Medeltidens fattigvård och sjukvård
Under medeltiden byggde omsorgen om samhällets svaga på allmosor och donationer. Det fanns ett sorts ömsesidigt beroende mellan de som behövde hjälp för att överleva och de som skänkte. Att ge allmosor till kyrkan och mot fattiga var en väg till frälsning och syndernas förlåtelse enligt den katolska kristendomen.
Hur kan vi veta något om medeltidens sjukvård?
Det finns inte så mycket skriftliga källor till Stockholms äldsta historia. Därför får man lägga ihop uppgifter från Stadens böcker, medeltida brev och krönikor med kunskaper från arkeologiska utgrävningar, föremål, bildmaterial och jämförelser med andra städer.
Helgeandshuset - sjukhus, fattighus och ålderdomshem
Helgeandsholmen är den lilla ön strax norr om Gamla stan där Riksdagshuset ligger idag. Ön har fått sitt namn efter Helgeandshuset som låg där under medeltiden från 1300-talets början fram till år 1531 då det flyttades till Riddarholmen.
Ett Helgeandshus, Domus Sancti Spirirtus, var en form av religiös stiftelse med flera vårdande funktioner. Man tog framför allt emot och vårdade stadens sjuka och fattiga men även de gamla i staden som kunde betala för sig. Verksamheten drevs med hjälp av gåvor i form av pengar och jordegendomar från Stockholms invånare. Gåvorna finansierade och gav mat åt husets intagna.
Åren 1978- 1980 pågick en arkeologisk undersökning på Helgeandsholmen, på platsen där Medeltidsmuseet idag ligger. Helgeandshusets kyrkogård var en del av det stora område som grävdes och undersöktes. Arkeologerna fann skelettdelar från cirka fyra tusen människor som begravts under Helgeandshusets och kyrkogårdens ca tvåhundraåriga historia.
Stiftelsen Själagården
Stiftelsen Själagården grundades i början av 1400-talet och fungerade som ålderdoms- och sjukhem. Själagården hjälpte också de fattiga i staden och hade som uppgift att verka för människornas frälsning. Varje söndag delades allmosor ut till sextio fattiga personer i staden och ett fritt bad per månad. En gång om året kunde de behövande även få en fri måltid på Själagården.
När man år 1933 började riva husen vid Själagårdsgatan i Gamla stan hittade man helt oväntat välbevarade rester av den gamla Själagården under senare tiders påbyggnader och puts. Byggnaden dokumenterades noga innan den revs. Idag finns en modell av det medeltida ålderdomshemmet på Medeltidsmuseet i Stockholm.
Slälagården hörde samman med Själakoret i Storkyrkan.
Spetälskehospital
I Stockholm, precis som i de flesta medeltida städer, fanns också ett särskilt spetälskehospital, ett sjukhus för de som drabbats av sjukdomen lepra, eller spetälska som är det äldre namnet för sjukdomen.
Stockholm hade ett spetälskehospital redan under 1200-talet men 1286 bytte ärkebiskopen bort hospitalets tomt med kung Magnus Ladulås. Man tror att de som blev sjuka i spetälska istället fördes till Enköpings hospital för vård. Runt 1420 slogs hospitalet i Enköping och dess egendomar ihop med ett nytt spetälskesjukhus i Stockholm, Örjansgården. Man vet inte säkert var Örjansgården låg. Ett förslag är att det låg vid Jakobs kyrka (vid nuvarande Gustav Adolfs torg), eftersom det finns ett påvebrev från 1433 där det står att hospitalets kyrkogård ligger bredvid St Jakobs kyrkogård.
Sjukstugor och frisörer - medeltidens öppenvård
Helgeandshuset, spetälskehospitalet Örjansgården och Själagården var ju i första hand till för de som behövde tak över huvudet och omvårdnad. Men en viss motsvarighet till dagens vårdscentraler fanns också i medeltidens Stockholm. Bland annat nämns i tänkeböckerna en sjukstuga med två salar vid Gråmunkegränd och en på själva Gråmunkeholmen (nuvarande Riddarholmen). Man vet inte hur sjukstugorna drevs men det är mycket möjligt att sjukstugan på Gråmunkeholmen hörde ihop med franciskanerklostret på ön eftersom det var vanligt att sjukvård ingick i klosterordnarnas verksamhet.
Det var bårdskärarna, dåtidens frisörer, som skötte sjukvården i de medeltida städerna. En bårdskärare kunde förstås klippa och ansa hår och skägg. Men det var också vanligt att de förband sår och spjälade benbrott och stukningar. De skar upp bölder, amputerade och var kunniga i koppning och åderlåtning. Enligt skattelängderna verkar det under 1400-talet ha funnits mellan tre och fem bårdskärare i staden.
Från och med 1465 var en av bårdskärarna utsedd till första bandet. Det betydde att han var skyldig att finnas tillhands vid slagsmål eller olyckor för att förbinda de sårade. Han hade också första tjing på inkomsterna från det arbetet. Vårt uttryck Första förband kommer ifrån det medeltida uttrycket till första bandet. Från slutet av 1400-talet finns också uppgifter om att det fanns bårdskärare som hade sjukdomen smittkoppor som specialité, så kallade pock-läkare.
