Lindhagenplanen och parker på bergen 1850–1900
Stockholm växte kraftigt från mitten av 1800-talet och tredubblade sin befolkning på 50 år. Samtidigt var hygienen var dålig och spädbarnsdödligheten hög. Kring 1860 inleddes arbeten för att förbättra situationen.
1866 presenterade en kommitté under ledning av Albert Lindhagen den så kallade Lindhagenplanen. Det var en plan för hur staden skulle byggas ut. I förslaget ingick omfattande gaturegleringar. Breda och raka gator skulle föra in ljus och luft och göra staden mer hygienisk samt underlätta för trafiken.
Parker istället för smuts
En viktig tanke var att också att stadsborna skulle få tillgång till "en lantlig naturs välgörande inverkan". På Stockholms malmar skulle det byggas nya bostadshus och ett flertal parker skulle anläggas där de bäst behövdes, nära bostäderna. På så sätt skulle alla kunna tillbringa sin lediga tid i en park.
Både Paris och Wien genomförde liknande stadsplaner vid samma tid. Influenserna från England var också tydliga, särskilt gällande de sociala idéerna att förbättra hygienen i staden.
Parker på höjder i staden
Bergiga områden i staden reserverades för de nya parkerna. Det var svårare att bygga hus där men med rätt enkla medel kunde de förvandlas till prunkande parker. De som planerade parkerna menade också att dessa platser inte skulle kännas så konstgjorda utan bli mer "naturlika". Luften på höjderna ansågs också bättre och de bjöd dessutom på bra utsikt. Ett viktigt inslag i stadsplanen var även de breda trädplanterade esplanaderna, som Karlavägen och Narvavägen.
Stockholm får sin första stadsträdgårdsmästare
Lindhagenplanen fastställdes slutgiltigt omkring 1880. Strax därefter började de nya parkerna anläggas. Stadens parker sköttes till en början av olika entreprenörer. I slutet av 1860-talet hade skötseln blivit så omfattande att Stockholms stad lät anställa en särskild stadsträdgårdsmästare 1869. Alfred Medin fick huvudansvaret för parkernas utformning fram till 1906. Under några få år anlades Vitabergsparken och Tantolunden på Södermalm, Vanadislunden, Tegnérlunden och Vasaparken på Norrmalm samt Kronobergsparken på Kungsholmen.
En ny natursyn och ny användning
Vid slutet av 1800-talet hade en förändrad natursyn vuxit fram. Man ville nu att parkerna skulle vara så naturlika som möjligt. De fylldes därför till övervägande del med svenska löv- och barrträd samt blommande buskar. Praktfulla blomplanteringar med exotiska växter, som tidigare varit populära, fanns inte i dessa parker.
En annan nyhet var att alla ytor nu fick beträdas. Barnen kunde leka fritt och parkbesökare kunde ta med egen matsäck och ha picknick. Parkerna planerades även för vinteraktiviteter som kälk- och skidåkning.
Lekplatsernas intåg i parkerna
Att parkerna borde innehålla lekplatser var en ny och revolutionerande tanke vid den här tiden. Den allmänna skolstadgan infördes 1842 och redan på 1850-talet kunde lärarna konstatera att barnen blev överansträngda av att sitta stilla i skolbänkarna. De började därför tillsammans med olika idrottsorganisationer att argumentera för vikten av lek- och idrottsplatser. Det ledde till att lekplatser skapades i de nya parkerna. Den största låg i Vasaparken där det fanns en stor gräsplan för lek och idrott.
Plantskola för att få fram växter
Växter och träd i parker behöver ofta odlas och växa till sig på en annan plats innan de planteras i parker. Så var det även förr. En sådan förodlingsplats kallas för plantskola. Stadsträdgårdsmästaren Alfred Medin lät 1871 odla buskar i några drivhusbänkar vid sin bostad. 1877 byggdes ett växthus på Döbelnsgatan. Odlingarna växte och 1894 fick man flytta plantskolan till Södermalm, i slänten ned mot Hammarby sjö vid Götgatan.
Parkförvaltningens trädskola flyttades till Enskede 1911. 1979 flyttade den vidare till Riddersvik i Hässelby där verksamheten sedan avvecklades 2009. Kring 1940 flyttades odlingen av mindre växter från Götgatan till Hagaparken, norr om Koppartälten. Där fanns odlingen kvar till 1990.
