Ransonering under första världskriget
Under första världskriget rådde brist på många råvaror i Stockholm eftersom viktiga handelsvägar stängdes av. För att klara av försörjningen infördes ransonering.
När kolpriset blev väldigt högt under kriget dök dykarfirmor efter stenkol som tidigare dumpats i Stockholmsström. ”Kolfisket” blev så populärt, att stadsfullmäktige under 1917 diskuterade att inför ett förbud mot det.
Även mat var det brist på, och den mat som fanns blev väldigt dyr. Ransonering infördes på en rad livsmedel som socker, bröd, mjöl, kaffe, potatis och ett oräkneligt antal andra basvaror. Strax efter krigsutbrottet 1914 inrättades Stadens livsmedelsnämnd som gjorde flera saker för att skaffa mat till Stockholms invånare. 1916 infördes ransonering på bland annat socker, kaffe och potatis. Med hjälp av ransoneringskuponger kontrollerades invånarnas inköp. För att köpa 250 gram potatis krävdes till exempel en kupong och pengarna det kostade.
För att klara av bristen på livsmedel uppmanades också stockholmarna i kampanjer att bidra till matförsörjningen. Man bytte till exempel ut blomsterrabatterna på bland annat Karlaplan mot kålodling, i Kristineberg odlades potatis och i Vasaparken grönsaker. Men det behövdes också kött, vilket man försökte lösa genom att bilda en kaninodlingskommitté. Idén med kommittén var att föda upp kaniner i bland annat Alvik och Tantolunden som sedan slaktades för att ge ett tillskott av kött till den svältande befolkningen.
Kravaller och kreativa lösningar
Bristen på mat ledde även till riktiga kravaller, bland annat i Fredrik Carlssons speceriaffär på Södermannagatan 44 år 1917. På morgonen hade det funnits potatis att köpa, och polisen hade då ordnat kön som ringlade sig lång utanför. När eftermiddagen kom, hade Carlsson bara 4 liter kvar vilka han vill ha till sig själv. När folkhopen utanför inte trodde honom, försökte de storma butiken.
30 ridande och 88 patrullerande poliser sattes in och 17 personer anhölls. Av dem var fyra kvinnor och några pojkar. Enligt tidningarna hade flera personer fått sabelhugg från poliserna. Mot slutet av kriget var läget så svårt att flera hungerkravaller bröt ut runt om i landet.
I början av juni 1917 demonstrerade tiotusentals arbetare på Gustav Adolfs torg över det rådande nödläget i landet, mot livsmedelsbrist och växande klassklyftor samt för allmän och lika rösträtt. Demonstrationen var till en början lugn men när arbetarna anfölls av ridande poliser bröt våldsamheter ut. På bilden ser vi den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting som var på plats och försökte lugna demonstranterna, utan att lyckas. Polisen fick till sist ge honom skydd för att kunna lämna platsen.
Men krisen tvingade också fram kreativa lösningar. När det till exempel blev svårt att få tag i te, plockade man lindblommor för att använda som ersättning. Kaffe kunde man göra av sockerbetor. Instruktioner om hur man kunde konservera frukt och bär gavs också ut av Folkhushållningskommissionens fruktavdelning.
Alkoholförbud
Den 19 oktober1914 lade den socialdemokratiska politikern Fredrik Ström, tillsammans med flera kvinnosaks- och nykterhetsorganisationer, fram en motion i Stockholms stadsfullmäktige för att förbjuda rusdrycker, det vill säga alkohol, under den tid som kriget pågick. Redan i februari 1914 hade motboken införts i Stockholm med en individuell ransonering som bestämde hur mycket alkohol en person fick köpa i månaden. Under krigets gång infördes även ett måltidstvång på restauranger för att få beställa in alkohol. Ett totalförbud infördes först 1917 och endast mellan den 24 april och 31 maj.
