I en artikel i tidskriften Idun 1907 svarar de framstående rösträttskvinnorna Karolina Widerström, Anna Lindhagen, Signe Bergman och Hilma Borelius på frågan om varför de önskar rösträtt för kvinnor.
Alla fyra svarar att de vill att kvinnor ska få rösträtt och valbarhet bland annat för rättvisans skull och för att kvinnorna själva ska kunna tillvarata sina egna intressen.
Läkaren Karolina Widerström uttrycker det så här:
”Och endast om alla kategorier af människor få tillfälle att med kraft värna om hvad för dem är viktigt och kärt, banas väg för den rättvisa, som är en af grundvalarne för samhällets lycka”
Signe Bergman framhåller även sitt politiska intresse och skriver så här:
”Vidare önskar jag rösträtt, därför att jag är intresserad af politiska spörsmål. Jag skulle i likhet med flertalet finska kvinnor och i motsats till många män använda min rösträtt”
Politikern Anna Lindhagen tillägger också att kvinnornas ställning skulle höjas genom att de fick rösträtt.
Kampen för den kvinnliga rösträtten var lång och intensiv och fördes inte minst av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), som hade startat 1903. Från att artikeln publicerades 1907 skulle det dröja ytterligare 12 år innan riksdagen beslutade om allmän rösträtt för kvinnor 1919. År 1921 fick de svenska kvinnorna äntligen rösta i allmänna val för första gången.
