Häxprocesserna 1676-1677
"Det stora owäsendet" där kvinnor pekades ut som häxor och trollpackor kom till Katarinaberget på Södermalm 1675. Nio kvinnor blev avrättade, men 1676 stoppade en särskild domstol i Stockholm alla anklagelser, och dömde istället de som pekat ut oskyldiga människor som häxor.
"…uthaf dhe månge omstendigheeter, sampt skiähl och bewijs in Actis, att Anna Månssdotter och Brijta Sippel icke kunna ifrån Lifzstraffet befrijas, uthan skole androm ogudachtigom till Skräck och wahrnagel och sigh till wälförtient straff halshuggas och å båhle brännas. Och sådant alt medh rätta."
(Citat ur domen, ur Historiska Samlingar. Fjerde delen. 1812, s. 326)
Den 24 april 1676 dömde Comissorialrätten systrarna Anna och Britta Sippel till döden för häxeri. Domstolen menade att det fanns många omständigheter, skäl och bevis för att de var skyldiga. Det fanns många vittnen som kunde berätta hur Anna och Britta Sippel tagit dem till Blåkulla, läst förbannelser och dansat med Djävulen. Häxorna skulle halshuggas och sedan skulle kropparna brännas på bål. Rätten skriver att det var ett välförtjänt straff och att det skulle avskräcka andra från häxerier.
Under sommaren och hösten 1676 blev ytterligare sju kvinnor i Stockholm avrättade som häxor. Men sedan hände något som satte stopp för fler häxprocesser. Domstolen lyckades avslöja att vittnena hade ljugit när de pekade ut kvinnor som häxor. Det här var en del av de häxprocesser som kallades för "det stora owäsendet". Häxprocesserna pågick i olika delar av Sverige som mest mellan 1668 och 1676.
Oroliga föräldrar skrev brev till domstolen
Den 2 mars 1676 skrev några föräldrar på Södermalm ett brev till Hovrättens ordförande. De var oroliga för sina barn - några var tonåringar och ännu äldre - som berättade att de blev förda till djävulen om nätterna. Föräldrarna ville att kyrkan skulle fortsätta sin undersökning mot de utpekade kvinnorna, eftersom ingen av de anklagade kvinnorna hade blivit dömda som häxor..
”wåre Barn bekänna äntå dageligen, ja hwar natt, att dhe igenom Satans instrumenter och Hexor blifwa till Blåkulla bortförde twå, tree och fyra gånger och der omdöpte i Tree Onda Andars Nampn, Lärde läsa ohörige förbannelser emot alt det som Heligt är, emot sin willia…”
”Wåre Barn, ja icke så Barn, utan på 12, 15, 16, 18, 20 och öfwer 30 Åhr gamble hafwa stådt inför Kongl. Commissorial Rätten, wittnat och betygat dem i ansichtet, som dhem så bort ifrån Gudh, till Satans exercitier föra…”
Citat ur rättegångsprotokoll, ur Historiska samlingar. Fjerde delen. 1812, s. 228-231)
Brevet är undertecknat av Pär Gråå, Hindrich Abrahamsson, Erich Erichsson, Erich Staphansson, Hanss Schmertz, Erich Jonsson och Erich Simonsson Klockare. Deras barn hade pekade ut flera kvinnor som häxor.
Barnen berättade om hemska och övernaturliga händelser
Häxorna hämtade barnen på nätterna medan de sov. De tog sig ut ur husen genom nyckelhålet, skorstenen eller rakt igenom väggen. Sedan red de till Blåkulla på kor, störar eller vuxna karlar och fruar. I Blåkulla kunde de döpas, svära eder, bli klädd till brud och bli bortgifta, föda barn genom näsan. Häxorna lagade mat, dansade eller hade sex med Djävulen. De försökte att bränna ner hus och sänka skepp, nöp och piskade människor med ormar så att de hade ont och märken på kroppen när de vaknade igen på morgonen. Så lät barnens berättelser.
”Inkallades Cherstin Erichsdotter, om 8 åhr, sade att Anna Månsdotter föhrer henne 4 gr. hwar natt. I natt woro en stoor hoop med, seer fult (med) barn wid bordet sittia, men hon inthet. Anna Månsdotter ligger hoos den fuhle under bordet, klappar och kysser honom, och dantzar där. Den fuhle frågat om hon wille tiena honom, då Anna Månsdotter swarat, Ja. Sade, hon slår henne med piskor af flätade ornar, reed i natt på en häst och karll."
