Almstriden 1971
I maj 1971 ville de styrande politikerna i Stockholm att almarna i Kungsträdgården skulle huggas ned. På platsen skulle det i stället finnas butiker, en biljetthall och en tunnelbaneuppgång. Många stockholmare ville däremot ha kvar de stora träden. De samlades i Kungsträdgården för att skydda dem och protestera mot beslutet. Det blev bråk mellan demonstranter och poliser, men striden slutade med att almarna fick stå kvar.
Tunnelbanan skulle byggas ut
I maj 1967 lade politikerna i Stadshuset fram en plan för hur Stockholms bebyggelse skulle förändras. Den fick namnet City 67. En del av planen gick ut på att en tunnelbaneuppgång, en biljetthall och butikslokaler skulle byggas i Kungsträdgården. Politikerna menade att de tretton almarna på platsen behövde fällas för att ge plats åt butikslokalerna. Stockholms stadsträdgårdsmästare Holger Blom hävdade dessutom att almarna var sjuka, ett påstående som senare visade sig vara felaktigt. Planen överklagades, men fastställdes till slut av Olof Palmes regering den 23 april 1971.
Motståndet organiserades av Alternativ Stad
Redan under sommaren 1970 uppmärksammades almfrågan av aktionsgruppen Alternativ Stad. På hösten samma år började de organisera ett motstånd. De överklagade, höll protestmöten och kampanjade i pressen. Gruppen förberedde också en telefonkedja. De som ville vara med och protestera när almarna fälldes kunde skriva upp sig där. Varje person i kedjan hade en bestämd grupp personer som hen skulle ringa till när det var dags att bege sig till Kungsträdgården. Telefonkedjan var alltså ett sätt att snabbt kunna samla många människor på platsen. Den skulle visa sig vara till stor nytta för motståndarna till trädfällningen.
Folk var missnöjda med rivningarna
Almstriden handlade egentligen inte bara om almarna, och det var inte bara medlemmarna i Alternativ Stad som ville ha dem kvar. Många ur allmänheten var missnöjda med stadsplaneringen i Stockholm vid denna tid. I ungefär femton år hade man nämligen rivit stora delar av innerstaden för att ge plats åt moderna hus, biltrafik och tunnelbana. Detta gällde framför allt Klarakvarteren på Norrmalm. Området var fullt av trånga gator och gamla hus, vissa av dem från 1600-talet. Miljön betraktades som omodern och ohygienisk. De styrande i Stockholm ville skapa en renare, luftigare och ljusare stad som många skulle kunna arbeta i. Därför ersattes många av husen i innerstaden med kontorsbyggnader, parkeringshus och höghus.
Många stockholmare tyckte att den nya bebyggelsen och all biltrafik gjorde innerstaden enformig, ogästvänlig och ful. Missnöjet med norrmalmsregleringen, som processen officiellt kallades, hade pyrt i flera år. Hotet mot almarna blev för många droppen som fick bägaren att rinna över. Almarna blev dessutom en symbol för miljörörelsen, som höll på att växa fram under denna tid.
Natten till den 12 maj 1971 skulle almarna fällas
Politikerna beslutade att almarna skulle sågas ned natten till den 12 maj 1971. De tänkte att det inte skulle vara så mycket folk i Kungsträdgården vid den tiden på dygnet. Fällandet var tänkt att ske i hemlighet, men på olika sätt fick demonstranterna reda på det ändå. Eftersom det var natt var många hemma, och alltså nära en telefon. Man kunde därför snabbt sätta i gång den telefonkedja som Alternativ Stad hade förberett. På så sätt fick många veta vad som var på gång, och kunde ta sig till Kungsträdgården. Till slut var det fullt av folk där, förmodligen minst 1000 personer.
Poliser och demonstranter drabbade samman
Några arbetare hade fått i uppdrag att fälla almarna med motorsåg. De eskorterades dit av polisen. Omkring klockan tre på natten började de såga. Då blev situationen snabbt hotfull. Poliserna slog efter demonstranterna med sina batonger, medan demonstranter i sin tur kastade grus på poliserna. Några demonstranter klättrade upp i almarna, andra satte sig runt dem. Av säkerhetsskäl avbröts sågandet efter några minuter. Då hade flera personer redan skadats av batonger och polishundar. Fyra almar hade fått skador av sågarna, men ingen av dem hade hunnit fällas.
Almarna fick stå kvar
I en vecka efter almstriden, med start den 12 maj, firade man att almarna hade räddats. Kända artister uppträdde i Kungsträdgården och hundratusentals personer kom dit. Den 13 juni samma år meddelade de styrande politikerna att almarna skulle få stå kvar över sommaren och vintern. Det betydde i praktiken att almarna inte skulle fällas. Än idag står de kvar.
Vad ledde almstriden till?
Almstriden visade att politiska beslut kunde ändras av folkets protester. Vissa menade att det inte var bra för demokratin. Men efter almstriden började politikerna lyssna mer på vad allmänheten tyckte, och inte mest på sina partikollegor som det var förut.
En annan konsekvens av almstriden var att Stockholms stadsplanering ändrades. Man beslutade att inte riva lika mycket som innan. Man skulle inte heller bygga lika många trafikleder och parkeringsutrymmen. I stället planerades det för fler gågator och parker. De rivna husen kom inte tillbaka, men utan almstriden kanske ännu fler hus hade rivits.
![Motion med förslag om kvartersnamnet Almdungen [under Almstriden] – Kommunfullmäktige 1971](/skblobs/87/87323ede-d600-4257-8378-b7dafe960bfb.jpg?preset=pl-220)
![Motion angående ändring av stadsplanen för kvarteret Kungl. Trädgården m.m.[Almstriden] – Kommunfullmäktige 1971](/skblobs/c2/c277ef46-1eb7-479c-84a5-29554497705d.jpg?preset=pl-220)
