I skriften ”Kärleken som kulturproblem” menar författaren och samhällsdebattören Frida Stéenhoff (1865-1945) att den kulturella människan till skillnad från den primitiva har svårt att få ihop både fysisk och sinnlig kärlek.
Frida Stéenhoff skriver att så som kärlekslivet ser ut är det ett arv från primitiva stadier i människans utveckling och något som moderna människor är mycket missnöjda med. Kärlekslivet, menar hon, är till stor del uppbyggt av tvångsäktenskap, tvångscelibat och prostitution.
”Tvångsäktenskap, tvångscelibat och prostitution är vad kulturstaterna ännu mäst bjuder på. Det är arv sedan primitiva stadier. Hur skulle till känslan förfinade människor alltjämt kunna vara nöjda med detta?”
Med kärlek som kulturproblem menar Stéenhoff de ”svårigheter och konflikter” som kärleken innebär och som skulle kunna undvikas om samhället var ordnat på ett annat sätt. Det räcker inte, skriver Stéenhoff, bara med rösträtt för kvinnor för att de ska bli jämställda. Utan kvinnofrigörelsen måste ske på flera plan parallellt.
”Frigörelsen bör gå fram utefter tvenne linjer samtidigt. Kvinnan bör vinna sin rätt som människa och medborgare och sin rätt som kvinna och moder inom samhället.”
Ett exempel som Frida Stéenhoff tar upp och som hon ser som ett mycket stort problem är fördömandet och förtrycket - som hon kallar social tortyr - av de ogifta mödrarna.
”Man såg inte, och på många håll ser man det ännu ej, att den sociala tortyren mot ogifta mödrar är lika inhuman och förnuftsvidrig som någonsin fängelsetortyren.”
De största konsekvenserna av förtrycket mot de ogifta mödrarna var barnmord, skriver Stéenhoff vidare. Det vill säga att mammorna på grund av skam valde att döda sitt barn eller att göra illegal abort, vilket ofta var förknippat med allvarliga skador och till och med dödsfall bland kvinnorna. Det som var anmärkningsvärt, menar Stéenhoff, var att det bara var kvinnorna som straffades för det utomäktenskapliga barnet medan männen gick helt fria.
”Man lade bestraffningen enbart på moderskapet – jag talar alltjämt om den sociala bestraffningen – och man låtsade som om det utanför äktenskapet inte funnes något faderskap.”
För att komma tillrätta med barnamorden var det viktigt att de ogifta mammorna inte blev skuldbelagda och att papporna tog ansvar för sina utomäktenskapliga barn.
”Men skräckbilden av de många barnamorden skall städse påminna oss om vad som felas i samhällets lagar: fodran på utövandet av faderskapets förpliktelser vid sidan om moderskapets.”
1903 introducerade Frida Stéenhoff ordet feminism i Sverige i föredraget ”Feminismens moral”. Se under ”Mer i Stockholmskällan”.
