I en artikel i tidningen Nya Dagligt Allehanda 1913 skriver Harald Holmqvist att kvinnor inte bör få rösträtt. Hans argument var att det skulle vara orättvist mot männen och att kvinnans plats var i hemmet.
Harald vände sig mot att kvinnor skulle ha rösträtt, med motiveringen att kvinnorna inte gjorde något för staten för att förtjäna den rättigheten. Männen däremot, menade han, ställde upp för staten genom att göra värnplikt och hade därmed gjort sig förtjänta av rösträtten.
Dessutom ansåg Harald Holmqvist att kvinnans skyldighet var […] att först och främst vara kvinna, liksom det är mannens plikt att först och främst vara man”. Att vara kvinna likställdes med att vara i hemmet och ta hand om man och barn, och kunde inte förenas med rösträtt:
”[…] ty hemmens lycka bygges icke af politiskt kvinnogräl och icke heller af dem som sträfva efter kvinnorösträtten för att med den söka – votera bort sin kvinnlighet” skrev Harald.
Först 1919 beslutade riksdagen att kvinnor skulle få rösta i allmänna val, och i valet 1921 fick de rösta för första gången. Innan dess hade det förts en lång och hård kamp med mycket motstånd. Av stor betydelse här var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt som hade startat 1903.
Renskrift av artikeln
"Rösträttskrafvet för kvinnor.
Det har i dessa dagar talats stora ord kvinnorösträtten såsom ett ofrånkomlighet rättfärdighetskraf.
Är det verkligen så, att själva rättfärdigheten utgör det centrala i denna agitation, hvarför undviker man då med sådan sorgfällighet allt ordande om de skyldigheter gent emot staten, som måste ligga till grund för en af staten given rättighet? Eller, med andra ord, hvarför framhåller man aldrig mannens värnplikt, då man har så lätt att finna afundsord om mannens rösträtt?
Måhända skulle då kravet på lika rösträtt för man och kvinna icke längre framstå såsom någon rättfärdighet — för de rättfärdiga.
Men kvinnorna ha ju moderskapet, och det är deras värnplikt, säga kvinnorösträttens anhängare.
Nej! Moderskapet i all ära, men där finns intet af staten lagstadgat åläggande, och ingen kvinna har väl ännu känt modersfröjden enbart af pliktkänsla eller kärlek till fosterlandet.
Hos mannen är det däremot främst lagens bud, som, jämte pliktkänslan bringar honom att fullgöra sin fosterlandstjänst under fanorna. För dessa osjälviska uppoffringar få väl mannens rösträtt i viss mån anses utgöra ett statens vederlag.
Men kvinnorösträtten bör icke enbart betraktas ur synpunkten af ett s.k. rättfärdighetskraf. Låt oss då komma ihåg, att det är kvinnans skyldighet att först och främst vara kvinna, liksom det är mannens plikt att först och främst vara man.
Om nu staten tillerkänner kvinnan rösträtt, då har den också i princip erkänt att det ej är genom verksamheten i eget hem, således icke kvinnan såsom kvinna — maka, moder — utan kvinnan såsom politisk mötestalare o. dyl., som gör staten det största gagnet.
Ty trots allt fagert tal kvarstår dock den kätterska tanken, att det icke är hemmens sak, som ligger kvinnorösträttens vapendragare varmast om hjärtat, ty hemmens lycka bygges icke af politiskt kvinnogräl och icke heller af dem som sträfva efter kvinnorösträtten för att med den söka — votera bort sin kvinnlighet.
Nej, det synes i allmänhet vara de s. k. självförsörjande — ett osant, styggt ord och ett oberättigadt hån mot hemmens kvinna — det relativa fåtal, som genom kvinnorösträtten hoppas på likställighet med männen, icke i arbetsprestation, men i löneförmåner, vid inträde i verken etc., etc.
Och det är dylikt som Sveriges alla kvinnor skulle visa sitt intresse, under inflytande af många vackra orden rättfärdighet och hemmens sak, och därmed söka förhjälpa till den inom kvinnorösträttens led så ifrigt eftertraktade segern och den ännu ifrigare efterlängtade triumfen öfver männen.
Högalid, Elfsjö, 30 maj 1913.
Harald Holmqvist."
