Norrmalmsregleringen
Thure Essén vann andra pris i Samfundet S:t Eriks skrivartävling för gymnasieelever 2023 med essän "Norrmalmsregleringen - en essä om en komplicerad kärlek". Längst ned på sidan finns en länk till information om tävlingen på samfundet S:t Eriks hemsida. Du kan också kontakta Stockholmskällans redaktion för mer information om tävlingen.
Det är maj och jag står i rulltrappan i min färd från T-Centralens underjord upp mot Sergels torg. Det vimlar av folk i biljetthallen. City, med Sergels torg och den ikoniska svartvit-mönstrade Plattan i centrum framför mig. Det börjar bli kväll och solen gnistrar i Edvin Öhrströms glasskulptur Kristallvertikalaccent från 1974 uppe på gatuplan.
Jag ser upp mot Kulturhuset, Sergels torgs kolossala fondvägg i glas. Våningsplanen liknar hyllplanen i ett dockskåp. Citys huvudrollsinnehavare Hötorgsskraporna som kärleksfullt beskrivits som de ”fem trumpetstötarna” skrapar skyn till vänster om mig. Det är borgarrådet Yngve Larssons ord, ord som yttrades vid Citys födelse.
City utformades under den så kallade Norrmalmsregleringen under 1950-, 1960- och 1970-talen. Det var en tid som präglades av en orubblig framtidstro och av längtan efter förnyelse. 1900-talets första hälft som hade präglats av krigs- och krisår var över och ekonomin gick på högvarv. Framtiden var här, och den skulle byggas i betong, glas och stål. De familjeägda småbutikerna skulle bort för att ge plats åt varuhus, de smala gränderna skulle ge plats åt folkhemsmänniskans nyfunna vän; bilen. Detta gjorde att man helt eliminerade stadsdelen Nedre Norrmalm. Det nya man ville åt var så nytt att man inte fann något ord i svenskan för det; namnet för den nya stadsdelen där stadsdelen Nedre Norrmalm förut låg fick det från engelskan inlånade namnet ”city”.
Jag har hört skräckhistorierna om den fasansfulla utrensningen av gamla stadskärnor i efterkrigstidens Sverige. Antalet byggnader som revs i landet räknas i tiotusental. Detta öde drabbade just Nedre Norrmalm i Stockholm. Lyckligtvis klarade Sverige sig undan andra världskriget vilket gjorde våra orörda städer till en raritet ur ett europeiskt perspektiv. Men ändå klarade sig inte städerna. Det var inte fienden som bombade dem, det var det vi själva som gjorde. Den 18 juni 1945, drygt en månad efter att stockholmarna hade firat fredens ankomst med pompa och ståt på Kungsgatan, klubbades beslutet om Norrmalmsregleringen igenom i stadsfullmäktige. I början av 1900-talet kunde man i många svenska städer känna historiens vingslag när man promenerade längs gatorna. Man kunde tänka den svindlande tanken att samma gata beträtts av människor i århundraden. Gatstenarna kunde vittna om platsens historia. På Nedre Norrmalm lyser historiens vingslag i dag med sin frånvaro. Gatorna där Carl Michael Bellman, Tobias Sergel och Nils Ferlins vardag utspelade sig finns helt enkelt inte längre. Palats revs till förmån för kontorskomplex, modernistiska bankpalats och departementsbyggnader.
Till exempel Wredeska palatset på Drottninggatan, byggt på 1690-talet, som genom åren inhyste allt från adelsfamiljer och ambassader på 1700-talet till Stockholms schacksalonger på 1900-talet. 1965 var rivningen ett faktum och på dess plats uppfördes tegelbyggnaden Sparbankernas hus. Wredeska palatset var en av de 700 byggnader som i och med Norrmalmsregleringen jämnades med marken för att bereda plats åt City. De enda vingslag man efter rivningarna kan känna i City är stadsduvornas.
