Gunnar Klintberg var elev på Norra Reals gymnasium. Vårterminen 1890 skrev han en uppsats med rubriken ”Fyller du din plats, så är han ärofull, huru ringa han än aktas” [Tegner].
Uppsatsen handlar i stora drag om att inte vara ärelysten och tävlingsinriktad. Klintberg skrev att man inte bör ha för stora planer och fantasier om vad man vill åstadkomma i livet. Istället bör man leva ödmjuk och anspråkslöst och vara nöjd med det man gör och göra det bra.
När det gällde kvinnorna, skrev han, skulle de inte försöka tävla med männen, utan istället stödja och bistå dem.
Så här skrev Gunnar Klintberg:
Barndomens sorglösa år fly snabbt, gossen blir yngling, och allvarligare tankar börja upptaga hans sinne. Frågan: ”hvad skall jag blifva?” tränger sig alltmera på honom. Men ännu är han icke man, ännu saknar han förmågan att rätt kunna döma om sin framtida bestämmelse, ännu är den ungdomliga, spänstiga fantasien förherrskande äfven i hans allvarligaste tankar. Den säger till honom: ”Du skall skapa dig ett ärofullt namn!” Den bygger härliga luftslott, den visar honom ärans väg och längst i fjärran en hägring af ett stort och ädelt mål, för hvilket han skall arbeta.
Men fantasien kommer honom äfven att öfverskatta sina krafter. Han vill skapa sig ett namn, likt de, som outplånligt stå inskrifna i verldens och den mänskliga utvecklingens historia, men han betänker ej huru få de äro, som nå detta mål, och att, bland dessa få, de hvilka jämväl såsom enskilda personer kunnat tillvinna sig efterverldens aktning, äro oändligt mycket färre.
Men med åren kommer äfven den lugnare eftertanken, ynglingens djärfa drömmar förblekna, och den snart mognade mannen börjar inse att ”ärans väg är törnbeströdd”.
Men ännu äro väl ej hans krafter uttömda, ännu kan han måhända göra lycka här i lifvet. Han söker ännu ej de höga äreställen, som han en gång föresatte sig eftersträfva, han nöjer sig med en anspråkslösare ställning i samhället och med en syssla, som kanske mera motsvarar hans förmåga.
Är detta fallet, och eger han kraft och vilja att fylla sin plats, skall han så småningom skapa sig ett namn, som visserligen kanske ej bland människorna skall blifva bevaradt sekler igenom, men so dock skall aktas och äras i den krets, der han verkar. Och när en gång de himmelska belöningarne och straffen förestå, skall säkerligen ett väl fyldt, om än ringa värf här nere ej lemnas ur räkningen. Derför du son af en högre samhällsklass, om du känner din förmåga svika dig på de platser, som kunna tyckas anstå din sociala ställning, tveka ej att draga på dig arbetarnas enklare rock eller att på en undanskymnd plats ställa dig i ledet bland dem, Till hvilka du genom din egen begåfning hör!
Och du, son af folket, spänn ej bågen för högt, sök ej att af blott ärelystnad tränga dig in i en krets, som varit främmande för dina förfäder, en krets, i hvilken du icke passar och der du endast mötes af köld. Men kan du försvara din plats i denna krets, bry dig då icke om den afund, du väcker; sök blott att bevara ditt hjärta rent och ditt sinne fritt från högmod över vunna framgångar, och med tiden skall du kunna tillvinna dig forna afundsmäns förtroende och dina medmänniskors beundran.
Och till sist, kvinna, sök ej i onödan att täfla med mannen om verdslig ryktbarhet, sätt din första pligt och största ärelystnad i att vara kvinnlig, och glöm ej, att din uppgift här i lifvet är att stödja och bistå mannen, icke att tävla med honom.
Förtjänstfullt i synnerhet i formelt hänseende
Granskad af Emil Hildebrand
