Salvekrus tillverkad av stengods, 4,5 cm hög med en hänk, ett öra.
Salvekrusen användes under medeltiden som behållare för läkande salvor, oljor och kryddor. Populära läkande växter att använda i salvor kunde vara salvia, gammander, ringblomma, citronmeliss och malört.
I Stockholm fanns ett antal institutioner för de gamla, sjuka och fattiga. Några sjukstugor omnämns från slutet av medeltiden i bland annat stadens räkenskaper men inte mycket är känt om dem eller var exakt i staden de låg. Ett undantag är Helgeandshuset som givit namn åt Helgeandsholmen, där Medeltidsmuseet tidigare låg.
Det fanns många farsoter under medeltiden och läkemedlen var inte lika effektiva som dagens mediciner. En förkylning i sig var inte farlig men kunde, om man hade otur och inte var aktsam, utvecklas till ett mer allvarligt sjukdomstillstånd som var svårt att bota.
Bland de riktigt allvarliga sjukdomarna förekom förutom pest och spetälska även skörbjugg och en sjukdom som kallades för engelska svetten som man tror var en svår influensa.
Sjukdomar och åkommor kunde behandlas på olika sätt. Ofta var behandlingen starkt påverkad av den gamla grekiska teorin om humoralpatologi. Inom denna trodde man att människan bestod av fyra vätskor, blodet, slemmet och den svarta och gula gallan, som alla behövde vara i balans för att människan skulle vara frisk. Man kunde åter bli vid "sunda vätskor" genom kräkmedel, åderlåtning, blodiglar eller avföringsmedel. Ett bra sätt att ta reda på hur en människa mådde var genom urinskådning, att titta på urinets färg och ibland även dess smak.
Arkeologiskt fynd från utgrävningen på Helgeandsholmen 1978-1980, Riksgropen.
Föremålet var tidigare utställd på Medeltidsmuseet.
