Cyklar uppställda bland bilar framför Konserthuset.
”Parkeringselände” på hörnet Sveavägen/Kungsgatan. Fotograf: Gunnar Lantz, 1950. Stadsmuseet i Stockholm

Cyklar

Cykeln, eller velocipeden som den kallades från början, var en lyxprodukt under 1800-talet. Men så småningom blev den ett viktigt transportmedel för medelklassen. Och ju fler cyklar, desto fler klagomål på trafikvett och parkeringselände i staden.

Per From var en av de första cykelhandlarna i Stockholm. Per Froms velocipedfabrik tillverkade och sålde cyklar i Stockholm redan under 1880-talet. Från början av 1890-talet huserade Froms velocipedfirma på Mäster Samuelsgatan 54.

Den som köpte sin cykel från Froms velocipedfabrik fick också tips och råd på hur cykeln skulle skötas.

Från manlig lyxprodukt till jobbredskap och vardagsmotion

Cykeln var till en början en dyr lyxprodukt som bara de rika hade råd med. Dessutom ansåg många att det var våghalsigt att cykla. Det var mest unga, sportiga män som sysslade med det. Mot slutet av 1800-talet förändrades både cykeln och allmänhetens synen på cyklandet. Det blev ett accepterat fordon att transportera sig med för både kvinnor och män.

Runt sekelskiftet 1900 blev cykelbud ett yrke för unga män. Cykelbudet kunde till exempel leverera varor från butiker hem till kunderna.

Brevbärare var också ett yrke där de anställda blev cyklister. Per Anders Fogelström beskriver hur postanställda cyklade runt i sin roman Mödrar och söner:

Så måste det kännas för en fågel att flyga. Vinden som väcktes av luftmotståndet och farten, den obeskrivliga frihetskänslan. (...) Han var fri och välkommen, kunde fara vart han ville, se allt som han förut inte fått se.

Cyklarna behövde registreringsskyltar

Idag är det självklart att bilar har registreringsnummer men inte cyklar. Men mellan 1894 och 1931 skulle alla cyklar i Stockholm registreras hos polismyndigheten i så kallade velocipedrullor. Varje registrerad cykel fick ett särskilt velocipedsnummer. Satirtidningar gjorde sig lustiga på förordningen som krävde cykelskyltar både bak och fram.

Under 1900-talet har trafiksäkerheten förbättrats i Stockholm. Det har både handlat om att bygga säkrare trafiklösningar med cykelbanor och olika utbildningar eller informationskampanjer. Polisen har hållit lektioner i trafikregler i skolan till exempel, och 1955 erbjöd Cykelfrämjandet trafiklektioner och gratis besiktningar.

Hur många cyklar i staden?

1946 cyklade nästan hälften av alla stockholmare till och från jobbet. Då var det trångt med cyklar i trafiken under rusningstid. Under andra världskriget var det brist på både bensin och elektricitet, vilket drabbade bussar och spårvagnar bland annat. Men cykeln hade de flesta råd med och den fungerade ändå, trots ransoneringarna.

I takt med att cykeln blev alltmer populär som transportmedel ökande klagomålen över parkeringseländet som de orsakade i staden, då som nu.

Under 1950- och 1960-talen fick många råd att skaffa bil istället. Samhällets normer förändrades och bilen sågs som ett modernare, säkrare och mer flexibelt transportmedel. Bilen konkurrerade ut cykeln som pendlingsfordon och det blev mycket färre cyklar i Stockholm.

På 1970-talet växte miljörörelsen fram och många har blivit mer miljömedvetna. Det är en anledning till att cyklandet har ökat igen. Under 2000-talet har många mil nya cykelvägar och cykelbanor byggts i Stockholm.

Utvalt källmaterial om cyklar

Uppdaterad