Det finns någonting i rivningarna som jag finner väldigt spännande och som ger upphov till blandade känslor. Jag vill förstå varför. Jag fascineras av den skoningslösa optimismen som efterkrigsandan utstrålade. Inte ens en stadsdel med anor från 1600-talet tilläts bromsa folkhemsbygget. Stod den i vägen skulle den bort. Puts väck. För mig som 00-talist känns den framtidstron lika avlägset som en parallell dimension. I min längtan efter framtidstro intresserar jag mig för det förflutna. För mig som betraktare känns det som att tidens politiker ansåg sig ha knäckt koden för hur en civilisation ska byggas, så till den grad att allt som tidigare varit var förlegat. I dag är lovorden över citysaneringen, som Norrmalmsregleringen också kallas, färre. De flesta jag talar med om rivningarna talar om dess förskräcklighet. Ord som fruktansvärd och fraser som Hur tänkte de? florerar i samtalen. Ordet betong yttras med en sådan betoning som används när man talar om någonting vedervärdigt. Men de finns också de som ser mer positivt på regleringen. Ofta kommer ekonomiargumentet upp. Att renovera en nedgången stadsdel skulle ha blivit ofantligt dyrt. Själv är jag minst sagt kluven. Jag förstår ekonomiargumentet. Att prioritera renoveringen av en stadsdel enbart för estetiken i stället för att bygga det välfärdssamhälle som Sverige kom att bli tycker jag vore fel. Dessutom tilltalas jag av den modernistiska arkitekturen som jag innerst inne tycker är rätt vacker. Samtidigt blir jag berörd när jag ser dokumentären Staden i mitt hjärta (1990) på Öppet arkiv där berättaren Anders Wahlgrens berättar om sin sorg över sin barndomsstad som jämnats med marken. Onekligen har jag ett ambivalent förhållande till regleringen.
Regleringen av Nedre Norrmalm hade vid dess verkställande planerats länge. Redan på 1700-talet lektes det med tanken att låta Sveavägen löpa ända ned till Gustav Adolfs torg och att modernisera Nedre Norrmalm. Inspirationen togs från bland annat Paris långa och breda boulevarder. Men drömmarna förblev just drömmar och planerna lämnade aldrig skisstadiet. Det var först under 1900-talets första hälft som debatten om Nedre Norrmalms utformning gavs nytt liv då nya problem blivit mer och mer akuta i kölvattnet av urbaniseringen.
Under 1900-talets första hälft skedde en explosionsartad befolkningsökning i Stockholm som kom att bli startskottet för Norrmalmsregleringen. År 1900 bodde omkring 300 000 invånare i Stockholms stad. År 1930 hade befolkningen ökat till 500 000 invånare och 1947 nådde befolkningsmängden i Stockholms stad 700 000. Denna massiva befolkningsökning ledde till trångboddhet och förslumning i stora delar av Stockholm. Sverige räknades som ett av Europas mest trångbodda länder under mellankrigstiden. Detta skulle åtgärdas med en modernitet – förstaden.
Förstäderna eller förorterna som vi säger i dag krävde goda kommunikationer in till innerstaden. Spårvägar byggdes i stor omfattning och 1933 öppnade Södertunneln, en underjordisk spårväg som kom att bli en förlaga till tunnelbanan. Under spårvägsväsendets kulmen 1946 fanns 21 spårvägslinjer i Stockholm. 1950 öppnade den första tunnelbanelinjen. Den löpte mellan Slussen och en av de toppmoderna tunnelbaneförorterna, Hökarängen. Två år senare öppnade den västra tunnelbanelinjen mellan stationen Kungsgatan (i dag Hötorget) och förorternas kronjuvel, Vällingby. Planen var att linjerna skulle sammanbindas med en tunnel under Klara, som var en del av Nedre Norrmalm, men den var tvungen att byggas med öppet schakt.
Bostadsbristen och behovet av nya trafiklösningar katalyserade regleringen och snart började grävmaskinerna rulla på Nedre Norrmalms gator. Kvaliteten på bostadsbeståndet på Norrmalm innan rivningen var extremt låg. Innan rivningarna bodde människor trångt i nedgångna hus, ofta med utedass på gården. Planerna på en reglering spädde på problemet och gjorde att fastighetsägarna ogärna ville renovera husen. Varför renovera när husen ändå kommer rivas? Smutsen var påtaglig och råttorna var många. Sverige, som tack vare de goda tiderna inte längre var fattigt, hade fått nog av de nedgångna kvarteren.
