Agitatorn och kristendomsmotståndaren Viktor Lennstrand skriver här till den kände folkbildaren och tillika gudsförnekaren Anton Nyström i Stockholm. Knappt ett år tidigare hade en fattig Lennstrand skrivit till Nyström från sin födelsestad Gävle och bett om stöd i agitationen mot kristendomen. Under året som gått sedan förra brevet har Lennstrand hunnit med att grunda Utilistiska samfundet i Stockholm och dessutom blivit åtalad på ett flertal platser på grund av sina föreläsningar och skrifter. I december är det alltså en mycket känd person som sitter i Malmös cellfängelse och skriver till Anton Nyström. Brevet renskrivet:
Malmö Cellfängelset d. 11.12.88.
Doktor Anton Nyström!
Hjertligt tack för de tre delarne af Kulturhistorien! Det skall blifva mig en lika så angenäm som nyttig lektyr här i ensamheten. För öfrigt trifs jag här bra. Jag behöfde nu komma undan en tid för att samla nya krafter och hemta ett nytt material. Jag har under min resa härnere ofta träffat personer, hvilka särskildt genom Eder kulturhistoria fått ögonen öppna för kristendomens vidskepelse. Det är egendomligt, hvad folket alltmer blir ”ogudaktigt”. Man finner det kärt, då de äro samlade ”en masse” – t. ex. vid det stora diskussionsmötet i Helsingborg, då 800 personer enhällit uttalade sig för kristendomsundervisningens borttagande ur skolan. Det var verkligen mer än jag hade väntat, och, för säkerhetens skull, lät jag voteringen ske medels handuppräckning – och hela församlingen räckte upp händerna! Och när jag bad dem som voro för denna undervisnings bibehållande, räcka upp händerna, såg jag ingen göra det! Och detta i en församling af omkring 800 personer! Sådana opinionsyttringar äro ytterst verksamma på de platser, der de ega rum. De lemna ett intryck efter sig, som ej lätt plånas ut sedan. Här i Malmö tror jag, att vi trots Danielsons motagitation få den största, mest energiska och fasta landsortsafdelning af samfundet. Här i södern äro svenskarne mera vakna än mot norr, tycker jag mig hafva funnit. I Stockholm ligger nu vår verksamhet något nere, då både Lindkvist och jag äro borta, men jag är viss om, att det åter skall blifva lif, när vi komma ut. Jag kommer ej att moderera mig, ty dertill har jag intet skäl. Pressens lögner och beskyllningar äro ingen anledning dertill. Det är tråkigt att jag ej härifrån får skrifva i tidningar så som Danielson – jag måtte visst vara en större brottsling än han! Rättegången här mot mig för föredraget jag härstädes höll och hvari jag icke sade något, som jag ej många gånger förut sagt, blir antagligen uppskjuten till mars, ty jag vill personligen inställa mig och förhöra åklagens vittnen, hvilket [svårtytt] ej får ske under min fängelsetid. Angående denna rättegång hoppas jag det bästa. Tre gånger har jag nu blivit frikänd för hädelse och det synes mig, som vore det omöjligt att denna gång döma mig. Dock kunna myndigheterna här i Skåne, hvad som annorstädes ej kan komma ifråga.
Nog kommer jag ihåg, när jag förra året vid denna tiden skref till Eder, när jag nu härifrån blickar tillbaka på denna tid, som sedan dess förflutit, tror jag ej att mitt ringa men allvarligt menade arbete ej varit förgäfves. Och jag hoppas, att jag nästa år vid denna tiden kan få se en stark fritänkarorganisation öfver hela vårt land. Fördenskull har jag funnit, att det är nödvändigt, att afdelningarne hafva enskilda sammankomster, slutna möten. Myndigheternas förföljelser drifva oss ock dertill. Och derigenom blifver sammanslutningen innerligare. Vi måste också med mera allvar taga oppositionen mot de kristna ceremonierna, vare sig det gäller dop, konfirmation, vigsel, jordfästning, edgång eller dylikt. Vårt samfund får ingen betydelse, förrän dess medlemmar verkligen börja att vara sjelfständiga i dessa fall. Men för att en verklig motvigt mot den kristna kyrkan i dessa afseenden skall kunna åstadkommas, måste det blifva en ordnad disciplin med noggrant förda journaler – förrän fritänkarne hafva ordnat sig i samfund eller afdelningar eller partier och, såsom de kristna sekterne, kunna uppvisa fullständiga förteckningar öfver medlemmarne, deras förbindelser o. d., hafva vi, enligt min mening, knappt rätt att fordra frihet från kyrkan. Vi måste visa, att vi verkligen kunna reda oss utan henne – visa att presterna äro öfverflödiga. På dessa sätt tror jag statskyrkan säkrast afskaffas – genom organisation bland fritänkarne – genom en förstådnig och vis organisation. Och hvad det lider, skall nog en sådan komma till stånd.
Med de engelska sekularisterna hafva vi nu trädt i förbindelse och hafva t. o. m. att påräkna finansiellt understöd från dem.
Jag beder om min vördsamma helsning till fru doktorinnan.
Med sann högaktning
Viktor Lennstrand
Lennstrand hade tidigare under året skrivit sig i Stockholm, närmare bestämt på Vasagatan 6 i fastigheten Snäckan 4.
