I artikeln Kvinnans politiska rösträtt jämförs framgångarna för rösträttsrörelsen i Finland och Norge med bristen på framgång i Sverige. De svenska kvinnorna hade trots en mycket välorganiserad och energisk kamp ännu inte nått lika långt.
Motståndet mot kvinnors rösträtt i Sverige, menade artikelförfattaren, kom både från kvinnor och män. Männen oroade sig framförallt för att kvinnorna skulle försaka hem och familj om de fick rösträtt och började ge sig in på den politiska arenan. Som svar på det kan man läsa i artikeln:
”[…] men härpå svara kvinnorna, att farhågorna äro utan grund, ty lika visst som mannen har mer än tillräcklig tid till öfvers för sina affärer, kan ock kvinnan hafva det för sina familjeplikter. Några kollisioner behöfva lika litet befaras i det ena som det andra fallet.”
1902 grundades Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Stockholm (FKPR). Efter ett års arbete bildades den nationella föreningen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Föreningen arbetade mycket aktivt för att nå rösträttsmålet.
Artikelns huvudsyfte är att lyfta fram och presentera några av de ledande kvinnorna i rösträttskampen och att framhålla rörelsens organisation som är den ”bästa i världen”.
Fotografierna visar kvinnor från LKPR:s verkställande utskott: Anna Whitlock (ordförande), Lydia Walström, Signe Bergman, Ann-Margret Holmgren och Gertrud Ahlborg (de två sistnämnda hade samma år utgått från verkställande utskottet).
I Finland fick kvinnor politisk rösträtt 1906, som första land i Europa, och i Norge 1913. I Sverige fick kvinnorna vänta till 1921 innan de för första gången fick rösta i allmänna val.
