Denna järnkniv hittades i en närmast rund skelettgrav, en stensättning, på det nu bortgrävda gravfältet Spånga 134:1.
Eftersom kniven saknar handtag och att den har konserverats, ser den inte ut som en typisk kniv. Konserveringen har gett den ett mörkare och klumpigare utseende. Den smalare delen är där handtaget har suttit förmultnade i graven.
Denna kniv daterad till vikingatid hittades som gravgåva i en skelettbegravning.
Innanför den runda graven (anläggning 3) fanns en rektangulär stenkista. Där fanns ett skelett, som låg på sidan med kraniet i öster. Runt halsen låg en torshammarring (amulettring med en amulett med en torshammare) och en kniv av järn var placerad bakom ryggen. 1,2 meter nedanför huvudet, i höjd med lårbenen fanns en ringsölja av järn.
Utanför stenkistan, i den västra och södra delen innanför den runda kantkedjan, fanns två sotfläcker, i dem hittades brända ben, två bronsbleck, en järnkniv och bränd keramik. Torshammarringen och gravgåvorna visar att den döda inte tagit till sig kristendonen, den nya religionen, utan trodde fortfarande på asagudarna.
Stensättningar är platta gravar. De omges av en kantkedja, som har lagts i olika geometriska figurer - cirklar, kvadrater, rektanglar eller treuddar. En kantkedja är helt enkelt stenar lagda på rad, som markerar en kant eller gräns. Det finns gravar som är ofyllda eller har ett lager av sand eller jord innanför kantkedjan. Gravarna kan ha en tät stenpackning som varsamt har placerats innanför kantkedjan. Vissa av dessa gravar har jord eller sand ovanpå stenpackningen. De fyllda stensättningarna som är beväxta med gräs kallas för övertorvade gravar, de ser ut som små kullar i landskapet.
Rektangulära stensättningar dateras främst till slutet av järnåldern, till övergången mellan asatron och kristendomen. Gravformen användes främst för skelettgravar men i få fall även för kremerade urngravar. Med den kristna tron infördes ett nytt sätt att gravlägga människor. Den döde skulle inte längre få gravgåvor eller bli kremerad. Personen skulle gravläggas på rygg med ansiktet åt öster så att den döde på den yttersta dagen skulle möta Jesus vid återuppståndelsen. I gravar från övergångsperioden påträffas dock ibland gravgåvor.
Foto: Leif Strååt, SSM.
