Allmän och lika rösträtt
Vad krävs för att vi ska ha demokrati? Till att börja med måste alla få rösta om vem som ska styra landet. Men vilka är "alla"? Det har varierat med tiden.
Sveriges riksdag var länge uppdelad i fyra stånd. Adel, präster, borgare och bönder hade sina egna representanter. Andra grupper i samhället hade ingen som förde deras talan vid riksdagarna. Människor som bodde i städerna men som inte räknades som borgare tillhörde inte något stånd och hade inga representanter, till exempel. Det var bara män som kunde delta i riksdagens arbete. Under frihetstiden 1719-1772 hade däremot vissa kvinnor rösträtt.
Ståndsriksdagen avskaffades 1865-1866
Den 7 december 1865 avskaffades den urgamla ståndsriksdagen och Sverige fick en riksdag med två kamrar. I andra kammaren satt ledamöter som de röstberättigade valt – och i första kammaren satt representanter som landsting och stadsfullmäktige utsåg.
I den gamla riksdagen röstade de flesta med sin egen grupp. Nu började de som hade rösträtt använda den som egna individer. Dessutom träffades den nya riksdagen oftare än den gamla. Möten hölls varje år istället för vart tredje. Det innebar i princip att riksdagen från och med 1866 höll igång året runt och inte behövde kallas in av kungen. Det var ett viktigt steg mot parlamentarism. I ett parlamentaristiskt styre är det valresultatet som bestämmer vem som ska bilda regering, inte kungen.
Vem fick rösta i den nya tvåkammarriksdagen?
De flesta vuxna i Sverige fick inte rösta till den nya riksdagen. Det fanns rösträttsstreck som begränsade rösträtten. Rösträtten hängde ihop med hur mycket skatt du betalade och vilket kön du hade. Den som var rik och betalade mycket skatt hade flera röster i valet. De som var fattigast fick inte rösta alls. Och det var bara män fick rösta.
Under slutet av 1800-talet arbetar både liberaler och socialdemokrater för att ge fler människor rösträtt. Allmän och lika rösträtt var ett krav vid socialdemokraternas demonstrationer på första maj varje år. Vid flera tillfällen anordnades också särskilda rösträttsdemonstrationer.
Den liberala gruppen Reformföreningen kämpade också för allmän rösträtt. I sitt program från 1880 kräver Reformföreningen allmän rösträtt, men bara för män. Fosterländska förbundet var mer konservativt och argumenterade mot att utöka rösträtten så att fler skulle kunna delta i det demokratiska arbetet.
Våldsamma demonstrationer för rösträtt i Stockholm 1902
20 april 1902 marscherade ett stort demonstrationståg med över 30 000 deltagare från Lilljansskogen på Norra Djurgården mot Gustav Adolfs torg. Vid Jakobs torg mötte demonstranterna en stor polisstyrka. Det blev bråk och poliserna angrep demonstranterna med sablar och käppar. Demonstranterna svarade med att kasta hattar, skor och sten mot polisen.
Senare fortsatte oroligheterna på Barnhusgatan. Demonstranterna hade ändrat riktning och var på väg mot Folkets hus när de attackerades av polis som hade spärrat av gatan i båda ändarna. Polisen högg rakt in i folkmassan med sina sablar och panik utbröt.
Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting klev ut på Folkets hus balkong och försökte lugna ner situationen men det hjälpte inte. Det hann bli sent på kvällen innan folkmassan började glesna.
Flera länder utökade rösträtten i början av 1900-talet, både för män och kvinnor. Många konservativa politiker kämpade emot reformer, men 1909 infördes allmän rösträtt i Sverige för män.
Kampen för kvinnors rösträtt
Läraren och politikern Fredrik Theodor Borg skrev den första motionen i riksdagen om kvinnlig rösträtt 1884. Förslaget röstades ner, 53 röstade mot och 44 röstade för.
Frida Stéenhoff var författare och samhällsdebattör. 1903 presenterade hon begreppet feminism i skriften ”Feminismens moral”. Den 23 november 1905 höll hon ett föredrag om kvinnlig rösträtt i Stockholm med titeln ”Hvarför skola kvinnorna vänta?”
Kampen för kvinnlig rösträtt tog upp mycket tid och kostade mycket pengar. Frida Stéenhoff tyckte att tiden och pengarna kunde användas på ett bättre sätt och förstod inte varför kvinnorna skulle vänta på sin rösträtt.