Socialdemokraten Hjalmar Mehr, “rivningsgeneralen”, som var den politiker som kom att bli ansiktet utåt för citysaneringen bodde själv i sin barndom på Malmskillnadsgatan. De flesta som har synpunkter om City har själva inte upplevt hur det var innan. Det hade Hjalmar Mehr. Att en person var beredd att jämna sitt barndomshem med marken för att bygga nytt kanske säger någonting om hur illa det stod till med Nedre Norrmalm.
Beslutet om citysaneringen som togs i stadsfullmäktige 1945 resulterade i 1946 års cityplan som innefattar den första etappen av Norrmalmsregleringen. Cityplanen omfattade bland annat Hötorgscity med en gågata (dagens Sergelgatan), Sveaplatsen (som senare fick namnet Sergels torg) och fyra höghus vid den mot Hamngatan framdragna Sveavägen (Hötorgsskraporna, som sedermera skulle komma att bli fem). Den första etappen kom att kompletteras och utvidgas med en andra etapp i stadsplanerna City 62 och City 67. De innehöll bland annat regleringen av kvarteren söder om Sergels torg. Planerna byggde på den funktionalistiska idén om funktionsseparation, stadens arbetsplatser skulle skiljas från bostäderna och butikerna skulle samlas i kluster i köpcentrum. Då skapas ett effektivt samhälle. Var sak på sin plats. City skulle vara en plats för kontor och i stort sett de enda som bodde där skulle bo på hotell en natt eller två. Totalt sanerades ett område som begränsas av Vasagatan i väster, Kungsgatan i norr, Norrlandsgatan i öster och Tegelbacken i söder.
Jag fortsätter min promenad över Sergels torgs plattor och promenerar genom passagen under Kulturhuset till Brunkebergstorg. Jag speglar mig i Stadsteaterns metallfasad vid Benny Fredrikssons torg. Vid Brunkebergstorg står Riksbankshuset som i sin strama mörka kostym av skånsk diabassten utstrålar ett allvar. Före rivningen 1969 stod där det pampiga Brunkebergs hotell, senare Telegrafstyrelsens hus, byggår 1841.
Brunkebergstorg var innan regleringen ett nav för busstrafiken, i dag är det en rätt anonym plats jämfört med dess storebror Sergels torg. Brunkebergsåsen har genom århundradena hyvlats av etappvis – dagens Brunkebergstorg ligger cirka 20 meter under den ursprungliga marknivån. På Brunkebergsåsen stod på medeltiden ett vårdtorn där man tack vare dess höga läge hade en överblick över staden och kunde upptäcka och varna för bränder. Brunkebergstorg har en rik historia som inte syns vid första anblick. I Gallerian möts jag av en strid ström människor som lunkar fram i takt till bastrumman i butikernas housemusik. Ungefär där sträckningen av Gallerians gågata är i dag fanns en av de få gatorna som helt eliminerades under citysaneringen, Norra Smedjegatan.
Jag försöker föreställa mig hur det kan ha känts att få sin gata raderad för att bli ett köpcentrum. Det är något dystopiskt över den tanken. Jag fortsätter längs med Regeringsgatan. Vid Hamngatan vänder jag blicken ned mot Kungsträdgården och låter blicken vandra över byggnaderna längs med Hamngatan. PK-huset, byggt 1971-74, klätt i rosa älvdalskvartsit liksom solar sig i halvljuset, lapar i sig det sista av kvällen.
Trots att man gick så hårt åt Nedre Norrmalm kan man hävda att staden i sin helhet kom lindrigt undan rivningarna. I 1933 års stadsplanetävling deltog Le Corbusier, som anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika arkitekter. Hans förslag var att utradera hela Norrmalm och Södermalm för att ersättas med fem huskroppar, varav fyra på Norrmalm som tillsammans skulle rymma 170 000 invånare. Planen hyllades i flera stora tidningar, Svenska Dagbladets redaktör beskrev förslaget som ”det mest konsekventa av de utopiska förslagen” (SvD, 1933-12-23).
