Migration 1860 – 1945: Från passfrihet till stängda gränser
Under mitten av 1800-talet spred sig liberala tankar och idéer över västvärlden. I Sverige började många ifrågasätta hur mycket myndigheterna skulle få kontrollera människors liv. Dessutom hade vi börjat få moderna kommunikationer som ångbåten och järnvägen. Det gjorde att folk kunde resa mycket enklare. 1860 avskaffade Sverige passtvånget. Men med det tidiga 1900-talets nya politiska system, konflikter och krig så återvände bevakningen och de stängda gränserna.
1800-talet var en tid av förändring. Industrialiseringen fick svenskarna att söka sig till städerna för arbete på de nya fabrikerna. Men trots nya möjligheter räckte inte jobben till, varken i städerna eller inom jordbruket. 1867-1869 drabbades stora delar av Sverige av missväxt med en svältkatastrof som följd. Med hopp om ett bättre liv emigrerade omkring 1,2 miljoner svenskar till USA under perioden 1850-1930.
Passfrihet
1860 avskaffades passtvånget i Sverige. Nu kunde alla resa fritt, både inrikes och utrikes. I den nya lagen stod det att pass var olämpliga i en tid då trygghet rådde och kommunikationsmedlen blivit bättre.
"Utlänningskontroll" införs efter våldsamheter i Ryssland
1905 demonstrerade över 200 000 svältande människor i Sankt Petersburg i Ryssland för bland annat bättre arbetsförhållanden. Tsarens soldater öppnade eld mot det fredliga demonstrationståget. Hundratals dödades och tusentals sårades och händelsen fick namnet den blodiga söndagen. Samtidigt pågick mycket intensiva förföljelser av judar i Ryssland.
Problemen i Ryssland gjorde att många människor valde att fly till andra länder i Europa. Sverige blev ett genomgångsland för dem som vill söka sig ett nytt liv. De flesta tog sig vidare till Amerika men en del blev kvar i Sverige.
När invandringen ökade blev de svenska myndigheterna oroade och inställningen till flyktingarna var ofta skeptisk. Hatet mot judar var utbrett och handelsmän i Stockholm oroade sig för att de ryska judarna skulle komma hit och ta deras arbeten.
På våren 1906 hände något som fick svenska makthavare att bli ännu mer bekymrade över möjligheten att fritt kunna åka in i Sverige. I Folkets hus i Stockholm hölls en hemlig rysk, socialistisk konferens. Hotellen fylldes av revolutionärer. Polisen blev snart medvetna om det hela och började förhöra ryssarna. Bland deltagarna fanns de blivande massmördarna och Sovjetdiktatorerna Stalin och Lenin.
Från den här tiden började en ny form av övervakning av migranter som kom från östra Europa. Stockholmspolisen samlade systematiskt in information om personerna, och de skulle också själva anmäla sig hos polisen och berätta om sig själva. Migranterna riskerade att utvisas, inte bara om de bröt mot lag eller allmän ordning, utan även om de missade att anmäla sig eller lämnade falska uppgifter.
Första världskriget
Under första världskriget 1914 -1918 flydde ännu fler människor än tidigare och många passerade genom Sverige. När antalet migranter ökade, så ökade också den så kallade ”utlänningskontrollen” och misstänksamheten mot flyktingarna.
Hösten 1914 fick sex Stockholmspoliser bilda en hemlig polisbyrå för övervakning av misstänkta utländska personer. Efter kriget blev byrån offentlig och började föra ett allmänt "utlänningsregister". Polisbyrån var föregångare till det vi idag kallar Migrationsverket.
1917 - passtvång tillbaka efter 57 år av öppna gränser
1917 beslutade Sverige att människor behövde visa pass för att få resa in i landet igen. Passet skulle vara viserat av svenska myndigheter, som hade rätt att avslå ansökan. Året därpå, bestämde myndigheterna att alla utländska personer som redan bodde i Sverige skulle få sin rätt att vistas här omprövad. De som inte hade giltigt pass måste därför ansöka om så kallad uppehållsbok.
Mellankrigstiden
Åren efter första världskriget innebar en fortsatt sträng migrationspolitik där många nekades uppehälle i landet. Från 1927 krävdes, enligt den nya utlänningslagen, arbetstillstånd för att få uppehållstillstånd. När judar började fly från det allt hårdare politiska klimatet i nazismens Tyskland under 30-talet var det, även i jämförelse med andra restriktiva europiska länder, få som tilläts stanna. Ett av skälen var att skydda den svenska arbetsmarknaden. Facken arbetade för att svensk arbetskraft skulle ha företräde. Ett annat skäl var rent rasistisk och utgick från rasbiologiska idéer. I propositionen till tidigare nämnda utlänningslag 1927 stod att:
”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas.”
Undantag gjordes för 500 judiska barn som kom ensamma till Stockholm från Tyskland och Österrike 1938. Några av dessa placerades på Stigbo barnhem utanför Stockholm.
Andra världskriget
1939 bröt andra världskriget ut i Europa och tvingade miljontals människor på flykt. Sverige tog till en början fortsatt emot få flyktingar. Mot slutet av kriget ändrade regeringen inställning och betydligt fler flyktingar togs emot. Till Sverige kom omkring 200 000 flyktingar från flera olika länder. En del var judar som flydde från de nazistockuperade områdena men majoriteten var politiska flyktingar och barn från närliggande länder i Norden och Baltikum.