Citat ur rättegångsprotokoll, ur Historiska samlingar. Fjerde delen. 1812, s. 242-243)
Rykten börjar spridas i vakstugor
Flera vakstugor sattes i ordning på Södermalm. Där turades vuxna om att vakta barnen så att de inte skulle bli bortförda av häxor. Ändå fortsatte berättelserna att komma. Fler och fler barn vittnade om hur de flög till Blåkulla på nätterna. Berättelserna liknade varandra och verkade stämma överens.
Johan Johansson var 13 år och kom från Gävle. Han hade pekat ut en kvinna som häxa där i en stor rättegång. När han kom till Stockholm för att bo med släktingar på Södermalm blev han känd som Gävlepojken. Ibland kallas han också Johan Grijs, eftersom det var hans mammas efternamn. I Stockholm berättade han vad han hade varit med om. Snart började han och andra barn att peka ut kvinnor på Södermalm som häxor.
Lisbeta Carlsdotter, Agnis Eskilsdotter och Annika Hindrichsdotter var mellan 18 och 20 år och arbetade som pigor på Södermalm. Agnis och Annika kallades för Myrans pigor eftersom de jobbade för familj som hette Myra i efternamn. De pekade också ut Anna Månsdotter Sippel och Brita Sippel som häxor, men de pekade också ut flera barn som de hade sett i Blåkulla. De barnen berättade i sin tur att de hade blivit bortförda på natten av häxorna. På så sätt blev det fler och fler vittnen som pekade ut systrarna Sippel.
Systrarna Sippel blev avrättade i april 1676. Men berättelserna om Blåkulla fortsatte och flera andra kvinnor blev utpekade av barnen och pigorna. En del av de anklagade erkände att de var häxor men de flesta nekade. I augusti blev Rumpare-Malin levande bränd på bål, anklagad för att vara häxa. De andra kvinnorna som dömdes till döden för häxeri blev halshuggna först, och sedan brända.
Barnen blev påkomna med att ljuga
På hösten började ledamöterna i domstolen bli misstänksamma mot barnen som vittnade. Nu pekade flera barn ut Margareta Matsdotter som häxa. Men det var detaljer i barnens berättelser som inte stämde överens. Lisken Persdotter berättade till exempel att hon hade fått ett mynt av Margareta Matsdotter när hon blev hämtad till Blåkulla och gömde det i en ficka på sin kjol. Men lite senare under samma förhör sade hon att hon bara haft sin särk på sig, och i underskjortan fanns inga fickor. Domstolen frågade ut flera av barnen igen, och försökte hitta luckor i deras berättelser och detaljer som inte stämde.
Annika Thomsdotter blev den första som erkände att hon ljugit om anklagelserna. Hon brast i gråt under förhöret och berättade att Myrans pigor hade sagt till henne att de hade sett henne i Blåkulla och vad hon skulle säga. Annika Thomsdotter sade också att det var ett sådant grupptryck på Södermalm, att den som inte sade sig bli förd till Blåkulla själv blev förföljd av de andra barnen.
"Hon swarade gråtandes, att Myrans pigor Annika Hinrichzdotter och Agnis Eskillsdotter hafwa henne först sagt och påtygat, att hon wore i Blåkulla, af hwilket Annika tillförende intet wiste [---]
... men klagade der jemte, att det är nu sådan tijdh, den som icke säger sig föras, så blifwer han förfölgd."
(Ur protokollet 11 september 1676. Historiska samlingar. Femte bandet. 1812, s. 267-268)
Efter att Annika Thomsdotter erkänt att hon ljugit följde flera barn efter och gjorde samma sak. Det blev tydligt att Gävlepojken, Myrapigorna och Lisbeta Carlsdotter hade manipulerat barnen att ljuga och begå mened. Johan Johansson Grijs erkände till slut att han hade ljugit ihop anklagelserna, men
"att den Onde talt medh honom, och bedit honom detta owäsende uthsprijda"
(Ur protokollet oktober 1676. Historiska samlingar. Femte barndet. 1812, s. 306)
Barnen straffades för sina lögner
Efter att Annika Thomsdotter, Johan Grijs och de andra barnen erkänt att de ljugit, slutade "Det stora owäsendet". Flera av barnen som hade pekat ut häxor och som fått andra barn att ljuga blev straffade. Gävlepojken Johan Johansson, Lisbeta Carlsdotter och Myrapigorna Annika och Agnis dömdes till döden och blev avrättade. Några av de andra barnen fick piskstraff och sattes i ett slags fängelse som kallades för tukthus. Åtminstone ett av barnen dog av sina skador från piskningen. Kvinnorna som hade dömts för häxeri men nekat blev frikända i efterhand.