Längre ned på Regeringsgatan passerar jag parkeringshuset Parkaden, ett hus som symboliserar min ambivalens inför Norrmalmsregleringen. Jag ser upp mot fasaden i grå betong med dess grafiska mönster. Vid första anblick ser det utsirade mönstret nästan oansenligt ut, men tittar man närmare ser man att mönstret består av våningsplanens respektive siffror. Tredje våningens mönster ser ut som fyrklöver ordnade i prydliga rader, med upprepade par av treor riktade mot varandra. När saneringsplanerna var som mest omfattande planerades hela 20 parkeringshus i Cityområdet. Dock kom endast ett fåtal av parkeringshusen att byggas och flera av dem som byggdes har i dag rivits. Bilen var en symbol för tidens frihet och i folkhemsbygget spelade bilen en självklar roll. Men bilen innebar mer än frihet – den sågs som en del i samhällets demokratisering. I folkhemmet, ett begrepp som myntades av statsminister Per Albin Hansson ett par decennier innan regleringen, skulle de sociala och ekonomiska skiljelinjerna mellan invånarna brytas. Alla skulle ha råd med en bil. Och då behövdes parkeringshus.
På platsen där Parkaden i dag står stod den anrika restaurangen Tre Remmare, som hade varit en mötesplats för stockholmare sedan 1688. Till de många gästerna som under århundradena har besökt Tre Remmare hör Carl Michael Bellman, och Tre Remmare besjungs av Bellman i Fredmans sång nummer 28. En verksamhet hade överlevt i nästan tre sekler mötte sitt öde 1962 och på platsen uppfördes ett parkeringshus. Det här sätter fingret på min inre konflikt inför rivningarna. Jag tycker innerst inne att Parkaden med dess tidsenligt geometriska mönster är rätt vacker. Dessutom vittnar den om en historisk tid och om bilens guldålder. Samtidigt blir jag närmast förkrossad när jag tänker på den historiska bebyggelse som gick förlorad. Under 1960-talets andra hälft började de kritiska rösterna höras högre. Anna-Lena Löfgrens Lyckliga gatan från 1967 toppade försäljningslistorna.
”Lyckliga gatan du finns inte mer
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
Trampat och skövlat, fördärvat och skändat”
Stockholmarna hade i slutet av 1960-talet levt i drygt femton år med citysaneringens byggdamm och schaktmaskinernas buller. Många hade börjat tröttna på att en stor grusgrop bredde ut sig i hjärtat av Stockholm. Man hade rivit en levande stad och byggt en ogästvänlig betongöken, menade de alltmer högljudda kritikerna. Intresset från näringslivet hade också börjat svalna, många av de kvartersstora rivningsgroparna blev svårare och svårare att fylla. Tiderna hade förändrats och aktionsgruppen Alternativ stad som bildades 1969 var ett symtom på den skiftande tidsandan. Bilismen ifrågasattes allt mer samtidigt som ett mer inlyssnande kommunalt ledarskap efterfrågades.
Den nya tidsandan kom i konflikt med den gamla folkhemsandan och friktionen kulminerade i en sammandrabbning 1971. Då skulle biljetthallen till den nya tunnelbanestationen Kungsträdgården anläggas, men i dess väg stod tretton hundraåriga almar som enligt ett kommunbeslut skulle fällas. Detta uppmärksammades av Alternativ stad. När motorsågarna började ljuda i Kungsträdgården vid tvåtiden på natten den 12 maj 1971 hade Alternativ stad samlat uppåt tusen stockholmare för att stoppa nedsågningen. Känslorna var starka och bråk uppstod mellan polis och demonstranter. Polishundar skällde och bet, batonger ven genom luften. I Ekots reportage som sändes på morgonen därpå berättar reportern på plats att:
”... läget är verkligen allvarligt … nyss hade man omkull en polishäst … nu slåss poliserna vilt med ridpiskorna …”
Efter endast några minuter kunde inte längre säkerheten garanteras av polisen och sågningen avbröts. Det är en av få gånger i Sverige som ett demokratiskt fattat beslut inte kunnat verkställas på grund av våldsamheter. Denna händelse kom att kallas Almstriden. Men Almstriden handlade om mer än tretton träd; den var en viktig symbolisk vinst för demonstranterna, den visade att protester kunde påverka politiska beslut. Detta innebar ett uppvaknande för stadshuspolitikerna och den alltmer kritiska opinionen fick dem att ändra inställning kring citysaneringen. De öppnade för en revidering av saneringsplanen City 67.
