Reglerna för cykeltrafik i Stockholm blev ett debattämne 1894. Överståthållareämbetet förordnade den 21 april det året att alla cyklar i staden skulle ha ett väl synligt registreringsnummer. Orsaken var ”svårigheten för fotgängare att kunna upphinna och anhålla den velocipedåkare, som efter begången förseelse emot gällande trafikföreskrifter vill undkomma”. Dessutom förbjöds cykling på vissa hårt trafikerade platser.
För att få stöd för sitt beslut i Stadsfullmäktige skickade man in en serie handlingar till beredningsutskottet. Överståthållareämbetet hävdar här bland annat att åtgärderna beror på de faror och olägenheter som de senaste årens ökade cykeltrafik fört med sig, samt den ökade mängd klagomål från allmänheten som inkommit. Bland handlingarna finns även en PM med redogörelser för hur cykelreglerna var utformade i andra stora städer som Paris och Berlin.
Stockholms allmänna velocipedklubb var dock inte nöjd med de nya reglerna. I Stadsfullmäktiges utlåtande om de föreslagna cykelföreskrifterna finns en skrivelse från velocipedklubbens styrelse infogad. Velocipedkluppen fann sig i cykelregistreringen men var mycket missbelåten med förbudet att cykla på vissa platser. Detta grundade sig enligt dem på missuppfattningen att det var förenat med praktiska svårigheter att kontrollera en föreskriven maximihastighet. Velocipedklubben menade att det tvärtom var fullt möjligt att reglera farten på ungefär samma vis som lagen begränsade vagnars och droskors hastighet: ”Vanliga åkande äro nu inskränkta endast genom det i allmänna lagen förekommande förbudet att ej fara öfverdådigt fram, hvilket förbud å mera trafikerade platser här i staden tillämpas så, att de åkande endast fä färdas i 'sakta traf'; Det är klart, att begreppet 'sakta traf' är ganska obestämdt, och att det i många fall är mycket svårt att bedöma, huruvida den åkande iakttagit denna bestämmelse eller icke; I fråga om velocipedåkning skulle man nu kunna bestämma, att denna å de mera trafikerade platserna, som förbudet omfattar, endast skulle få ega rum i 'långsam fart', samt tillika fastslå, att med 'långsam fart' skulle förstås en hastighet, som ej vore större, än att en fullväxt mansperson, som går med rask gång, kan följa med velocipeden.”
Beredningsutskottet tog viss hänsyn till velocipedklubbens förslag. Deras förslag på beslut kan du läsa sist i utlåtandet.
