I kontraktet mellan Uppfostringsanstalten för gossar och Karl Gustaf Petterson reglerades vad som gällde när Karl Gustaf skulle ta hand om den 9-åriga pojken Erik Waldemar som fosterbarn.
Uppfostringsanstalten för gossar tog emot så kallade vanartade pojkar i åldrarna 10-15 år. Det var pojkar som på något sätt ansågs ha uppfört sig illa eller inte passade in enligt tidens normer och värderingar. De flesta pojkar som var intagna på anstalten utackorderades så småningom till familjer på landsbygden. Fosterfamiljen hade ansvar för barnet tills det var 15 år.
I kontraktet mellan Uppfostringsanstalten och Karl Gustaf Petterson kan vi bland annat läsa att Karl Gustaf förbinder sig att ”kärleksfullt och efter bästa förmåga väl vårda barnet samt förse det med sund och tillräcklig föda, passande beklädnad och snygg sängplats[…]. Barnet skulle också få möjlighet till skolundervisning och ”undervisning i sådana kunskaper och handaslöjder” så att barnet skulle kunna få ett lämpligt yrke i framtiden.
Det fanns också en uppfostringsanstalt för flickor.
