståndaren eller Sveriges regering, riksrådet. Både Stockholms råd och riksrådet stödde beslutet att förstöra Stäket.
Trots påvens protester blev Gustav Trolle också avsatt som ärkebiskop. Kung Kristian stödde däremot Gustav Trolle och drog mot Stockholm med sin armé av tyska och skotska legosoldater.
Kristina Gyllenstierna försvarade Stockholm
Sten Sture den yngre blev sårad i kriget och dog på våren 1520. Då lämnade han över ansvaret som riksföreståndare på sin fru, Kristina Gyllenstierna. Hon var i 25-årsåldern, nybliven änka, gravid och ensamstående mor när den danska armén nådde fram till Stockholm och började belägra staden. Kristina Gyllenstierna ledde försvaret och vägrade länge att ge upp.
Men på hösten 1520 kom den danske kungen överens med de som försvarade Stockholm. Han gav dem amnesti så att de inte skulle kunna bli anklagade för att ha motarbetat den danske kungen, unionen och kyrkan, genom att avsätta ärkebiskopen och riva hans slott. Då öppnade Stockholm stadsportarna och började förbereda kröningen av Kristian II till svensk kung. När Gustav Trolle anklagade sina, och kungens, motståndare för kätteri hänvisade han till den kyrkliga, kanoniska lagen. Den kyrkliga lagen stod över den världsliga, och Kristian II:s avtal om amnesti var alltså värdelöst.
Kristina Gyllenstierna blev inte avrättad som de andra motståndarna utan blev förd till fängelse istället.
Kristian II blev tyrann efter blodbadet
Kristian II var kung över både Danmark och Sverige. I Sverige kallas han ofta Kristian Tyrann. Det namnet har han fått eftersom han lät döda så många människor, först i Stockholms blodbad i november 1520 och sedan ännu fler på sin resa tillbaka till Danmark efter det.
Den ansvarige bödeln sade sig ha dödat 82 människor innan blodbadet var över. När kung Kristian reste tillbaka till Danmark fortsatte avrättningarna längs hans väg. I flera städer och i klostret Nydala dödades människor som kungen såg som fiender eller som han ville straffa.
Innan Kristian II reste från Stockholm utsåg han nya borgmästare och biskopar som skulle styra istället för de som blivit dödade. Det nya rådet i Stockholm skrev ett brev till kungen den 22 november. I brevet svor att de skulle lyda och vara lojala mot kungen.
"...wor kiereste nadigeste herre, hulskap, manskap oc trotienst, som wij wor rette herre och konung pligtige (ere at góre oc s)we(rie)."
Rådet varnar kungen för Gustav Vasa
Kanske tänkte kung Kristian att blodbadet skulle avskräcka svenskarna från fler uppror. Det verkar ha blivit tvärtom. Bara något år senare gick det rykten i Stockholm om att "Góstaff Ericsson oc hans parti” startat "nogen opróre j Dalene".
Det var Gustav Vasa som samlade stöd i Dalarna för att avsätta Kristian II. Sommaren 1521 lyckades han göra det och blev själv riksföreståndare. Den 6 juni 1523 valde riksdagen i Strängnäs honom till kung av Sverige. Därmed var unionen med Danmark över.
Källorna ger osäkra svar
Det finns historiska källor som berättar ungefär hur Stockholms blodbad gick till - om köningsfesten, Gustav Trolles anklagelser och avrättningarna. Däremot vet vi inte säkert vem som faktiskt bestämde att så många människor skulle dödas. Forskare och historiker lägger antingen ansvaret på kung Kristian II eller på någon av hans rådgivare, den före detta ärkebiskopen Gustav Trolle till exempel. Ingen vet om blodbadet var planerat i förväg eller om det blev bestämt under de där dagarna i november på slottet Tre kronor.
