Christian Ölstein har svårt att få det att gå ihop hösten 1758. I den här suppliken till Handelskollegiet ber han om ett lån för att klara uppehället.
Suppliken renskriven:
Högädle, Ädle, högachtade och widtlagfarne herrar Borgmästare och Råd, uti thet Ädle Handels Collegio
I anseende till thet odrägeliga priset som i dessa tider på höö och halm har warit och ännu är; så har jag wäl en tid sedan, genom ödmiuk skrift hos thet Ädle Politie Collegium anhållit, om någon tillökning på de therstädes mig tillslagne penningar, till mina kreaturs uppehållande; men therå eij ännu slut erhålla kunnat:
Fördenskull bönfaller jag härmed i ödmiukhet, thet Ädle Handels Collegium tänktes gunstigast lemna mig till Låns, Ettusende daler Kopparmynt emot interesse uppå min Lön, hälst och emedan jag nu i detta åhr, medelst mitt folks dödeliga frånfälle, och andras tillskaffande, märkeligen har lidit, och födan, med mera, alt hwaf man till sitt uppehälle nödvändigt behöfwer, förefaller alt för dyrt, som allmänt bekant är, eljest är det omöijeligit för mig, at, nu mera hålla någon häst till Stadsens behof och rengiörning.
I förtröstan om bönhörelse, med diup wördnad framhärdar
Thet Ädle Handels Collegii
Ödmiuk tienare
Christian Öhlstein
