Kolera 1834
1834 drabbades Stockholm för första gången av den tropiska magsjukdomen kolera. Sjukdomen spreds genom förorenat vatten och fram till oktober samma år dog 3 700 invånare.
Under den ovanligt varma sommaren 1834 drabbades Stockholm av en ny farsot. Den tropiska sjukdomen kolera spreds genom bakterier i förorenat vatten, vilket det fanns gott om i den trångbodda och smutsiga huvudstaden. Koleraepidemin 1834 var den första att drabba Stockholm. Det kom också att bli den största. 3 700 invånare avled fram till oktober samma år, vilket var hälften av alla insjuknade. I hela Sverige insjuknade cirka 25 000 personer, och i städerna var dödligheten 10-20%. I Stockholm ökade antalet avlidna så snabbt att särskilda kolerakyrkogårdar upprättades. De döda begravdes i massgravar vid Skanstull och dagens Gullmarsplan.
Spreds via förorenat vatten
Till en början visste ingen hur kolera spreds, men då man upptäckte att kolera spreds via smutsigt vatten från de allmänna brunnarna i Stockholm började staden att bygga ut avloppsystem, vattenledningar och vattenreningsverk.
Det fanns inte några kända botemedel mot kolera 1834. Däremot fanns det gott om olika huskurer mot dödliga magsjukdomen. I ett recept står det att man ska stryka het kåda från gran eller tall på ett skinn. Skinnet ska sedan läggas på den sjukes mage och ligga kvar där dag som natt tills symptomen upphör. Det fanns även speciella plåster som skulle fästas på magen och på så sätt dra ut sjukdomen genom huden.
Koleran återkom flera gånger
Koleran återkom till Stockholm ett flertal gånger under 1800-talet. Sista gången var 1866. I en underrättelse för allmänheten från samma år, beskrev Svenska Läkarsällskapet och Stockholms stads sundhetsnämnd hur man kunde skydda sig mot kolera och om de restriktioner som gällde. För en frisk person gick de främst ut på att den som var frisk ”så litet som möjligt afvika från sitt vanliga levnadssätt då detta är ordentligt och måttligt”. För den som smittats gällde det att hålla sig isolerad i hemmet eller söka sig till någon av stadens sjukhus.
Dysenteri spreds också
Dysenteri som också kallades rödsot, var en annan vanlig magsjukdom under 1700- och 1800-talet. Den smittade också genom smutsigt vatten. Genom avloppssystem och vattenreningsverk som byggdes under 1800-talets andra halva, försvann sjukdomen nästan helt som dödsorsak efter år 1860.
![Hofpredikantens minnen : ur en gammal stockholmsk själasörjares anteckningar / [Carl Edmund Wenström]](/skblobs/e8/e8cdea2e-940e-4f04-8f02-91f05cabdb78.JPG?preset=pl-220)