De som var motståndare till den kvinnliga rösträtten menade att kvinnorna inte var mogna. Frida Stéenhoff höll inte med. Enligt henne var rösträttsfrågan inte en fråga om mogenhet. Hon tyckte att själva poängen med allmän och lika rösträtt är att låta folket säga sitt. Om det är moget eller inte spelar ingen roll.
Kvinnorna organiserade sig för att kräva rösträtt
1902 grundades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Föreningen samlade politiskt aktiva kvinnor från höger till vänster. Anna Lindhagen, Lydia Wahlström, Anna Whitlock och författaren Elin Wägner var berömda medlemmar.
Föreningen jobbade med ett intensivt påtryckningsarbete. De ordnade namninsamlingar, delade ut flygblad, skrev brev till kungen och höll föredrag. Föreningen inrättade till och med en kvinnornas "rösträttsdag".
1911 blev ett stort år för LKPR. Då stod föreningen värd för den internationella kvinnorösträttsrörelsens sjätte kongress. En bild av kongressen får du i det utförliga programmet. I programmet finns bland annat porträtt och biografier över märkvärdiga svenska kvinnosakskvinnor.
Redan hösten 1910 hade kongressen blivit föremål för livliga samtal i Stockholms stadsfullmäktige. LKPR hade då sökt ett anslag på 3000 kronor av fullmäktige för att kunna "värdigt sörja för sina utländska gästers mottagande". Efter en lång debatt beviljades anslaget. Strax därpå inkom dock inte mindre än tre skriftliga protester mot beslutet.
Ogifta kvinnor fick rösta i kommunalval
Ogifta, myndiga kvinnor som hade tillräckligt mycket pengar kunde rösta i kommunala val sedan 1862. Men så fort hon gifte sig med en man blev hon omyndig igen och förlorade sin rösträtt. Mellan 1907 och 1909 ändrades lagarna så att kvinnor också kunde ställa upp i valen och bli ledamöter i kommunfullmäktige. En av de första kvinnliga ledamöterna i Stockholms stads fullmäktige var Valfrid Palmgren.
Allmän och lika rösträtt för män och kvinnor infördes 1918-1921
1918 fick nästan alla myndiga kvinnor och män rösta i valet till kommunfullmäktige. Den 24 maj 1919 beslutade riksdagen att det skulle vara samma regler vid riksdagsvalen också.
Vid valen till riksdagen 1921 hade en stor majoritet av Sveriges vuxna befolkning rösträtt. Nu var också varje persons röst också värd lika mycket. Tidigare hade en rik personer flera röster, men den som var fattig hade bara en.
Rösträtten var fortfarande begränsad
Vid valet 1921 gällde visserligen allmän och lika rösträtt, men det var flera grupper i samhället som ändå inte fick delta. Det fanns så kallade ordentlighetsstreck som gjorde att en del inte fick lov att rösta:
- de som satt i fängelse
- människor som inte kunde försörja sig själva eller hade stora skatteskulder
- de som var omyndigförklarade
- män som inte gjort värnplikten
Dessutom var du tvungen att ha fyllt 23 år för att få rösta och ha betalat kommunalskatt i minst tre år.
Fram till 1950-talet fick många romer i Sverige inte heller rösta, trots att de var svenska medborgare. Det var bara personer som var skrivna på en fast adress som stod med i röstlängden. Romer som var kringresande och saknade fast adress eller som blev hindrade av kommuner att bosätta sig, hade alltså inte rösträtt.
Sedan 1989 får alla över 18 rösta
Reglerna för rösträtten har ändrats flera gånger och ordentlighetsstrecken som gjorde att en del inte fick rösta har tagits bort. För riksdagsvalen har till exempel de här ändringarna gjorts:
- 1922 avskaffade riksdagen kravet på att män skulle ha gjort värnplikten för att få rösta.
- 1937 fick fängelsedömda också rösta
- 1945 sänktes rösträttsåldern till 21 år och de ekonomiska kraven togs bort.
- 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 år och 1974 till 18 år.
- 1989 avskaffades omyndigförklaring. Sedan dess har alla svenska medborgare över 18 år rösträtt.
![Att tänka på innan man lofvar eller beslutar. Några sanningens ord från Fosterländska förbundet i Stockholm. [Rösträttsfrågan]](/skblobs/5b/5b5b86af-0e83-4c8f-8842-bdf863932459.jpg?preset=pl-220)
