Per hade varit elev på Slagsta skolhem, som var en internatskola för barn med psykiska funktionsnedsättningar. Från en gård i Skåne, där han för tillfället arbetade, skrev han ett brev till sin före detta lärarinna på Slagsta. I brevet ber han upprepade gånger fröken Hörner om hjälp med att komma ifrån gården där han vantrivs.
Per beskriver hur drängarna på gården retar och slår honom, att de röker och dricker alkohol och att de försöker få honom att också göra det. ”Men drängarna här är så elga i mot mig dom kalar mig får maga fula nam […] och säger jag mådåt åt dom så slår dom mig”.
Han undrar hur hans framtid ska bli och om han tillhör Slagsta fortfarande.
Per vänder sig till sin tidigare fröken för hon är, som han skriver, den enda person han har: ”[…] fröken har varigt som en mor för mig och är det en i dag. Jag skulle fråga om jag får kalla Förken för mor jag har ingen annan att venda mig till en Förken tag för alla jälp som Förken har jet mig. […] Kära Förken Hörner skulle Förken vilja hälpa mig här ifrån […]”.
Han ber också om en bok i rättstavning så att han kan lära sig skriva bättre: ”skule Fröken vila je mig en ordbok sa att det skull gå betre för mig att stava när vegser det ordblida bort Förken?”
Per avslutar brevet med en bön om hjälp och en återblick på den fina tiden han minns från Slagsta skolhem: ”Kära Förken Helfrid Hörner häjlp mig på mågot set. Jag teker på den tiden då vi var i klassen med Förken den tiden kan jag ladrig glöma. Fröken och vi alla till samman har haftd mycket roligt tillsammans på slagsta”.
”Kära Förken Nu har jag inte några mer pengar att köpa frimmakre får. Nu sluta mit brev för den har gånen.
Många hälsningar Per”
Läs mer om Slagsta skolhem under ”Mer i Stockholmskällan”.