Den nya stadsplanen City 77 innebar en helomvändning. Nu skulle fler bilvägar bli gågator, äldre bebyggelse skulle värnas och ny bebyggelse skulle ta hänsyn till den befintligas skala. Dessutom började pengarna sina då 70-talets krisår anlände vilket gjorde att en fortsatt sanering troligtvis inte hade varit ekonomiskt möjlig. Stockholms stadsmuseum ålades under början av 1970-talet att inventera innerstadens hus, det gamla var inte längre värdelöst utan skulle skyddas. 1981 började stadsmuseet att ”blåmärka” byggnader som ansågs vara av särskilt kulturhistoriskt värde. Tiderna hade förändrats.
Efter saneringen blev mycket inte riktigt som man tänkt sig. Sergels torg blev en plats ökänd för dess narkotikahandel. Malmskillnadsgatan förknippades med prostitution. Under de senaste två decennierna har City rustats upp. Innerstaden har blivit med spårväg, Malmskillnadsgatans separation i höjdled har byggts bort med länken Soltrappan från Sergels torg, Brunkebergstorg har gjorts mer attraktivt med uteserveringar och minskad biltrafik, på taken har takbarer öppnats, glasskulpturen i fontänen på Sergels torg lyser nu upp om nätterna tack vare den belysning som installerades 2017 enligt konstnärens ursprungliga vision.
Klarabergsvägen är inte längre en sexfilig genomfartsled utan en gata för kollektivtrafik, fotgängare och cyklister. Dessutom har flera av de hus som byggdes i den andra etappen av Norrmalmsregleringen rivits för att ge plats åt nya. Funktionsseparation visade sig skapa en död stad, för att människor verkligen ska bry sig om en plats krävs det ofta att man är bosatt där. I Stockholms stads rapport ”Befolkningen i Stockholm 1252-2005” från 2005 går att läsa att ”sedan 1880 har folkmängden i cityområdet Klara-Jakob minskat med 98 procent när bostäderna där ersatts med citybebyggelse”. I dag har nya bostäder byggts och fler byggs fortfarande för att fler ska ha sin brevlåda i City. Det nya City har genomgått en omvandling och är inte längre det slutna, kala och ofta folktomma betongöken som det varit.
Jag avslutar min promenad där jag började den, på T-Centralen. När jag sitter på tunnelbanan i min färd hemåt känner jag blandade känslor. Men känslorna jag känner för City är starka. Flera av byggnaderna som byggdes under Norrmalmsregleringen blåmärktes år 2007, bland andra Kulturhuset, Hötorgsskraporna och parkeringshuset Parkaden. Detta kan tyckas vara ironiskt eftersom blåmärkningen inleddes som motreaktion mot samma rivningar som såg till att City byggdes, men att City blåmärktes tycker jag är helt rätt. Paradoxalt nog tror jag att jag skulle bli väldigt ledsen om dagens City revs, som om jag glömt att det var just genom rivning som City blev till. Likt Gamla Stan som reflekterar Stockholm som Hansastad, Slottet som vittnar om barocken och Stadshuset som andas nationalromantik; reflekterar City efterkrigstidens modernism.
Nu känner jag trots allt historiens vingslag återigen på Nedre Norrmalm. City vittnar om en svunnen tid av framtidstro och optimism. Trots att Norrmalmsregleringen gjorde ett oåterkalleligt ingrepp i staden jag älskar, är den likväl en del av staden. Och det vill jag bevara. Min kärlek till City är komplicerad. Men jag älskar City – trots allt.