Kronprinsessan Lovisas Vårdanstalt för sjuka barn öppnade 1854 på Hantverkargatan 14. Föreningen som driver sjukhuset skriver 1886 till stadsfullmäktige och ber kommunen skänka en tomt till ett nytt sjukhus. Verksamheten har vuxit ur lokalerna och det finns risk för smittspridning mellan avdelningarna för medicin och kirurgi.
Handlingen ingår i Kommunfullmäktiges tryckta handlingar år 1891, bihang 18. Skrivelsen har signerats av ordförande Ebba Åkerhielm och styrelsen, som främst består av kvinnor. Styrelsen understryker stadens behov av ett sjukhus som ger vård åt barn, och särskilt fattiga barn som annars blir utan sjukvård.
Föreningen har gett en kommitté i uppdrag att skapa ett program för det nya barnsjukhuset. Den består bland annat av förste stadsläkaren, två professorer i pediatrik och sjukhusets förste läkare. Kommittén föreslår att sjukhuset ska läggas inom staden och helst på Kungsholmen, där det finns en stor och fattig fabriksbefolkning. Tomten bör vara stor nog för ett sjukhus med minst 100-120 sängplatser och ha ordentlig solbelysning.
Styrelsen avslutar med att be Stockholms stadsfullmäktige att skänka en tomt i kvarteret Plommonträdet på Kungsholmen. Till skrivelsen följer också en bilaga från 1889, med redogörelse av sjukhusvården och ekonomin. Sist i bihanget finns ett utlåtande och protokollsutdrag från Stockholms stads drätselnämnd. Den 18 mars 1891 beslutades att staden skulle upplåta en tomt inom kvarteret Kronoberg till föreningen och det nya barnsjukhuset vid Polhemsgatan invigdes år 1899.
LÄS MER
Sjukhuset på Hantverkargatan
Barnsjukhuset tog emot över 9000 barn mellan åren 1854-1888. Den största andelen patienter är barn från fattiga familjer, som får gratis sjukvård. Verksamheten bedrivs endast med hjälp av donationer fram till 1872, då ett visst bidrag från kommunen tillkommer.
Sjukhuset på Hantverkargatan har 30 sängplatser från start och vården är främst medicinsk (vård av inre sjukdomar). Platserna utökas efterhand till 79 samt en kirurgisk avdelning år 1885. Under "Mer i Stockholmskällan" finns fler poster om sjukhuset.
Citat ur brevet
Föreningens ansökan från 1886 börjar så här (citat):
”Styrelsen inom H. K. H. kronprinsessan Lovisas förening för barnasjukvård får härmed vördsamt anföra följande:
Det torde icke vara fullmäktige obekant, att sjuka barn i allmänhet icke mottagas till vård å kommunens sjukhus. Visserligen äro stadens epidemisjukhus öppna äfven för barnen under gängse epidemier af skarlakansfeber, difteri och andra smittsamma sjukdomar, hvilka företrädesvis angripa barnaåldern. Men för den stora massan af såväl invärtes barnsjukdomar som af kirurgiska fall — och dessa senare utgöra måhända den icke minst beaktansvärda delen af de fattiga barnens sjukdomar — är kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, i dagligt tal kallad barnsjukhuset å Kungsholmen, hittills den enda sjukvårdsanstalt, som inom hufvudstaden egnat sig uteslutande åt barnasjukvård och som för detta ändamål vid sig fästat läkare, specielt förtrogne med barnsjukdomarna.”
Föreningen berättar vidare att det nuvarande sjukhuset har ett dåligt läge – hus skymmer solljuset, oljud från gatan oroar patienterna och det är svårt att vädra de nedre sjuksalarna. De nuvarande lokalerna medför risk för smitta mellan avdelningarna för medicin och kirurgi (citat):
”Så länge sjukhuset innehöll endast en afdelning, afsedd hufvudsakligen för invärtes sjuka barn, framträdde icke behofvet af att kunna fullständigt isolera olika sjukdomsfall från hvarandra så starkt, som detsamma nu gör, sedan sjukhuset i följd af det stigande behofvet af speciel sjukvård indelats på en medicinsk och en kirurgisk afdelning. Och då styrelsen funnit, att anstalten verkar nyttigast och mest välsignelsebringande för just de fattiga barn, hvilka lida af sådana kirurgiska åkommor, som omöjligen kunna med framgång vårdas i torftiga, öfverbefolkade hem, men erfarenheten visat, att man på grund af sjukhusets olämpliga byggnadssätt icke kan hindra smittsamma sjukdomar, en gång inkomna på vårdanstalten, att sprida sig från den ena afdelningen till den andra, hvarigenom ofta nog frukterna af vackra och lyckade operationer omintetgöras, så måste redan i denna omständighet för styrelsen ligga en kraftig maning att söka afhjelpa detta betänkliga och farliga missförhållande.”
