Stockholmskällan

Historia i ord, ljud och bild
Bussar vid Brunkebergstorg, nattid.
Bussar vid Brunkebergstorg. Fotograf: Håkan Trapp, 1964, Spårvägsmuseet.

Bussar

Bussar har spelat en central roll i Stockholmstrafiken. Länge var det hästkraften som förde runt människor och varor, men sedan dess har Stockholm haft bussar som gått på diesel, el och ved också. När staden växte och fler fick råd att resa kollektivt var det bussar som skötte mycket av pendeltrafiken.

Hästomnibussen - Stockholms första buss

På 1830-talet började bussar dragna av hästar att köra i Stockholm. Det var stadens första regelbundna bussverksamhet. Vagnarna såg ungefär ut som gamla spårvagnar gör. De hade säten och tak, men inte några fönster till en början. Hjulen var gjorda av järn.

Hästomnibussarna gick i linjetrafik, precis som dagens bussar gör. Men det fanns inte några särskilda hållplatser. Passagerarna fick istället ropa när de ville kliva av eller på.

Hästarna som drog omnibussarna på de skumpiga gatorna i Stockholm hade från början inga namn, bara ett nummer. Men när löjtnant Ernst Hjortzberg blev spårvägschef vid det Norra bolaget år 1899 blev det ändring på den saken. Nu fick hästarna även ett namn.

Det var inte lätt att komma på namn till alla hästarna och Hjortzberg fick ta hjälp av sin fru, faktiskt hela släkten för att hitta namn till alla hästarna. De döptes efter antikens och nordens gudasagor, världshistorien och litteraturen. Det blev namn som Zevs, Jupiter, Akilles, Herakles, Attila, Ramses, Figaro, men också spritsorter som Arrak och Punsch.

År 1877 kom de mer bekväma hästspårvagnarna, som gick på räls. Den sista hästomnibussen gick 1905.

Diligenser, mittemellan buss och taxi 

Redan på 1600-talet bestämde Stockholms stad att det skulle finnas hyrkuskvagnar för att transportera människor i och kring Stockholm. Kuskarna höll häst och vagn i beredskap för att skjutsa resande. Senare var de hästdragna hyrdroskorna vanliga i staden, som en sorts taxiverksamhet.

Enligt lagen skulle kuskarna också kunna servera passagerarna vin, öl, mjöd och brännvin. De skulle också kunna erbjuda dem en sovplats om resan blev lång.

Hästarna drog också mycket av varuleveranserna, bland annat is, till affärer och hushåll runt Stockholm.

Utvalt källmaterial om hästbussar

Motorbussarna tar över kollektivtrafiken

Den första motordrivna bussen i Stockholm kallades ”Bullerbussen” i folkmun. Den gick i trafik på Drottninggatan 1899. "Bullerbussens" hade järnskodda hjul. Bussen var tung, motorn lät mycket och när järnhjulen slog mot de ojämna gatstenarna blev ett det ett väldigt oväsen. Den skakade sönder både hus och fönsterrutor. Bullerbussen blev ingen succé och busslinjen lades ned efter några veckor.

Gummidäcken gjorde bussarna tystare och bekvämare

Under 1900-talet bredde Stockholms bebyggelse ut sig allt mer. Medelklassen växte också och arbetarklassen fick det bättre. Allt fler hade råd att kosta på sig lyxen att köpa bussbiljett.

Det blev allt lättare att få kollektivtrafiken lönsam och efter första världskriget började allt fler motordrivna bussar trafikera Stockholms gator. Till skillnad från de tidigare bussarna var hjulen inte klädda med järnringar utan med gummidäck. I takt med att dieselmotorerna utvecklades och gatorna asfalterades så blev färden både bekvämare och tystare.

När det var bensinbrist gick bussarna på ved

Under andra världskriget var det brist på drivmedel som bensin och diesel. Kriget gjorde det svårt att importera varor och man försökte ersätta dem med sådant som gick att producera inom landet istället. Bristen på drivmedel drabbade busstrafiken i Stockholm. För att hålla igång trafiken drevs bussarna med gengas istället. Gengasaggregatet kunde sitta på en liten släpvagn efter fordonet och eldades med ved eller kol.

Arbetet med gengas var så farligt att det förlades utomhus vid Hornsbergsgaraget.

Trådbussarna gick på el

Mellan 1941 och 1964 fanns det trådbusstrafik i Stockholm. Trådbussen gick på el, precis som en spårvagn, och följde på samma sätt elkablar som satt uppspända över gatorna. Men till skillnad från spårvagnen körde den inte i spår utan direkt på vägbanan, precis som andra bussar.

Utvalt källmaterial om motorbussar

Dubbeldäckare, kollektivtrafik på höjden

Under 1960-talet blev dubbeldäckaren en allt vanligare syn i Stockholm. När Sverige införde högertrafik 1967 skrotade Stockholm alla spårvagnar. Dubbeldäckarna fick ersätta spårvagnarna. Den sista dubbeldäckaren i Stockholms lokaltrafik togs ur drift 1976.

Utvalt källmaterial om dubbeldäckare

Essingeolyckan - en av de värsta bussolyckorna

1948 inträffade en fruktansvärd trafikolycka som blivit en av stadens mest kända. En trådbuss krockade med en lastbil på Stora Essingebron. Bussen körde rakt igenom broräcket. Elva personer omkom i olyckan, bara en överlevde.

Utvalt källmaterial om Essingeolyckan

Kvinnliga busschaufförer

År 1958 var det år då kvinnor kliver in på förarplatsen. På våren, närmare bestämt den 25 mars debuterade Margit Claesson som första kvinnliga bussförare inom Stockholms Spårvägar. Hon var även den första kvinnan i spårvägens historia som intog en förarplats.

Färdtjänst

Färdtjänsten utvecklades i takt med att mänskliga rättighetsrörelsen för bland annat människor med nedsatt rörelseförmåga växte. Färdtjänst är ett stöd för människor som har svårt att resa på egen hand eller med kollektivtrafiken. 1971 fick SL uppdraget att organisera färdtjänsten. De tog emot telefonsamtal från passagerare som ville åka någonstans och skickade ut färdtjänsttaxin och färdtjänstbussar.

Utvalt källmaterial om bussar

Uppdaterad